Vigdir Veitgalfsdottirs berättelse

Av Kristina Hedenberg.

Markrike, Randersmark, 627.

Den 24:e Vetri 627 mördades min far, fjärdingsväktare Veitgalf Beintensson, genom lömskt förräderi. Med honom mördades också hans hustru och fyra av hans barn. Endast jag, hans äldsta dotter, undkom, för att ta hämnd på de förrädare och Lokes avkommor som dräpte hela min familj, och i samma stund dräpte det Randersmark jag trott på och varit villig att dö för.

Det var en stilla vinterkväll, och vi var alla samlade i storstugan för att fira Vetrijakten. Det var en fest för hela familjen, till och med min yngsta syster Angerd var med den kvällen. Till allas vår glädje hade också min fars broder kommit ridande till oss under dagen, och han deltog i måltiden och samkvämet som så ofta förr. Efter middagen slog man sig ner på bänkarna i salen, medan jag som vanligt kröp upp i ett av fönstren för att samtala med min två år yngre broder Beinten, som nyligen vistats vid hovet i Randersborg och som hade mycket att förtälja därifrån. Intill honom stod Torvald, som full av iver berättade att han i dag hade skjutit sin första hjort, och att far lovat honom en ny och bättre båge när han om några veckor fyllde tolv. Nu var han uppfylld av Beintens alla historier om livet vid hovet - varav säkert åtminstone några var sanna. Jag kände väl min bror och hans vana att brodera ut sina berättelser med detaljer, livfulla och spännande, men inte alltid överensstämmande med verkligheten. För Torvald var dock vartenda ord Beinten sade rena rama sanningen, om han så berättat att kung Vidar hade för vana att rida till slag på en guldfärgad enhörning med sex ben.

Far själv satt i en djup diskussion med sin bror och sin hustru, min mor. Jag vet att min far älskade dessa stunder, då han hade hela familjen omkring sig och fick tillfälle att resonera med två av dem som stod honom närmast i världen. Min syster Sigyn satt som oftast stilla med ett broderi i knäet. Av oss systrar var hon den vackraste och den mest stillsamma. Hon höll sig helst till gårdens styre och skötsel, medan jag red och stred lika bra som Beinten och hans kamrater - och ofta bättre. Sigyn var vid 16 år en av de skönaste kvinnorna i Randersmark, och jag vet mången väpnare vid konung Vidars hov som drömde om hennes hand. Vid hennes fötter satt femåriga Angerd, hela husets älskade minstebarn, och lekte med sin docka.

Plötsligt hörde vi ett kraftigt buller i trappan, och även ett tumult utanför på borggården, och min far reste sig halvvägs för att höra efter vad som stod på. Jag hörde hans bror säga:

- Sitt ner du, Veitgalf, och fortsätt samtalet. Vore det något allvarligt å färde skulle din hird ha slagit larm, och vad tjänstefolket har för sig behöver ju inte bekymra dig nu.

Min far satte sig, men vinkade samtidigt till sig Beinten, och bad honom se efter vad som försiggick. Men min bror hann knappt ta ett par steg mot dörren innan den slogs upp och en mängd knektar stormade in, klädda i Åtunas färger. Beinten var den förste som föll för deras vapen, när ett svärd trängde in i hans bröst.

Jag hörde Sigyn skrika till, och såg hur min mor, likblek i ansiktet, drog henne till sig. Själv störtade jag ner ur fönstret och knuffade Torvald med mig bort till Angerd. Jag lyfte upp henne och höll henne hårt i famnen, medan hon skräckslaget gömde sitt huvud mot mitt bröst och ropade på mor. Min far behöll som alltid besinningen, när han gick mot åtunaknektarna.

- Vad vill ni, som stormar in i en fredlig mans hus och dräper hans son, som ett pack rövare?

En ung man i soldathopen svarade honom:

- Det finns de som tycker att tuppkammen växt sig för stor på dig, Veitgalf Beintensson. Det finns en som vill göra dig rangen stridig som fjärdingsväktare över Markrike, och det finns många som gärna vill ta del av både de rikedomar och den makt du samlar åt dig.

- Vem vågar trotsa kung Vidar, och göra anspråk på den befattning han förlänat mig? frågade min far, vit av vrede.

- Jag både vågar och gör det, hördes en röst, från det håll ingen av oss förväntat sig. Min fars broder Eigil Beintensson klev fram ur det hörn, där han dittills stått och betraktat tumultet. Nu ställde han sig bredvid den unge man som verkade vara knekthopens ledare.

- Jag gör dig rangen och makten stridig, Veitgalf. Du skall inte längre kunna styra över
Markrike och än mindre över mig, som du gjort allt för länge. Din befattning skall bli min, som den borde varit från början, liksom dina rikedomar.

Min far, som dittills stått rakryggad och oförfärad, sjönk samman, när han med fasa insåg vad brodern sagt.

- Du, min bror, är det du som ligger bakom detta överfall? Varför, broder, varför?

- Mina skäl hörde du. Din titel och dina egendomar räcker gott för att göra detta.

- Min titel, nåväl. Men mina rikedomar, hur skall du komma åt dem? Du vet att det mesta följer min hustru, och jag har tre döttrar och ännu en son i livet. De ärver min andel, om du dräper mig, inte du. Och hur tror du att du skall få kung Vidar att utnämna en brodermördare som du till fjärdingsväktare?

- Jag har aldrig varit här. Ser du inte att det är åtunaknektar som gjort detta intrång, och det är åtunaknektar som kommer att skövla Belchari i natt. Åtuna kommer att få skulden för detta, inte jag.

- Så dräp mig då genast. Jag vill inte leva och veta att jag har en bror som kunnat göra mig detta, svarade min far.

Hans bror log.

- Inte genast, broder Veitgalf, med ett kan jag lova; du skall få dö, om än inte så snabbt och så snart som du önskar.

- Och min familj?

- Jag vill inte dina barn något ont, inte heller din hustru, blev svaret.

Han vände sig till den unge man som först talat.

- Jag vill dem som sagt inget ont. Dräp dem snabbt.

Två knektar steg fram och grep min far om armarna och höll honom fast, medan de övriga drog sina vapen. Vad som sedan skedde vill jag inte minnas, men det kommer att vara inpräntat i mitt medvetande till mitt sista andetag i denna värld. Min mor spetsad på spjut, min syster Sigyn, den milda, ljuva, goda Sigyn, våldtagen och sedan dräpt, då hennes skändare skar av hennes hals med sitt svärd. Angerd sliten ur mina armar och hon och Torvald slaktade som djur av galna knektar. Och hela tiden min fars rytande, som ju mer han tvingades se blev allt mer vansinnigt. Själv fick jag ett svärdshugg över bröstet och föll samman. Då min angripare såg att jag rörde mig tog han ett spjut och spetsade med mot golvet med det. Smärtan var outhärdlig, och jag visste att jag skulle dö. Det sista jag hörde innan de blodröda dimmorna svepte mig bort från världen var min fars ursinniga vrål.

Jag minns inget mer förrän jag flera veckor senare vaknade upp i en säng i ett rum där jag aldrig förut varit. En gammal kvinna satt vid min sida. Hon log mjukt mot mig, när hon såg att jag var vid medvetande. Jag försökte resa mig upp, men genomfors av en ohygglig smärta från bröstet och vänster skuldra. Med smärtan kom också minnena, och jag skrek till, lika mycket av fasa inför vad jag mindes som av smärtan i min kropp. Den gamla såg milt på mig, och räckte mig ett lerkrus med varm dryck. Jag drack och kände smärtan ge vika för en lugn dåsighet. Men jag ville inte stanna i sängen, jag ville upp, ut och hämnas de mina, jag ville, jag måste slåss. Inte kunde jag ligga här, när jag inte ens visste var jag var eller vem som skötte mig. Alla mina instinkter manade till flykt.

- Barn, sade kvinnan. Jag ser att du minns, och jag anar att värken i ditt hjärta är långt värre än den från något sår. Men du skall vila lugnt här och låta dina sår läkas. Allt har sin tid, och nu är tid för sorg och läkedom. Du kan vara trygg i detta rum och detta hus.
Hennes röst var varmare och mer rogivande än drycken hon givit mig, och jag sjönk tillbaka ner i bädden. En fråga måste jag dock ha svar på innan jag kunde komma till ro.

- Var är jag?

- I jarl Sigurds hus i Belchari, löd svaret.

Jarl Sigurd. Minnet av en reslig man med skarpa ögon kom för mitt inre. Jag hörde min fars röst: ”Välkommen Sigurd jarl. Ditt besök gläder mig lika mycket som det gör illa åt min vinkällare”. Jag mindes alla berättelser om Aralanthas tappre jarl, som alltid stod på det rättas sida och som stred som ingen annan. Och drack som ingen annan, hörde jag i minnet rösten från en värdshusvärd i Markevi, som bekymrat förklarade att hans mjödförråd var så gott som länsat efter jarlens senaste genomresa. Jarl Sigurds hus. Ja, här kunde jag vara trygg.

Jag stannade i mer än två månader i jarl Sigurds hus. Hans tjänare skötte mig väl, och mina kroppsliga sår läkte, om än långsamt. Mitt hjärta blödde dock lika starkt som den stund då jag såg min familj dräpas, och hela mitt sinne var inställt på hämnd. Så snart jag var stark nog att gå uppe började jag öva med svärd och båge. Jag insåg att det skulle ta lång tid innan min kropp återfick sin gamla styrka och skicklighet, men jag övade varje dag, tills muskler och senor värkte. Men ännu visste jag för litet för att kunna utkräva min fulla hämnd. Jarl Sigurds folk kunde bara berätta att jag sent om natten förts hit av några av min fars tjänare. De hade endast berättat att min familj dödats under Åtunas härjningar och att jag var den enda som överlevt. Mer kunde eller vågade de inte säga. I Markrike och hela Randersmark berättades dock historien om Åtunas lömska angrepp och det bestialiska mordet på fjärdingsväktaren och hela hans familj. De enda som visste att jag överlevt var jarl Sigurds folk och de tjänare som fört mig dit.

Snart fick jag också höra om kung Vidars ursinne, då hans trogne vän och vasall mördats. Han hade med hela sin här ridit mot Åtuna för att hämnas, och min själ gladde sig när jag tänkte på vad denna hämnd skulle innebära för jarl Vädersol och hans anhang. Samtidigt var jag djupt orolig. Jag visste ju vad ingen annan visste, att min faders bror var en av anstiftarna till Åtunas angrepp. Det var en ytterligare anledning att tillfriskna snabbt - jag måste varna min konung för att en av dem han litade på var lierad med hans fiender. Ytterligare något oroade mig. Den unge mannen som fört befäl över Åtunas slaktardrängar - var hade jag sett honom förut? Hans ansikte hade förefallit mig bekant, men jag kunde inte placera det. Det var möjligt att jag sett honom vid kämpalekar eller då han kommit som sändebud från Åtunas jarl till kung Vidars hov, men dessa förklaringar lugnade mig inte. Han kunde vara randersmarkare, han kunde vara ytterligare en förrädare.

I början av förstesådd ansåg jag mig tillräckligt frisk för att kunna lämna jarl Sigurds hus och bege mig västerut, mot Åtuna. Mot löfte att snart komma tillbaka fick jag låna en häst ur jarl Sigurds stall, och vad viktigare var, svärd och båge ur vapenkammaren. Min ritt gick snabbt och den åttonde i förstesådd nådde jag Åtuna. Nej, jag nådde det som en gång varit jarladömet Åtuna. Ingen kunde önska hämnd över min familjs banemän mer innerligt än jag, ingen skulle mer gladeligt dräpt varje åtunaknekt jag kunnat finna, med det jag såg förlamade mig. Jag red genom en skövlad trakt, där de svartnade husruinerna vittnade om vad som skett, där råttor och hundar slogs om byte och där rester av människokroppar ännu låg strödda på gårdar och i byarnas gränder. Män, kvinnor och barn - alla dräpta av min konung och hans män, som vedergällning för mordet på min familj.

Jag tror det var då jag upphörde att vara Vigdir Veitgalfsdottir, fjärdingsväktarens av Markevi vilda och omöjliga dotter. Från den dagen var jag inte längre människa bland människor, jag var endast mitt svärd och min båge, jag var hämnden. Stående i ruinerna av Åtunas jarladöme svor jag en ed till gudarna att aldrig vila förrän de som djupast var skyldig till dessa grymheter var döda.

Nu var jag än mer besluten att snabbt finna kung Vidar. Aldrig skulle detta kunnat ske om han varit vid sina sinnens fulla bruk. Döda fiender i ärlig strid, ja, men dräpa oskyldiga, aldrig. Någon måste ha drivit honom till detta, någon som ville min konung och mitt Randersmark illa.

Härens spår var lätta att följa, och den fjortonde i Förstesådd nådde jag Hovas kulle. Jag kom dit tidigt om förmiddagen, då kung Vidar just beordrat anfall. Jag kastade mig omedelbart in i striderna. I tumultet var det ingen som märkte om ett märke fått ännu en ryttare, och jag såg till att hålla mig undan från de väpnare och riddare som kunde känna igen mig. Blodet rusade till mitt huvud och jag slogs med ett raseri, som vid åtminstone ett tillfälle borde blivit min bane, om inte en skickligare kämpe räddat situationen. Om kvällen, när dagens drabbning avbrutits satt jag vid lägerelden med det övriga manskapet. Detta var min första verkliga strid, och jag vet att den borde bekommit mig starkare, men jag var inte längre människa och det enda jag erfor var vrede över att inte få fortsätta slåss. Min tacksamhet mot den ryttare som räddat mig gällde inte heller att jag hade mitt liv i behåll, endast att jag ännu hade en chans att få hämnas.

Plötsligt såg jag en ung faneryttare komma gående över fältet. Hans ansikte föreföll mig märkligt bekant, och jag frågade soldaten bredvid mig vem mannen var.

- Skulur Ragnvaldsson av Randgrindr, yngste son till översteklanherre Ragnvald Skulasson, blev svaret.

