Besöket hos kronprinsessan

Av Patrik Oksanen.

Aahren, 640.

Både Jorund och Ylva Lärd hade blivit kallade till kronprinsessans gemak en afton. En stor eldstad stod mitt i rummet och det sprakade en livlig eld. Tillsammans med ljus och lyktor gav elden sken i rummet som guldbroderierna kunde glittra sig i. Framför elden stod tre bekväma stolar, en var litet större än de andra två och hade kungatornet i guld, både snidat i träet och broderat på kudden.

När gästerna gjorde entré kom  den unga kvinnan emot dem med ett varmt och brett leende.

- Ylva och Jorund, så gott att få se er igen.

När hon såg att de höll på att knäfalla viftande hon avböjande med handen. Sedan vände hon sig mot barnet Jorund bar i famnen.

- Lilla Liv Jerina av Adaltun, jag hälsar även dig välkommen. Hos mig är du alltid välkommen, från denna dag och till tidernas slut. Får jag hålla henne?

Kronprinsessan tittade uppfordrande på Jorund och tog sedan barnet från honom. Liv Jerina tittade såg först förvånad ut av famnbytet, men blev sedan väldigt glad. De slog sig ned framför brasan och kammartjänaren hällde upp varmt vin och gav sig sedan av. Svava viftade avböjande åt Jorunds åtbörder att ta tillbaka barnet, och lilla Liv var nöjd.

- Först och främst vill jag att ni framför mitt och rikets tack till era systrar och bröder för att ni så snart både hittade hittade prins Almar och såg till att rättvisans svärd nu är med honom. Jag är nöjd med er, mycket nöjd.

- Tack ers kungliga höghet, vi gjorde bara vår plikt. Det är svåra tider och alla krafter behövs för att försvara de segrar som vi vunnit. Vi måste besegra Loke där vi står, vi kan inte fly från den striden. Vi gjorde bara vad vår plikt krävde, upprepade Ylva Lärd och såg ut som om hon letade efter en fortsättning.

Svava såg det och log mot henne. Leendet fick Ylvas självförtroende att växa, så tog hon ett djupt andetag och uppmanade modet som krävdes.

- Varför är inte Aralanthas här i Naronien, vid prins Almars sida. Tillsammans skulle vi vara så starka att vi kunde driva bort dom.

Liv Jerinas jollrande hade upphört och lilla barnet stirrade tankfullt på Ylva. Svava hade ett litet leende på sina läppar och riktade blicken mot Jorund.

- Ja, Jorund, varför är inte Aralanthas här med prins Almar och säkrar hans tron.

- Därför att rikets råd, och ni själv, inte har befallt att Aralantha ska kalla till örlog.

- Och varför har vi inte gjort det, Svava såg intresserat på Jorund och Ylva.

- Det är inte min sak att ifrågasätta det kungliga rådets beslut.

- Så lojal, så lojal, min käre Jorund, men varför har vi inte gjort det.

Jorund skruvade sig obekvämt och kliade sin haka fundersamt. Hans panna veckades och verkade leta efter ett svar han kunde uttrycka. Ylva betraktade ordensriddaren intresserat. När hon hade hittat honom i skolan bland handlingarna från 300-talet hade han muttrat något om han hade lovat sin hustru att titta efter släktförhållanden från Hesse. Men böckerna han hade haft och tittat i hade enligt bibliotekarien handlat om andra saker, om Aralond, sjökrigen och krönikor från kriget mot Naronien. Till sist tog Jorund ett djupt andetag, och gav ett svar.

- För att Loke inte kan besegras med vapenmakt, för att västnaronierna måste själva vräka öde och mörker åt sidan. De kan inte vila mot aralanthisk vapenmakt för all framtid. Sedan är det inte rätt tid för Aralantha att dra i fält. Landet är fortfarande svagt efter kriget, det behövs läka för att inte såren ska brista upp igen. Och vi vet inte vilka prövningar som ligger framför oss, så därför är det bättre att bida sin tid, men att slipa svärd och hugga sten. Sedan tycks ibland historien upprepa sig också, så det är säkrast att skynda långsamt.

- Men om Aralantha inte gör något kan ju både prins Almar och Borgevid förloras och vad ska då stoppa Njarka? Ni som är så rika och mäktiga skulle ju kunna avstå en liten del, för det skulle betyda så mycket för Naronien. Ylva glömde för en stund bort sig, och tillade sedan…

- Jag menar, ers höghet är rik, och min vän Jorund, du är också rik. Vad skulle det märkas om Adaltun skicka 100 man, och om alla rika friherrar skulle göra det skulle det bli en nog så stor här.

Jorund såg orolig ut och aningen irriterad och skulle just säga något när Svava tystade honom.

- Ylva, din omtanke om prins Almar och Naronien värmer mig. Jag kommer aldrig att motsätta mig, och det tror jag inte att någon av mina jarlar kommer att göra heller, om någon vill ta svärd och sköld och rida till prins Almars bistånd. Med dig kommer du att få en växel på 10 000 guldmynt att skänka till prins Almars försvar. Jag är säker på att trogna undersåtar säkert bidrar också…

Svavas blick vandrade över till Jorund som såg skyldig ut, knappt hörbart muttrade han något om 500 guldmynt bara det blev tyst på Ylvas tjat.

- Något helt annat mina vänner, jag behöver er hjälp med olika saker. Det handlar inte om Gyllene Hjortens Orden, utan jag ber er om bistånd, till er som aralanthiska undersåtar.

- Ni är vår kronprinsessa, vi tjänar för att få utföra era önskningar, svarade Jorund medan Ylva nickade, hedrad och litet förvånad.

- Jorund, jag vill att du reser till Randersmark omedelbart.

Ylva hann se hur all färg försvann från Jorunds ansikte. Sedan mindes hon att det inte gått något bra i fjol, när han åkte till Randersmark. Svava såg hans reaktion och klappade honom lätt på handen.

- Det är ingen dödsdom, jag litar på dig. Du känner min far och har varit där förut. Du är respekterad, du har stridit med min fars folk redan vid Triti. Jag vill att du pratar med honom, få honom att resa till Aahren. Jag behöver tala med honom, ja, min mor behöver tala med honom också. Jag vill också få träffa mina syskon. Det är allvarliga tider, och vi behöver stå samman, vi bröder och systrar som utvandrade från Naronien, tillsammans med de som vill leva i frihet däruppe.
Jorund nickade och suckade.

- Er vilja ska utföras, självklart ers kungliga höghet.

- Er dotter är välkommen att stanna i mina kvarter här i Aahren.

- Jag är mycket hedrad ers kungliga höghet, men vi ska inte tära på er godhet och gästfrihet. Jag lämnar min dotter i min kusins omvårdnad i Noedren. Det ligger på vägen, och på så sätt får jag vara med henne litet längre. Niliana…

- …kommer att bli tillräckligt arg för att du rest till Randersmark, så att lämna den här lilla sötnosen i Aahren skulle bli för mycket, Svavas skratt porlade.

- Jorund kom tillbaka i morgon och hämta lejdebrev och tala med mig igen om denna sak. Nu vill jag vara ensam med Mäster Ylva.

Svava reste sig upp och lämnade över barnet, som gnydde i protest över att behöva lämna en narsfamn. Jorund bugade och tackade för aftonen och lämnade rummet. Ylva strök litet nervöst ut vecket ur kjorteln och undrade vad som skulle komma.

- Vad tycker du om honom, Jorund alltså?

- Hur menar ers höghet?

- Du är litet frustrerad på honom, eller hur. Du vill att han ska visa att han tar Njarka på allvar mer än vad han gör. Att han borde ta sitt folk, mönstra Adaltuns kämpar och dra norrut.

- Ja, ers höghet, och jag…

- …tycker att alla borde göra det, men framför allt han, som sett så många slagfält, som kämpat så länge däruppe, borde vara den första att vara där. Istället är han här nere i trygghet och flyr in i sin familj. Men tålamod mäster Lärd. Det blir slagtid, bittid och yltid tids nog.  Ni kommer att finna honom i spetsen för våra första och främsta den dagen. Tvivla aldrig på detta. Han har prövats hårt och mycket, mer än många andra. Kanske är han den bästa som är kvar av de som red ut när min morfar härmönstrade Aralantha till vapen för över 20 år sedan. Men nog om detta, jag har en önskan som jag vill att ni utför.

Ylva nickade och Svava reste sig och gick till ett skrin och hämtade ett brev och räckte över det. Brevet bar kungligt sigill.

- Nämn inget om brevet till Jorund. Inte för någon annan levande heller. Ni ska överräcka det på Midvinter, ingen annan dag. Brevet ska överräckas på Gyllene Hjortens värdshus, ingen annan plats, brevet är till jarl Linn av Noedren.

- Men, om hon inte kommer dit…

- Då ska ni bränna det och förstöra det. Det är till jarl Linn av Noedren, och hon kan bara få det om hon är på Gyllene Hjortens värdshus på midvinter.

- Men..jag…

- Ni behöver inte förstå kära mäster Lärd. Vill jarlen förklara för er kommer hon att göra det.  Men ni gör mig en stor tjänst, en stor tjänst, som jag värdesätter. Nu bäste Lärd är jag nyfiken, berätta för mig hur det egentligen gick till det där med draugarna Isengård och Agnor.

Ylva hällde upp vinet, det skulle bli en lång afton.

Land: