Svärdsletandet

Från gamla wikin. Främst av Peter Engström.

Vid Kamors Stenar fick Gyllene Hjortens orden i uppdrag av kronprins Eduron att för hans räkning söka de tener som det talades om i spådomen (Rådslag i Borgevid 628) och föra dem till honom. Med dessa skall han utmana Mornam och återställa ordningen i Aralantha, med en av Nars ätt på tronen. Tre grupper med tappra män och kvinnor utsågs att åtaga sig dessa sökanden.

Jakten på Vishetens Svärd

Prolog

Vid Kamors Stenar fick Gyllene Hjortens orden i uppdrag av kronprins Eduron att för hans räkning söka de tener som det talades om i spådomen (Rådslag i Borgevid 628) och föra dem till honom. Med dessa skall han utmana Mornam och återställa ordningen i Aralantha, med en av Nars ätt på tronen. Tre grupper med tappra män och kvinnor utsågs att åtaga sig dessa sökanden. Rafner, Ebhen, Troax, Vigdir, junkrarna Ude och Hader samt barderna Hrym och Brate tog på sig att söka Vishetens svärd. Till sin hjälp fick de en gammal karta som hittats i Borgevids katakomber samt en ring som de nyligen funnit vid just Kamors Stenar. Fyllda av hopp och äventyrslystnad begav dig sig söderut.

629

(Höst)...Seglar från Brantvik mot Havaport där sällskapet stannar några dagar för att skaffa hästar och proviant för den fortsatta färden. Ebhen och Troax söker spår efter de försvunna breven (Randerska brevkampanjen) nere i hamnen men finner inget. Rider mot Lärke, randersmarkarna tröttnar på den söliga farten och rider i förväg för att rapportera till Vidar och boka rum på värdshus. Resdammiga, lortiga och inte särskilt välklädda förolämpar de ett större antal handelsmän och andra "viktiga" personer genom att stövla in i konungens hall och begära företräde samt att få tala med kungen i enrum vilket Vidar glatt beviljar. Dessa nyheter var säkert intressantare än handelsavtal, klantvister, rapporter och andra fånigheter. Vidar uppskattar Ebhens och de övriga ordensmedlemmarnas insatser och bjuder in dem alla till bankett kvällen efter när de andra anlänt.

Templets arkiv och bibliotek söks igenom efter ledtrådar om svärden och Tirias tidiga historia. Kartan kopieras och originalet lämnas i Vidars vård. Resan vidare till Tiria går med lombariskt skepp som släpper av Rafner, Ebhen och Troax på Lambens sydvästra strand för att de skall börja sökandet efter ruinstaden medan de övriga seglar in i Tiria för att upprätta en bas och införskaffa mat och utrustning för det vidare sökandet. Junkrarna ger sig iväg på ett eget spår.
630

Vintern har gjort sitt intåg. Zassna, Vigdir, Todrik och barderna ansluter sig till sökandet och snart har de funnit den. En vålnad visar sig och ger barderna en runstav och ett mystiskt uppdrag så de avviker och beger sig söderut. Några fiskare upplyser om en grotta på en ö i Lamben. Gruppen beslutar sig för att dela upp sökandet, Zassna, Todrik och Vigdir beger sig av olika skäl tillbaka till Randersmark. Barderna följer upp spåret med runstaven och Tirias historia. Rafner; Ebhen och Troax ska så fort Lamben sköljt fara till den där ön och undersöka grottan. Rafner får ringen, som hittades vid Kamors stenar och omtalas på kartan, av Ryhm innan alla skiljs åt.

(Sunnifagn) Det nu lilla sällskapet reser till ön och finner grottan som de tar sig in i. Det visar sig vara en grav, en mans kvarlevor vilar längst in i grottan. Där finner de även en bok, skriven på runor som de tar hand om. Men, de kan inte ta sig ut. En isande skräck håller dem kvar i grottan, hur mycket de än försöker ta sig ut så går det inte. En bit innan grott öppningen faller de ihop av den skräck som sakta smugit in i dem för varje steg de tar mot öppningen. Timmarna går. Till sist inser de, när de i förtvivlan och brist på annat läst i boken att det är den döde mannens ring och han vill ha den åter för att de ska få ta med sig boken och lämna grottan. Rafner tar beslutsamt fram ringen och trär den på den dödes finger. Genast känns luften lättare att andas och de känner inte längre den ruvande skräck de tidigare känt. De tar ett värdigt farväl av Aurvandir och till sist kommer de ut i det bleka solljuset igen och kan börja sin återfärd till Tiria. Väl där börjar de åter söka ibland skriftrullar och böcker efter spår av Aurvandir, Ranns väpnare och även mer om den försvunna staden.