En isande skräck grep mig, en skräck jag inte känt av under dagens strider, men som åsynen av denne oskyldige yngling ingav mig. Inte han, men en man mycket lik honom, något äldre och mycket hårdare, kom för min inre syn. Jag hörde hans kyliga stämma eka i mitt minne: ”Det finns de som tycker att tuppkammen växt för stor på dig, Veitgalf Beintensson.” Nu visste jag vem den mannen var. Inte denne yngling, men hans bror, Torgrim Ragnvaldsson. Son till en av herrarna i rådet, en av kung Vidars närmsta män. Jag reste mig upp och lämnade lägerelden. Så djupt hade alltså ondskan trängt in i Randersmark, så svarta var själarna hos de män som försvurit sig åt den. Rådet inblandat i mordet på min far och i förräderiet mot min konung. Nu fanns bara en sak att göra, att genast finna kung Vidar och berätta honom allt. Jag gick genom härlägret, med ansiktet nogsamt dolt under min hätta. När jag närmade mig kungens tält hörde jag röster jag tyckte mig känna igen. Jag stannande för att lyssna.

- Men du måste hålla med om att detta är meningslöst, sade den ena rösten. Vi drar i strid, blöder och dör för Aralanthas klanfejder.

- Vår konung har befallt så, svarade den andre kärvt.

- Visserligen, men är det inte hans ensak om han gift in sig i en av de stridande familjerna? Vad jag vet har ingen i Aralantha gjort mig och mitt något illa, sade den förste, vars röst jag nu visste mig ha hört tidigare.

- Inget illa, utbrast den kärve. Dräpte inte åtunaknektar din herre, fjärdingsväktaren av Markrike? Blev inte Belchari skövlat av dessa hundar?

- Det har vi hämnats. Vi brände allt vi kunde i Åtuna, och såg till att de få som överlevde kommer att minnas den hämnden. Men detta rör inte Åtuna, det rör Odels, och jag ser ingen anledning att fortsätta dessa meningslösa strider.

- Menar du att vi skall bryta mot de löften vår konung givit och överge Aralantha?

- Det menar jag, och fler med mig, och innan du drar vapen mot mig, skall du veta att herrarna i rådet tycker det samma. Och innerst inne vet nog kung Vidar också att detta är meningslöst. Jag tror vi får order om återtåg inom de närmaste dagarna, när vi väl givit Odels vad han tål.

- Det var värst vad du blivit välunderrättad på sistone. Spydigheten i den kärves röst var inte att ta miste på.

- Min nye herre, Eigil Beintensson, är mycket förtrolig med översteklanherre Ragnvaldsson, och som du väl vet är jag numera hirdhöving hos honom. Tro du mig, det här blir det sista vi gör i Aralantha.

- Inte hade jag fått höra de orden från dig om Veitgalf Beintensson ännu levat.

- Det hade du inte. Veitgalf var en god herre, men inte den taktiker hans broder är. Trots allt är det gott för Randersmark det som skett.

Jag hörde inte mer, jag orkade inte höra mer. Det skulle inte vara någon idé att söka kung Vidar nu. Med de vakter som stod runt tältet skulle jag aldrig ens få komma i hans närhet. Mannen som talat så förtroligt om rådets och min farbroders planer var en av männen i min faders hird. Jag hade ofta övat vapenlekar mot honom, han skulle känna igen mig, och då skulle mitt liv förmodligen ända här. Jag drog mig sakta tillbaka mot lägerelden, där jag sjönk ner. Ryttaren som räddat mitt liv tidigare under dagen sade något, men jag svarade inte, svepte bara manteln om mig och grät, tyst och bittert.

Den femtonde i Förstesådd stod det sista slaget vid Hovas kulle. Jag såg min konung falla, jag såg Nerods märke kämpa om hans kropp, jag såg randersmarkare efter randersmarkare stupa och den ärorika randerska hären slås i spillror. Själv slogs jag ur sadeln, min häst försvann i tumultet, och jag fick till fots fortsätta striden. När allt tycktes hopplöst hörde jag en röst vid min sida:

- Vi retirerar. Ge mig din hand.

Ynglingen från i går hade hållit in sin häst intill mig, och räckte mig nu sin hand Jag fattade den, och kastade mig upp bakom honom. Han var sammanbiten och vi red under tystnad tillsammans med ett fåtal andra bort från slagfältet, bort från platsen för Randersmarks bittraste strid sedan slaget vid Sorgens flod. Vi red natten igenom, höll en kort rast fram mot morgonen, och fortsatte sedan mot Randersmark. Ynglingen, som nu för andra gången räddat mitt liv hade inte talat sedan han räckt mig sin hand på slagfältet. Själv hade jag inga ord, jag visste bara att jag måste tillbaka in i Randersmark. Mina tankar hade haft tid att ta form under nattens ritt, och jag visste nu vad jag skulle göra. Så snart vi nått den randerska gränsen tog jag tag i ynglingens axel och gjorde tecken åt honom att göra halt. Vi satt båda av, men det var han som inledde vårt samtal.

- Jag vet inte vem du är eller vart du tänker dig. Själv har jag ett ärende, jag måste uppsöka en man i Lärke så snart som möjligt. Min häst bär visserligen inte två mycket längre, men skall du åt samma håll kan vi göra sällskap.

Hans röst var frågande, jag förstod att han ville veta vem jag var, men jag kunde inte lita på någon. Han hade visserligen räddat mitt liv, men han visste ännu inte mitt namn. Även om han själv var godhjärtad, det ville jag trots allt tro, kunde ett enda förfluget ord från honom vara nog för att någon skulle få veta att jag levde och var jag fanns.

Jag skakade på huvudet.

- Jag har ett annat mål. Men du skall ha tack för mitt liv. Två gånger har du kommit mig till hjälp, när jag egentligen borde varit död. Den skulden erkänner jag och lovar att återbetala. Som nu är hjälper jag dig bäst genom att lämna dig. Mitt sällskap är inte det bästa i dessa tider. Men god resa önskar jag dig.

- Jag förstår att jag inte skall fråga. Nå, god resa själv då.

Han lämnade mig utan att yttra ens ett ord till. Jag stod kvar tills han hunnit utom synhåll. Då grep jag mina vapen och vandrade lugnt och beslutsamt åt samma håll han nyss ridit.

Jag hade ett mål nu. Under ritten hade jag undan för undan tvingat mitt sinne att begripa det ofattbara. Kung Vidar hade stupat. Rådet var inblandat i mordet på min far och i förräderiet mot konungen. Hur djupt denna röta spritt sig kunde jag inte veta. Mannen som en gång fört befäl i faders hird hade sagt att herrarna i rådet ansåg att vår konung skulle bryta sina löften till Aralantha. En av herrarna? Två? Alla? Jag skulle aldrig kunna ta risken att lita på någon av dem. Kungahuset? Drottning Nanna, jarl Ingjald, jarl Arnod? Var någon av dem inblandad? Nej, den tanken var omöjlig. Men drottning Nanna skulle få en tung sorg och ett tungt ansvar att bära. Hon skulle vara tvungen att lita till rådet, och hon skulle aldrig tro mig. Vad hade jag för bevis? Att jag levde när min familj var död. Ja, det räckte för att anklaga min farbror och Torgrim Ragnvaldsson. Kanske skulle det också räcka för att få drottningen att lyssna till orden jag hört natten före det sista slaget. Men sedan? Jag ville inte tänka dessa tankar, men tvingade mig att se sanningen. Drottning Nanna skulle vara sin döde konung trogen, men de andra? Jarl Ingjald - nej, han var kung Vidars bror, han skulle aldrig... Men jag hade sett en broder vända vapen mot en annan, det kunde ske igen. Jarl Arnod, nej, nej, nej. Men om bror kan dräpa bror, kan inte farbroder vända sig mot brorsson? Dessa tankar var bittrare än något annat. Jag hade ofta varit vid hovet, som barn hade jag dyrkat den glade, bullrande, djärve jarl Ingjald, som lett åt min beundran, men som alltid varit snäll mot mig, och en gång till och med låtit mig rida med en av ryttarna i Nerods märke. Hade den ryttaren varit bland dem som stupat vid Hovas kulle? Jag hade ofta fått följa med jarl Arnod ut bland hästarna, jag hade, som så många andra unga döttrar till kung Vidars närmaste män, varit en i drottning Nannas uppvaktning, jag hade lekt med prins Gorm och småsessorna, när drottning Nanna snabbt insett att jag aldrig skulle bli någon bra hovdam, men att barnen tyckte om mig och jag dem. Jag kände dem alla, älskade dem alla, men jag hade älskat min farbror, och jag kände alla herrarna i rådet. Kärlek och tillgivenhet, brodersband, svurna trohetseder - inget var längre att lita på. Jag var ensam. Ensam om min vetskap, ensam i min kamp mot det onda som nu åt sig allt djupare in i Randersmark.

Men jag hade ett mål, det enda jag kunde fullfölja. Två män ville jag se döda, min farbror och Torgrim Ragnvaldsson. Min farbror skulle jag inte kunna komma åt, jag hade tvingat mig att acceptera det. Hade han lockat en av min fars män till sig kunde han ha lockat många, och då skulle jag aldrig komma i hans närhet innan jag var död. Inte för att döden i sig skrämde mig, tvärtom, jag längtade efter den, men jag vägrade att dö förrän jag hållit mitt löfte till gudarna; att aldrig vila förrän de män som låg bakom förräderiet var döda.

Men Torgrim Ragnvaldsson skulle inte vara lika svåråtkomlig. Att dräpa honom krävde visserligen att jag blottade mig, gav mig in i Randersmark, men den faran syntes mig liten mot den hämnd jag ville utkräva. Jag skulle återfinna den ormen i Randersborg, så väl kände jag hans vanor att jag kunde vara säker om detta. Jag gick dit, höll mig undan alla byar, levde av vad jag kunde skjuta i skogen. En dag fann jag en död korp på marken. Hans fjäderdräkt ingav mig en tanke. Jag plockade snabbt fjädrarna ur mina pilar och ersatte dessa med korpens. Svarta som min sorg skulle mina pilar hädanefter träffa sitt mål.

I veckor väntade jag sedan i trakterna av Randersborg. Om kvällarna stod jag i gränderna utanför värdshusen, och min blick sökte en enda man. En kväll mot slutet av Sunnifang var min väntan över. Jag såg Torgrim Ragnvaldsson gå in på Lansen. Han skulle inte undkomma levande. Men det är ingen ära i att dräpa en drucken man, det finns ingen tapperhet i att dräpa ur bakhåll. Därför drog jag kappan tätare omkring mig och klev in på värdshuset. Torgrim Ragnvaldsson hade knappt ens börjat läppja på vinbägaren, då jag gick fram till honom och viskade att jag bar viktigt bud från Markevi.

- Från vem där, frågade han, och det blänkte till av misstänksamhet i hans ögon.

- Jag har order att inte yppa något härinne. Det finns gott om nyfikna öron, svarade jag.

- Säg ett namn, så följer jag dig.

- Beintensson, väste jag i hans öra.

Han reste sig hastigt, och närmaste knuffade mig ut från krogen.

- Eigil Beintensson! Vad vill han mig, viskade Ragnvaldsson, och det syntes att han ogillade detta bud.

Jag drog mig längre bort i gränden bakom värdshuset, och Ragnvaldsson följde efter. När vi kommit utom synhåll från fönstren lyfte jag min båge.

- Inte Eigil, Torgrim Ragnvaldsson. Veitgalf Beintensson är det som har bud till dig.

Mannen bleknade och famlade efter sitt svärd. Men han som varit tapper i ledningen för en flock slaktare var en svag och ynklig stackare i ensamhet.

- Veitgalf är död, sade han, och hans röst darrade litet.

- Ja, och du är en av hans banemän.

- Ingen vet det. De som såg mig är alla döda, skrek han.

- Ja, vi är döda. Men jag, Vigdir Veitgalfsdottir, har återkommit från Valhall för att hämnas de dräpta. Hälsa Hel, sade jag lugnt och sköt min pil rakt i hans strupe.

Torgrim Ragnvaldsson var död. Jag hade fått min hämnd mot en av de män som dräpt mina kära, den ende jag kunde komma åt. Tanken på hans död hade hållit mig uppe, nu sjönk jag samman, in i uppgivenhet och vanmakt. Allt jag älskat och trott på var borta, mitt Randersmark hade fallit för en förrädares hand, och jag hade inte längre någon plats i mina fäders land. Mitt hopp om hämnd hade dött med Torgrim Ragnvaldsson, och för första gången sedan mina käras död kände jag annat än hat. Jag tror jag var galen under denna tid, jag minns inte mycket, bara att jag i veckor drev jag omkring i skogarna utanför Randersborg. Många gånger ville jag göra slut på min pina, dra min kniv och föra den över min egen strupe. En natt, när sorgen var outhärdlig och hopplösheten kvävde livet i mig, drog jag också kniven ur dess slida och lyfte den mot min hals. Då hörde jag ett skri ur luften och en fågel flög rakt mot mitt ansikte. Dess vinge slog kniven ur min hand, innan den med ytterligare ett skri åter flög mot skyn. Jag satt stilla och såg ner i mitt knä, där en fjäder fallit. Det var en korpfjäder.

Från den stunden var livet inte lika meningslöst, jag tog mig långsamt upp ur sorg och förtvivlan. Långsamt började min tanke bli allt klarare. Jag hade trots allt någon jag kunde söka upp, någon som inte skulle förråda mig, och som kanske kunde hjälpa. Jag vandrade om nätterna, höll mig dold om dagarna, och efter många dagars marsch var jag framme i utkanten av Markrike. Sent en natt smög jag mig in på tunet till en välskött gård, och fram till storstugan. Allt var tyst och mörkt, men jag visste vart jag skulle söka. Jag knackade tyst på rutan till kammaren. Någon rörde sig därinne och jag hörde en välkänd röst tyst fråga ”Vem där?”
Jag svarade inte, upprepade bara knackningen. Tre korta snabba knackningar, en paus, två knackningar, paus igen, en knackning, paus, fyra knackningar. En barnsligt enkel signal, men välkänd av den som lyssnade. Min barndoms signal, använd för att väcka Sigyn eller Beinten när jag smög mig in sent om natten, eller för att varna att de vuxna var på väg när vi ville viska hemligheter. Endast en skulle kunna svara, endast en nu levande skulle veta vad signalen betydde. Jag kände kallsvetten sippra fram i pannan, min hals värkte av återhållen gråt. Inne i stugan fanns den enda som skulle kunna hjälpa mig, den enda jag vågade ty mig till. Trots det var jag rädd. Så mycket i min värld hade förändrats, sedan den kväll min familj samlats för att fira Vetrijakten. Skulle också den sista säkra utposten i denna värld svika mig?

- Vem där? upprepade rösten inne i kammaren, mer uppmanande nu.

Jag kunde inte svara. Min röst svek mig.

- Endast några få kände den signalen, och ingen av dem finns längre i denna värld. Är du bland de levande befaller jag dig i Tors namn att tala, löd rösten från kammaren.

- Öppna dörren, viskade jag. Släpp in mig.

Jag hörde raska steg gå mot dörren. Så öppnades den och i ljuset från elden därinne såg jag den jag sökte, den jag satte min sista tillit till.

- Vigdir! Hennes röst var som ett skri, trots att det knappast var mer än en viskning.
Så sträckte hon ut sina armar mot mig och jag kastade mig i den famn som en gång varit trygghet och värme för mig, kände än en gång de kärleksfulla armarna slutas hårt om mig, och jag grät. Grät så som jag inte gjort på hela den fasansfulla tid som gått sedan jag lämnats ensam. Grät ut sorgen efter dem jag älskat, fasorna vid Åtuna och Hovas kulle, bitterheten och rädslan jag känt då jag upptäckt sveket och hotet mot mitt Randersmark.

- Barn lilla, älskade barn. Hennes röst darrade, när hon smekte mig över håret. Så började hon nynna på en gammal välkänd melodi, en jag hört tusen gånger. När jag var ledsen, rädd eller sjuk som barn var den min bästa tröst. Nu vaggade tonerna min själ till ro, som så många gånger förr.

När min gråt ebbat ut blev kvinnan åter den beslutsamma och dådkraftiga. Med några steg var hon framme vid elden, lade på ny ved, gick ut i storstugan och kom tillbaka med bröd och rökt skinka och en mugg het mjölk.

- Ät nu. Du ser ut att behöva det. Pratar gör vi sedan.

Jag lät mig inte trugas två gånger. Det kändes som evigheter sedan jag suttit i lugn och ro vid elden, och det var evigheter sedan jag fått ett ordentligt mål mat. När min värsta hunger var stillad tog Åsk till orda.

- Berätta allt, barn. Jag fick bud om min brors död, och man sade mig att hans hustru och barn alla dräpts med honom. Det var alltså inte sant? Har fler undkommit?

Jag skakade på huvudet.

- Ingen. De skonade ingen.

- Men du lever. Hur?

I korthet berättade jag vad som skett sedan jag vaknade upp i jarl Sigurds hus. Jag talade inte om mordet på de mina, det behövdes inte heller, Åsk förstod. Men hon blev vit av smärta när jag nämnde namnet på den som stod bakom.

- Eigil, nej, barn, inte Eigil.

Jag kunde bara nicka till svar.

- Eigil, min bror, som suttit här och gråtit med mig över Veitgalfs död. Du skall veta att det var han som kom med budet om vad som skett. Han sade att åtunaknektarna huserat som, ja som vättar, i vår broders hem. Vi talade om hämnden, han sade att Vidar straffat Åtuna hårt, men inte hårt nog. Och så var det hans händer som bar blodsspåren.

Hon talade inte längre till mig, hon talade till ett länge sedan förflutet.

- Veitgalf, Ingjalf, Eigil. Tre bröder har jag haft, nu är de alla borta. Jag sörjde Ingjalf, jag sörjde Veitgalf. Men hur sörjer man den bror som lever? Hur sörjer man den som svikit allt? Hur kan man bära att veta att en broder fallit för broders hand?

Jag hade inget svar. Jag kände Åsks historia. Hon var min fars halvsyster. De hade samma far, men hade växt upp på olika håll. Åsk hade levt på gården här tillsammans med sin mor, medan deras fader hade gift sig med min fars mor. Ingvar, min faders yngre broder hade dräpts som ung. Eigil var min farfars yngste son, nära femton år yngre än min far. Åsk och min far var i det närmaste jämngamla, och hade alltid gått väl samman. När min bror Beinten föddes var min mor nära att dö i barnsäng. Det fanns amma till den nyfödde, men ingen hade ork och tid att ta hand om en besvärlig tvååring ovanpå allt annat. Min far bad därför Åsk komma till oss och att ta hand om flickan, och hon kom. Det tog nära två år innan vår mor tillfrisknade, och då väntade hon barn igen. Så Åsk stannade och blev i mors ställe för Beinten och mig. Kanske allra mest för mig.

Även om jag bara var två när Beinten föddes mindes jag ännu hur rädd och ensam jag varit veckorna innan Åsk kom. Jag fick inte träffa mor, och far satt nästan alltid vid hennes säng med hennes hand i sin. De gånger jag såg honom klappade han mig förstrött på huvudet och bad sedan tjänarna att föra mig till barnkammaren. Beintens amma hade bara tid för den nyfödde, och jag blev hårdhänt bortkörd de gånger jag vågade närma mig min späde bror. Jag förstod ingenting. Alldeles nyss hade mor hållit mig i famnen, far hade lekt med mig - och nu fanns det ingen alls. Jag irrade omkring i salarna, blev bortkörd överallt och mer och mer förtvivlad. En dag hade jag gråtit mig till sömns i en av trapporna. Plötsligt kände jag ett par armar som lyfte upp mig, och hörde en röst som sade: ”Är ni alla galna här? Barnet kunde frusit lungsjukan på sig i dessa kalla trappor!” Jag tittade upp och möttes av ett leende, och rösten sade: ”Nu, flicka lilla, går vi ut och tittar till hästen min”. Kvinnan satte ned mig, tog min hand och vi gick. Sedan den dagen var vi oskiljaktiga, min fars syster Åsk och jag. Hon lärde mig rida, och i sinom tid var det hon som gav mig de första lektionerna i vapenkonst. Hon lärde mig läsa och skriva, och hon var min barndoms trygghet och glädje.
Hur kunde jag då ha glömt henne under de svarta månaderna?

I samma stund jag tänkte så, ställde Åsk själv frågan:

- Men barn, varför har du inte kommit till mig tidigare?

Jag skakade på huvudet. Det fanns inget svar, inget annat än att hat och hämnd så tagit över handen att jag glömt allt vad kärlek och trygghet var. Och kanske, kanske den malande oron att också min fars syster var en av förrädarna. Hon besvarade själv sin fråga

- Jag tror jag förstår. Du är din faders dotter. Han vilade inte en sekund innan han hämnats Ingjalfs död, lika litet kan man vänta sig att du skulle vila innan du fått din hämnd. Och det måste krävts mod för dig att komma hit, du kunde ju inte veta på vilken sida jag skulle stå.
Hon tystade snabbt mina protester.

- Nej, du kunde inte veta. Här har varit för mycket av svek för att man skall kunna lita på någon i Randersmark. Jag tänker inte ens be dig stanna här, jag kan inte ens ge dig en häst, av oro för att mina tjänare skall föra saken vidare till Eigil. Du måste gå i natt, jag skall fylla din ränsel, det är allt jag kan göra för dig. Vi har en uppgift, du och jag. Vi måste befria vårt Randersmark från dessa förrädare. Min plats är här, det finns trådar jag kan dra i, vänner jag kan tala med, jag skall inte vara overksam.

- Och jag? Vart kan jag gå nu? Det finns ingen mer i Randersmark jag vågar lita till, och mitt liv skulle bli kort om jag stannade. Men vad annat kan jag göra än att söka upp min farbroder och utmana honom? Äran kräver det, och jag har inte mer att leva för än min hämnd.

- Det finns mer än det. Du har Randersmark, och henne tjänar du inte bäst genom att kasta bort ditt liv, allra minst i en tvekamp du bara kan förlora. Du är inte tränad nog ännu för att möta en svekfull motståndare som Eigil. Du måste bli starkare, snabbare och mer beräknande än nu, och du måste finna trofasta randersmarkare, som står på kung Vidars sida.

- Var skall jag finna dem, och hur? Du sade det själv, det har varit för mycket svek för att vi skall kunna lita till någon.

- Så lämna Randersmark. Sök upp trofasta hjärtan i de andra rikena. Sök jarl Sigurd, han har kraft och kunskap nog att hjälpa.

Återigen, liksom för flera månar sedan, kom bilden av jarl Sigurd för mina ögon. Jag reste mig hastigt.

- Du har rätt. Jag går att söka jarlen. Vid Hovas kulle hörde jag att han fanns i närheten, jag vet vart jag skall gå först.

- Så, barn, sådan brådska är det inte. Sov några timmar framför elden, medan jag packar din ränsel. Jag väcker dig i god tid.
Jag somnade på fårfällen Åsk bredde ut åt mig, sov tryggt och lugnt. Tidigt om morgonen väckte hon mig, och vi smög båda ut på gårdstunet.

- Farväl, barn. God resa. Må gudarna skydda dig och välsigna din kamp.

- Farväl, Åsk, och tack. Må gudarna vara med dig.

Hon omfamnade mig. Så vände jag mig om, och påbörjade en ny vandring, ut ur Randersmark, att söka jarl Sigurd och att söka min familjs hämnd och Randersmarks räddning.

----

Härefter tog sig Vigdir genom hela Aralantha och hamnade mitt uppe i slaget om Aralond. Där mötte hon slutligen jarl Sigurd, som uppmanade henne att söka upp Gyllene Hjortens orden. Hon gjorde så, blev med i orden vid Kamors Stenar, gav sig ut på jakt efter visdomens svärd och därefter följer hennes historia händelserna i spel, fram till hennes död 638. Någon gång ska jag skriva den delen också. Kanske...