Rykten om Varghuvud och Simon Marke i Järnskogen får sällskapet att resa dit för att söka upp sin ordensbroder. Inne i skogen blir de tillfångatagna av rebeller och förda till ett stort läger i skogen hjärta. Där blir det anklagade för spioneri och Mornamsanhängare, saken blir inte bättre för att de har olika Mornamsrelaterade föremål i packningen. En grupp skogsfolk dyker upp och vänder anklagelserna mot en man i lägret, de säger sig ha bevis. Kaoset är ett faktum, det hela reder till sist upp sig när Simon Marke oväntat marscherar in i lägret med en grupp män. Han låtsas till en början inte känna igen sina forna vapenbröder utan är på god väg att döma dem till döden. Men det hela var en list för att ytterligare snärja den riktiga förrädaren som till sist fick sitt rättmätiga straff. De blev en munter och blöt återförening mellan ordensbröderna. De blev presenterade för Edar Nordenstierna Grip, Tuves förre jarl och Torleif Höke, den man som var ledare för en upprorsgrupp i Tuvetrakten som kallades Silverhöken. Det blev långa och intressanta rådslag mellan de församlade och Rafner, Ebhen och Troax gick med på att hjälpa till med den framkomna planen samt att agera livvakter åt Edar och Torleif på den resa till Dahlen som planerats.

(Tystetid) Sällskapet mötte i hemlighet prins Peder på en gård utanför Dahlen där en allians utformades mellan Edar och Peder angående frihetskriget.

(Löverbrand) Tillbaka i Järnskogen, vid ett bekant värdshus, nämligen Grå Eken. Tar farväl av Edar, Torleif och även Simon, som slutit upp vid värdshuset. Det bestäms att vidare kontakt skulle ske via Torleif Höke i byn Skåre. Gyllene Hjorten måste informeras om vad som händer och har hänt i jakten på svärdet så Ebhen ska söka upp orden till midvinter medans Rafner och Troax följer upp ett av spåren mot Gargul. De tar vägen förbi Lärke och passar på att i tempelskolans stora bibliotek ta reda på mer om Rann och Nerods ätt. Det vill säga Vidars ättelängd. De sökte även upp de historiker som kunde berätta om Nerod och historier om forna Naronien innan utvandringen. De passar även på att återta kartan de lämnat tidigare.

(Midvinter) Ebhen är efter en omväg förbi Triti för att söka spår efter de stulna breven framme vid värdshuset Tre Stenar i Björkskogen där orden har samlats för att fira midvinter. Med sig har han Korp som han mötte på Murkrönet i Triti. Hon har ett viktigt bud att leverera till Irrfärdur så hon fick slå följe. De kom inte riktigt överens på resan igenom Björkskogen då hon har en livsfarlig syn på umgänget med vättar (Wenheimare som hon var) som man inte skall tillämpa i björkskogen, vilket Ebhen handgripligen fick förklara för den unga fröken. Många nyheter och berättelser förtäljs och Egil som varit på egna äventyr i både norr och söder har ett hett spår efter den "Rann" som Ebhen och de andra kommit fram till skulle kunna vara bäraren av svärdet idag. Spåret leder norrut till Naronien. Ebhen sänder bud till Rafner och Troax i Gargul att sluta upp i Borgevid snarast och beger sig själv iväg i sällskap med Egil och Vigdir som har avslutat sina affärer i hemlandet för tillfället och slutit upp här.

631

(Skaretid) Ebhen, Egil och Vigdir kommer till Borgevid. De väntar tålmodigt i staden och passar på att avlägga ett besök hos Prins Kei och informera honom om läget i Aralantha.

(Havating) Rafner anländer mitt i en snöstorm en sen kväll med Troax i hälarna. Stormen har dock inte påverkat hans goda humör, han stövlade glatt in i skänkrummet och lämnade en stor blöt snöhög i Ebhens knä när han skakade av sig manteln och samtidigt vrålade: "MJ=D6D, KRYDDAT!" åt värdshusvärden. De höll rådslag och utbytte nyheter och rykten om vad som hände i världen. Kvällen blev mycket lång som väntat och morgonen efter var ytterst betungande för vissa. Ebhen, Troax och Rafner var mer eller mindre tvungna att framåt lunch släpa ut den inte ens klädde Egil och rulla honom i snön för att han skulle bli människa igen. Därefter tvingade de i den frusne Egil ett stop varmt kryddat mjöd och fortsatte rulla honom i snödrivan, allt under överinseende av Vigdir som hade svårt att hålla sin vanliga bistra min. Och så höll de på tills han började slå omkring sig och svära ansåg de att han verkade återställd och släppte in honom och gav honom hans kläder.

Dagen därpå kom en kurir med en inbjudan från prins Kei att tillsammans med honom och överstepräst Derion Dahl äta middag senare på kvällen i prinsens privata matsal. De tackade ja och kuriren gav sig av. Resten av dagen gick åt att snygga till sina kläder och göra sig någorlunda presentabla. Varken Rafner eller Troax luktade särskilt gott och ingen hade brytt sig om att raka sig på veckor. De blev insläppta i slottet och leddes av en slottsvakt genom slottet till den kammare där Kei tog emot dem och bjöd dem på varmt vin medans de inväntade =D6versteprästen. När så Derion steg in i salen hälsade han muntert på sina gamla vänner och presenterade sig för Egil och Vigdir som blivit smått förskräckta av de andras sätt att hälsa på översteprästen. Kei visade in dem i matsalen där ett stort bord stod dukat med alla möjliga läckerheter. Ett lyckligt stön hördes från Troax när Kei bjöd alla att förse sig av mat och vin. När de stillat den värsta hungern så reste sig Derion upp och äskade tystnad. "Det är skönt att se er igen mina vänner och veta att Gyllene Hjortens orden ännu vandrar lönnliga vägar i landen och gäckar dem som vill oss alla ont. Men, orden är inte längre vad den varit. Under Zaffras levnad hade vi ett klart mål framför ögonen och en stark och listig motståndare att tampas med. Då kämpade vi alla åt samma håll och mot samma fiende. Idag står vi på grunda av kriget i Aralantha splittrade och far åt olika håll med olika mål för ögonen och det gör oss svaga. Kriget i söder har dragit sönder oss som ett skepp i stormen." Hans fylliga röst fyllde salen och alla hade glömt det de hade på faten framför sig. "Nu är det dags att åter vända blicken åt samma håll, sluta leden och vässa vapnen. Vi är ännu inte fria från hot och faror bara för att Zaffra är borta. Mornam är i sig inget stort problem, det är nåt som Aralantha själva får reda ut, med eller utan vår hjälp. Det som förutspåtts komma är här nu. I spådomen som framkom vid rådslaget i Borgevid 628 varnades det för ett hot från norr. Det är snart över oss. I detta nu rustar dvärgarna i norr för den sista striden om det är vad gudarna vill. Likaså bör vi göra, så sprid ordet bland våra övriga vänner i orden om faran ifrån norr och vandra försiktigt i okända trakter." Derion talar om mycket denna kväll, om orden och dess framtid men ingenting bestäms. Stämningen är allvarsam men ändå hoppfull när man sent bryter upp för att gå till sängs. Utanför slottet har staden försjunkit i mörker och tystnad sedan länge.

Nästa dag efter en tidig frukost satte de kurs mot Tere. Efter ett par dagar kommer de fram till Tereslätten där de försiktigt börjar fråga ut bönderna om okända personer som synts till för ca 10 år sen (lätt uppdrag va?). De få svar de får säger att de ska prata med dem uppe i bergen istället, här vet de inget. Efter en veckas snokande på slättlandet får de nog. Vid lägerelden den kvällen lade Rafner fram en djärv plan. De skulle bege sig in i själva Tere. Troax motsatte sig id=E9n direkt och hänvisade till sina tidigare besök och menade att han helst inte ville se hur de berömda fängelsehålorna såg ut inifrån. Till slut lyckades de andra övertala honom att gå med på planen. De skulle ju inte stanna alltför länge i staden sade och Ebhen föreslog, med en illmarig blinkning till Rafner, att om Troax ville så kunde han vänta utanför staden. Det fick nästan Troax att sätta vinet i halsen innan han med en svordom kastade ett vedträ efter den skrattande Ebhen som snabbt duckade, men så var i alla fall det bestämt. De lade sig tidigt att sova för att utvilade bege sig mot staden i gryningen.

Väl vid Teres stadsmur är det hög tid att komma överens om den lämpligaste strategin för att få reda på maximalt, utan att råka i trubbel med någon. Redan vid stadsporten inträffar den första missen; allt tycks gå bra tills de tagit tre steg in, och ropas tillbaka. "Hur vore det egentligen med en liten tribut till fursten, när man nu gästar hans stad? Ni får välja på att lämna ifrån er de svärd ni medför, eller att betala en "frivillig tribut" på sedvanligt vis för att kunna gå öppet med vapen. Ett litet silver kan det väl vara värt att få fortsätta ordentligt klädd?" Ni märker senare att det bara är folk som har det riktigt gott ställt som bär vapen i Tere stad.

Inne i staden visade det sig lönsamt att bli bekant med den överförfriskade Ivar nere på Vågkrossaren. Han, som tjänstgjort i arm=E9n i sexton år kunde intyga att det fanns en galning som gått bärsärkagång mot alla i furstens tjänst för en tio år sedan. Nu kunde han intyga att mannen tagits om hand om. Tillfångatagningen och en offentlig avrättning hade blivit rena folkfesten för Teres militärer - själv hade han varit borta på uppdrag, så hela dolken hade missat festen. Men visst hade han hört om det i efterhand.

"Vågkrossaren" visade sig vara en guldgruva när det gällde överförfriskade gäster. Naturligtvis var folk nyfikna på vilka dessa nya var...och man kunde få höra den ena historien efter den andra om livet i fält. (Eller i alla fall mödorna med att patrullera i skogsterräng.) Många spännande händelser har genom tiderna inträffat vid Gjaugridjupets branta stränder. Harald Huvudkrossaren kunde efter en lång karriär i det militära intyga att han varit ute på flera uppdrag där då man letat efter en eller annan beväpnad vettvilling. Oftast var det inte mycket att rädas, men irriterande var det att folk trodde att man kunde uppföra sig hur som helst utan påföljd! Varje skada de åsamkade andra gör ju bara brottslingen mer styv i korken, och nog kan man hinna smyga på enstaka militärer bra länge utan att bli uppräckt i skogen sommartid.

Nå, så hiskanes ofta var det inte man hade sådana här problem, men de stack ut ur vardagsuppgifterna, så nog kom man ihåg dem. T ex var det år 621 man äntligen tog den märklige "Läderråttan", som man kallade honom i spaningarna. Svartmuskig och klädd i läder och skinnkläder hade han ränt runt och skurit halsen av män av alla klasser under ett par års tid innan man tog honom med list. Och så var det "Låtsasfursten" som börjat med att diskret påstå att han var den förklädde fursten, men som snart blev som förbytt om man inte knäböjde och passade upp. Där hade en och annan råkat ut för skarpa knivhugg från honom innan han blev röjd. Han visste att han alltid var förföljd och överlevde bara genom sin snabbhet och påhittighet när det gällde gömställen, eller att presentera sig som nya personer om en dolk kom fram till honom. De var de värsta, de opålitliga som kunde skifta i humör, och förstod att ljuga väl. Lättare var det med sådana som var rakt igenom vad de var, som Läderråttan, eller en som kallades Ragnar och hade dragit uppåt de nordvästliga bergen för åtta år sedan. Då fick man hjälp av bybor som ville bli av med dem, och då är det bara att gå ut och hämta hem dem till Teres källarhålor. En gång hade det varit en riktig sammandrabbning innan man kunde oskadliggöra en man vid Gjaugridjupets högsta brant. Han hade varit reslig och antagligen haft vackra drag innan sår och ärr tillkommit. Harald hade befordrats till hövding, och gav alltid rapporter i skrivares närvaro, så han visste att allt detta fanns att läsa i rullorna. Det var något han sa på skoj när det visades sån nyfikenhet för galningar man sökt.

Ett par dagar senare klädde Ebhen upp sig för en helkväll på "Lindormens andedräkt" för att göra sig bekant med högre befäl, och eventuella läs- och skrivkunniga i furstens tjänst. Med tips från Harald om vem det kunde löna sig att bli bekant med, gick han dit för att så småningom få en glimt av rullorna. Där visade det sig att gränsen var nådd för en som inte var hemma i sällskapet! Man berättade gärna om samma vettvillingar som på Vågkrossaren, om än i lite skiftande tonläge, med fler hjältedrag från befälhavarnas insatser, och något ändrade detaljer. Man skilde bättre på signalementen, fast frågan var om det var låtsasfursten som gått klädd som en skogsman, eller den där Ragnar, vilket vore idiotiskt i den miljön, eller var det båda två, nu när du frågar.....

Ja det var inte lätt att få svar på allt, även om folk verkade mer glada åt att få nytt suparsällskap än väntat. Sällskapet verkar kunna få ut mest av att undersöka ryktena i de områden där Rann verkar ha dragit omkring. Och vem vet hur länge man skulle ha tålamod med såna frågvisa typer som dem i Teres nattliv?!

Dagen därpå avreste de stillsamt och begav sig norrut längs sjöstranden mot ett par fiskarbyar för att se vad de skulle få på kroken. Vid första nattlägret kom man överrens om att dela upp sig i fler grupper för att kunna leta mer effektivt. Rafner och Troax gav sig av österut för att undersöka inlandet, Egil drog sig sydost för att prata med en man han stött ihop med året innan och se om han hade mer information. Ebhen och Vigdir tog på sig att prata med folket i fiskarbyarna. Det beslutades att de skulle träffas i byn Minkviste veckan efter för att sammanställa det de eventuellt funnit.

Den veckan började inte alltför bra för Ebhen. Inte nog med att han instinktivt ogillade det här ödesdyrkande folket, det är inte lätt att ha växt upp vid randen till =D6desskogen. Vigdir var inte den mest smidiga att ha att göra med när det gäller att komma på tillräckligt god fot med lokalbefolkningen att de var villiga att berätta om trakten och vad som hänt där omkring. En hel del vin, öl och mjöd gick åt för att få fiskarna att över huvud taget öppna munnen. Det hade dessutom börjat regna, ordentligt. Till råga på allt elände lyckades Vigdir hamna i slagsmål med en något överförfriskad man på värdshuset. Det hela gick ganska bra för henne tills hon fick för sig att kasta sig över och ha sönder helt ett oskyldigt bord. Efter att ha gett bordet nådastöten (med ryggen) drog hon kniv och skulle just börja karva i den stackars fiskarslyngeln då Ebhen, som tills nu bara sett på, gav sig in i leken och med ett slag golvade mannen, flinkt avväpnade Vigdir och gick sedan suckande och satte sig att fortsätta dricka. Det behövs inte sägas att båda var ganska möra dagen efter, men av helt olika anledningar. ...och det fortsatte att regna.

Dagen efter gick de för att tala med en av fiskarna de hade hört eventuellt hade en båt att hyra ut. Mycket riktigt hade han det, men det var bara det att den var stor som ett badkar och såg inte direkt sjöduglig ut. Men efter en stunds förhandlande så tog båten och gav sig av ut på det mörka vattnet.

...vid gryningen den sjätte dagen sedan Troax och Rafner skiljdes från Ebhen och Vigdir hade det sammanbitna och surmulna ansikte Troax burit de senaste dagarna bytts till ett småleende. Förklaringen stod inte att vänta på sig. Efter förmiddagens vandring kunde de båda skönja vågorna invid Gjaugridjupets strand, de reste sig skummande och rovgiriga ur sjöns mörka innanmäte. Rafner skrattade till, något för högt för att egentligen vara hälsosamt i dessa trakter, men ingen syntes vara väckt som så borde. Troax stod mot vattnet med huvudet högt, vädrande mot sjöbrisen. "Hmmm?" "Vad, undrade Rafner?" "Sötvatten, ganska svalt, säkert källflöden," svarade Troax med en finurlig min. De fortsatte leende men på sin vakt ned för bergets sluttningar. Där solen plötsligt bröt igenom trädkronorna och sakta trevade sig ned till de regnvåta långgräset, bestämde de sig för att lämna större delen av sin packning för att fortsätta mer lättfotade. De satte av längs stranden sökandes efter boningar och stigar...

Ebhen rodde båten längs med stranden ifall det skulle hända något och för att spana efter fiskarstugorna som de hade hört om under gårdagskvällen. Inne i en vik såg de tre män samlade runt en lägereld och styrde farkosten ditåt. Nyfiket betraktade männen deras ankomst men sade inget. När båten stilla glidit upp mot stranden och de klivit ur stegade Ebhen fram mot männen och hälsade glatt och fick hövliga hälsningar tillbaka. De visade sig vara fiskare och bodde i trakten, en utmärkt källa till information alltså ansåg Ebhen och började prata med dem samtidigt som Vigdir slog sig ner bredvid och surt tittade på. Fiskarna hette Alvar och Olvar och den tredje mannen, som var bonde i trakten, hette Berk. Efter ett tag beslöt Ebhen att se sig om lite i området och gav sig av längs en stig in i skogen. Vigdir som hade tinat upp lite vid elden fortsatte tafatt att samtala med fiskarna. Ebhen vandrade ett tag i skogen för att söka herden som fiskarna berättat om men istället för honom så fann han bonden Berk, som var på väg hemåt, och två av furstens soldater som stod och samtalade. De frågade Ebhen om vem han var och vad han gjorde i trakten, Ebhen svarade lite undvikande och de verkade inte bry sig allt för mycket. Ebhen slog följe med bonden och de pratade en hel del om trakten och sånt som hänt här. Plötsligt i en glänta fick de se en luggsliten man i trasiga som kom smygande i skogen, det var herden upplyste bonden Berk. Herden kom fram till dem och Ebhen började fråga ut honom så gott han kunde. Ett knak av en bruten gren fick honom att vända sig om mot skogsbrynet och förvånat stirrade han på Troax som pustande kom fram till dem. Det blev ett glatt återseende och de pratade en stund om vad som hänt. Troax upplyste Ebhen om att Rafner också var i närheten och att han nog skulle dyka upp snart. Herden hade passat på att smyga därifrån och även bonden ursäktade sig och gav sig av längs stigen. Ebhen och Troax gav sig av längs stranden mot viken där fiskarna och Vigdir satt.

Eftermiddagen flöt på med samtal med fiskare, soldater och herden. De talades om en man som var här i trakten för många år sedan men blev uppjagad av soldater och dödad. Innan han blev upphunnen slängde han dock ett svärd i sjön. Det fiskade Alvar senare upp och tog hem. Nu är det hans son Karelon, eller Kare som han kallas, som har det. Han tog värvning i furstens här och fick svärdet av fadern. Han befinner sig i Staafgård där har garnison finns. De fick också höra en historia om ett skeppsbrott där en man som var jagad till sjöss slängt något överbord strax innan båten gick på ett grund och sjönk. Mannen själv fångades in och fördes bort. Det hände visst utanför viken bredvid och Vigdir och Troax beslöt att undersöka det hela. Efter en vådlig båtfärd och lite hjälp av herden så fiskade de upp en säck som visade sig innehålla lite silversaker och en flaska som var väl försluten. Den gömde de i båten innan de anlöpte den andra vikens strand då soldaterna fortfarande var kvar. De tog en del av "skatten" i tribut till fursten och gav sig av. Först då plockades flaskan fram och undersöktes. Den visade sig innehålla en hel del brev som var intressanta att läsa, men ingenting som var av vikt för sökandet. Bonden Berk visade sig dessutom vara vinsmugglare då Rafner, som kom klivande genom skogen, hade kommit på honom i hans tjuvgömma.

Efter deras möte med fiskarna, den sinnessvage herden, vinsmugglaren och de allt annat än elitistiska Teresoldaterna återvänder sällskapet till fots mot bonden där de lämnat hästarna. =C4ven Vigdir och Ebhen föredrog att gå till fots framför att färdas i den vingliga båten.

Ett par händelselösa dagar senare når de fram till gården. Bondens unga dotter får syn på dem och springer för att varsko sin fader som möter dem vid grinden. Han ler ansträngt mot dem och tycks inte särskild glad att se dem trots det silver de lovat honom för att se efter hästarna. Han sneglar oroligt på sällskapet medan han hälsar dem välkomna, dock utan att öppna grinden. Sedan börjar han prata om att =D6dets vägar äro outgrundliga, och man måste finns sig i sitt öde utan att göra motstånd. Han ber om att få betalningen, men det får han inte än säger Ebhen som först vill se att hästarna är kvar. Han säger sedan att era hästar står i den bortre hagen, därpå skyndar han upp till boningshuset och tar sin dotter med sig. När de kommer fram till hagen, så står där mycket riktigt fyra hästar, men även en lombar kan se att det är något fel med dem. Där står fyra trötta springare med hängande huvuden och glåmig hårrem. Den främste av dem lyfter på huvudet när de närmar sig och tar ett par steg emot er. En linda lyser vit mot den svarta hårremmen på vänster bakhas. Det står inom kort klart för dem att i den här hagen står fyra magra, sönderridna hästar, som ej heller tycks vara särskilt välskötta, av deras fyra ståtliga, välmående hästar syns inte ett spår. Vigdir uttalar högt era svavelosande tankar om den lömske bonden och de går alla med bittra miner tillbaka till gården för att kräva bonden på en förklaring. På gården syns inte en människa men det ryker ur skorstenen. Rafner går fram och bultar på dörren. En kvinnorösts förskrämda utrop hörs, men inget händer. När Rafner känner på dörren märker de att den är förbommad på insidan. Ingen svarar inifrån stugan när de begär att de skall öppna dörren. Troax hotar med att slå in dörren om de inte öppnar den frivilligt och strax hörs det ljud av möbler som släpas fram mot dörren. Vigdir svär ve och förbannelse och hotar med att bränna ned stället om de inte får sina vackra Randersmarkska springare tillbaka. Rafner går mer lugnt tillväga och kräver att få veta vad som har hänt med hästarna. De hör bondens oroliga röst inifrån: "Det var inte mitt fel! De kom och tog dem och jag kunde inget göra. Det är inte vist att neka en välboren en önskan om att få byta hästar, särskilt inte en välboren som har vänner i trakten. Jag har gjort vad jag kunnat för hästarna i hagen. Snälla, ta dem och försvinn härifrån!"

Vid det här laget blir Ebhen som besatt och går lös på dörren med en yxa han finner på gården samtidigt som han öser förbannelser över bonden. De övriga stirrar på varandra förvånade över detta plötsliga utbrott, det är ju bara hästar eller hur. Innan Ebhen hunnit gjort allt för stor skada på dörren ingriper Troax och lyfter helt enkelt bort Ebhen från dörren och tar ifrån honom yxan. Efter denna dust försöker Rafner att fråga ut både dottern (så klart hon är ju vacker) och sedan gubben. Bonden svarar stammande att det var en herreman med följe ur huset Eldstunga som tog deras hästar. Dottern backar upp hans historia.

De ger upp och beger sig av mot Staafgård med de mindre ståndaktiga hästarna, på vägen söderut träffar de Egil, vid Himmelsklacken där han väntat enligt överenskommelse i ett vindskydd. Tack vare att de har två mycket hästkunniga Randersmarkare med sig så tar det bara någon vecka innan de har dem fullt ridbara igen. Halvvägs till Staafgård blir sällskapet stoppade av en Terepatrull på 8 man. Befälet frågar vilka de är och vart dom är på väg. Enligt överenskommelse så tar Troax hand om det hela och förklarar att han är köpman och de övriga är hans följe. Hon undrar vad han handlar med och vart han har era varor, de har ju ingen vagn med sig. För säkerhets skull ber hon att få se på tillståndet ifrån fursten. Troax förklarar att han inte behöver fara omkring som en simpel gårdfarihandlare utan han handlar bara med större handelshus, värdshus och storbönder. Då sköter någon annan av transporterna. Något handelstillstånd har han inte då han som nyanländ i trakten inte visste om att det behövdes men att han naturligtvis skulle ansöka om ett så fort de anlände till Staafgård. Kaptenen är mycket förstående då de helt tydligt är nykomlingar och ser genom fingrarna med deras fadäs (att inte ha tillstånd) mot att Troax ger henne ett halvt silver. Troax frågar om hon har någon fiskarson med namn Kare i sin dolk men någon sådan känner hon inte till.

I Staafgård är de tvungna att söka tillstånd och det kostade ju en del. Ett par silver fick de punga ut med, men hellre de än att få stadsvaktens ögon på sig. På värdshusen finns det ganska gott om soldater, och även en del fiskarsöner. När sällskapet frågar efter fiskarsonen så undrar de vilken drakhird han hör till och det vet de inte. Som tur var kommer dom ihåg att han heter Karelon och kallas Kare annars hade det verkligen varit som att leta efter en nål i en höstack. Under en blöt kväll på Stånkande Galten får Egil napp. Där sitter en dolk på permission under ledning av Kapten Höök. När de för ordet fiskare på tal så börjar halva dolken skratta och någon säger att "Det luktar fisk här". Kapten Höök drar på smilbanden och säger att det var en härlig tid när Eldfängd levde. Vilka slagsmål! Nej nu var det inte lika roligt längre. På frågan om de har någon fiskarson i sin grupp så säger de "nej bevara oss väl" men det finns ett par i hirden. I samma hop till och med. Någon som heter Kare eller Karelon, jo det fanns väl en i 2:a dolk och någon i 3:e sedan heter också Hövding Aspes skrivare Karel.

På förläggningen dagen efter frågar de efter andra dolk och får tala med kaptenen, Jo de har en Karelon i sin dolk men han kommer från Tere och är bagareson. Lustigt att de skulle fråga, det har varit två personer här tidigare i månaden och frågat efter samma sak, den första var för övrigt ganska lik Egil. 3:e dolk är ute på uppdrag och skrivaren är upptagen. Kaptenen i 2:e dolk är ny och känner tyvärr inte till om någon av de andra två skulle ha fiskarbakgrund.

I väntan på att 3:e dolk skall återkomma och skrivaren ha tid tillbringar gruppen mer tid på Staafgårds värdshus. Ni får reda på att en soldat i Hövding Aspes hop har deserterat och tagit hela hopens sold med sig och att en man lik Egil har varit runt och frågat efter Kare. Tack vare idogt detektivarbete och många sejdlar öl spårar de mannen, som tycks kalla sig Arn, till Värdshuset Stjärnan i norra Staafgard. När de besöker värdshuset är dock allt i en enda röra. Stadsvakten, vimlar omkring, värdshusvärden beklagar sig och en värdshuspiga gråter hysteriskt. De får reda på att man har upptäckt att en gäst har blivit mördad under den gångna natten. Den mördade är mannen som kallade sig Arn.

När de söker upp Hövding Aspes skrivare, som är närmare de femtio, så talar han om att det mycket riktigt fanns en Karelon i 3:e dolk som är fiskarson. Han har deserterat och resten av dolken är på jakt efter honom.

Sällskapet ger sig snarast iväg och följer efter dolken som söker efter Karelon. Det är lättare att fråga sig fram om en soldatgrupp har passerat än att försöka hitta en ensam man. Spåren leder norrut från Staafgard, mot härleden. Vid härleden tappar de bort spåren från dolken som nu tycks bestå av färre man, enligt dem de frågar. Rafner erinrar sig att den där Alvar nämnt att hans hustru kom från Darnevi. Darnevi som ligger strax norr om härleden, kanske har Karelon sökt skydd där. De beslutar sig för att undersöka saken.

När de började närma sig byn beslöt de att slå läger utanför byn så de kunde röra sig mer diskret i trakten utan att det skulle börja viskas om vad de var för ena, dessutom tvivlade de på att byn överhuvudtaget hade ett värdshus. De beslöt också att göra sig av med hästarna även fast randersmarkarna knorrade en del så insåg de också till sist att en så stor beriden grupp skulle väcka allt för stor uppmärksamhet i en sån här trakt. Vigdir fick i uppdrag att sälja djuren till så bra pris som möjligt vid en större gård de passerade. De övriga fortsatte längs vägen för att hinna fram och slå läger innan mörkret föll. Visa av erfarenhet visste de att det mörknade fort så här långt norrut.

De svängde av från huvudvägen in på en mindre väg som ledde in i skogen, de passerade en tjärn varvid det låg en mindre gård och fortsatte tills vägen tog slut vid vad som såg ut att ha varit en plats där det förut legat en gård. De fortsatte upp i skogen där och fann snart en plats som var lämplig och började sätta upp läger för natten. Vigdir dröjde och det hade blivit riktigt mörkt då Rafner och Egil beslöt sig för att gå henne till mötes. En bra bit bort mötte de henne linkande på vägen. Hon förklarade sig med att någon sinnessvag jägare hade placerat en rävsnara just i vägkanten och dolt den så väl att den inte syntes. I den hade hon trampat och farit omkull och slagit sig ordentligt. Med svåra problem att hålla sig för skratt hjälpte de henne med ränseln och begav sig tillbaka mot lägret. På vägen mötte de ett par bönder som informerade dem om att det skulle hållas ett ting dagen efter vid lagmannens stuga, som låg alldeles vid tjärnen, och att de var välkomna. Under tiden hade Troax och Ebhen tröttnat på att vänta de också så de gav sig ut på en liten patrullrunda. Troax försvann bortåt tjärnen till och Ebhen höll sig nära lägret. Troax mötte strax de andra som var på väg tillbaka. Vid vägskälet mötte de en lång, gänglig man klädd i svart och med en stav. Både Troax och Rafner kände kalla kårar längs ryggen när mannen med djup röst hälsade dem. De stannade inte för att prata utan fortsatte längs vägen. Väl tillbaka i lägret blåste de liv i elden och började ordna med mat för de var alla utsvultna. Maten sköljdes ned med kryddat vin samtidigt som man gjorde upp om nattvakten. Snart hade alla utom Vigdir, som tagit första vakten, krupit ned under sina varma filtar. Det var en kall och mörk natt. Vigdir sysselsatte sig med att stapla den ved som de hade samlat ihop för natten runt elden så den skulle torka något. Plötsligt hörde hon ett väsande över Troax snarkningar och vände sig om från elden, stel av skräck såg hon flera gnistrande röda ögonpar som stirrade tillbaka mot henne ur mörkret, ILLVÄTTAR! Snabbt skakade hon liv i Ebhen som hon visste var mest lättväckt och väste i örat på honom vad som var på färde. Ebhen kastade sig ur filtarna samtidigt som han skakade Rafner hårdhänt och sprang sedan ut från eldens ljus och ryckte till sig sitt svärd och ett spjut på vägen. Klarvaken slet Rafner sitt svärd ur skidan och ställde sig med ryggen mot elden för att möta hotet samtidigt som han räknade skepnaderna som rörde sig runt lägret. Han fick de till minst sju, det här skulle inte bli muntert tänkte han och tog ett fastare grepp om kaveln. Darrande av både köld och spänning anslöt sig Egil till honom och sida vid sida väntade de på illvättarnas drag.

Illvättarna kom sakta smygande in mot lägret och brydde sig lite om de försvarsberedda sällskapet. Ibland dem syntes även ett par vanliga vättar, en av dem närmade sig Ebhen där han satt blickstilla i skydd av mörkret. Blixtsnabbt störtade Ebhen fram och rände det långa spjutet rätt igenom otyget som skrikande föll ihop. Samtidigt gjorde både Rafner och Vigdir utfall mot vättarna på andra sidan lägret, en stöp för Rafners klinga men Vigdir hade gjort misstaget man oftast bara gör en gång, nämligen anfallit en illvätte med svärd. Det Rafner, Ebhen och Troax redan visste gick upp för henne då, trots flera hugg, illvätten hest skrattande viftade hennes vapen åt sidan och greppade hennes arm.

"Sssss, föörsviiiiiin... aaannarsssss... arsch... tiiiillbaakaaa...hi, hi, hi, hiiii..." Väste den och gjorde en rörelse med den andra handen och Vigdir föll ihop livlös. De andra illvättarna hade snokat runt i lägret, sniffat och rotat bland den packning som låg där. Sakta drog de sig tillbaka, väsande samma varning igen, och försvann i skogen.

Egil rusade fram till Vigdir samtidigt som de andra tre spred ut sig runt lägret och sökte efter vättepacket, men de var som bortblåsta. Vigdir låg och yrade och vred sig inunder de filtar Egil lagt över henne. Rafner och Ebhen undersökte henne och konstaterade att det inte fanns några sår utan det var illvättens magi som hade drabbat henne. Mot det hjälper bara gryningens ljus. I fjärran hördes skräckslagna skrik och sällskapet tittade på varann och såg sig oroligt omkring. Efter en stunds diskuterande kröp de alla utom Egil ner bland filtarna igen för att få lite sömn. Egil som var klarvaken och lite skärrad efter sitt första möte med illvättar tog frivilligt vakten. Resten av natten blev lugn.

På morgonen väckte Troax dem med att servera hett, kryddat vin, något som tacksamt togs emot. Vigdir vaknade upp men hade inga större besvär än att armen kändes domnad och kall. När de som bäst höll på att äta frukost kom det en man klivande genom skogen. De bjöd honom att sitta ner oss få sig en bägare varmt vin. Efter en stunds samtal stod det klart för sällskapet att gudarna måste le mot dem för det här verkade vara just den man de sökt. Problemet var att han inte hade varken svärd eller packning. Rafner och Egil tog sig an mannen och bad honom visa dem vägen till en källa som skulle finnas i närheten.

Fler dök upp i lägret under förmiddagen. En herre från södra delarna av landet vid namn Keram, en skock landsknektar som eftersökte en desertör från Staafgård. De beskrev honom grundligt, vilket gjorde att sällskapet blev fullt övertygade att de fått tag i rätt man. Nu gällde det bara att få ur honom var svärdet fanns. Den lokala länsherren, som hette Järvhjärna, kom förbi efter att ha hört att de fanns där av Keram. Han var måttligt glad över att ha en samling välbeväpnade typer på sina marker men lugnade sig något när han fått förklarat för sig att Troax var handelsman och resten var hans livvakter och anställda.

Sällskapet höll ett kort rådslag och beslöt att Troax och Ebhen skulle bevista tinget och se vad man där kunde få reda på medans Rafner och Egil skulle utforska omgivningarna mer. Vigdir, som inte kände sig i form, stannade och vaktade lägret.

Fortsättning följer...

Jakten På Rättvisans Svärd

På Kamor Stenar så åtog sig många av Gyllen Hjortens medlemmar att ägna sig åt att söka efter ett specifikt svärd, och på så sätt dela upp det svåra arbetet.

Ett antal tog sig an uppgiften att söka reda på Rättvisans svärd.

Armand Röde var en av dessa, och tog uppgiften på allvar. Han köpte upp allehanda gamla svärd, och lät undersöka dessa för att se om han hittat det rätta. Hans sökande var dock förgäves, och hans ansträngningar ignorerades av de övriga som letade efter Rättvisans svärd, som sökte annorstädes på egen hand.

Rättvisans Svärd hade blivit fört till skolan i Lisya efter Utvandringen. Det var dock sedan länge försvunnit i träsket utanför. Det blev hittat, men kom bort igen i de kaotiska omständigheter som rådde under inbördeskriget. Dock fann Mornam svärdet, och hade med det på mötet vid Grainers Grav 633. Där lurade sig kronprins Eduron till sig det under falsk identitet, under förutsättningen att han ej gav det till (just) kronprins Eduron.

Detta löfte höll han, genom att under högtidliga former inför alla som samlats runt Grainers grav ge det till en kämpe i motståndsrörelsen som kämpade mot Mornam, som tjänat Eduron med trohet och fasthet. Eova Bergshök, tidigare fanemästare i Edarins här som på grund av personliga skäl blivit bannlyst från dennes tjänst, tog emot svärdet, och knäböjande gav det nästan omedelbart tillbaka i en akt av trohet och vördnad.

Därefter var sökandet över, svärdet funnet och givet i rättmätiga händer.

Jakten på Styrkans Svärd

Vid Kamor Stenar då kronprins Eduron tillkänngjorde sin existens och sände ut Gyllene Hjortens orden att söka de tre svärd som givits hans anfader tog en liten grupp sig an det stora uppdraget att söka Styrkans svärd.

Gruppen bestod av fyra personer Arian, Daran och ? av Vidklyftefolket samt Ulver, riddare av Aralantha och Wenheim. Jakten blev lång och strapatsrik. Från Naronien ledde den via Wenheim och Randersmark vidare österut till de okända och fjärran trakterna bortom den kända världens gränser. Efter många strapatser lyckades de fyra finna svärdet och föra det tillbaka till Erborigien. Hur detta gick till kommer att berättas senare.

Land: