Ett sent möte

Av Peter Engström.

Tuve, yolatid 634.

Drygt ett år efter freden i Aralantha får en av Jarl Edars närmaste nog och ryter till.

Det var en mycket sen afton i slutet av yolatid. Den första snön virvlade fram längs gränderna i Tuve och folket i staden kurade bakom stängda fönsterluckor. En äldre kammarherre hastar längs korridorerna i slottet mot jarlens privata kammare.

På brickan han bär fanns det ett par bägare och en rykande kanna med kryddat vin som spred väldoft längs hans väg. Väl framme vid jarlens dörr kväver han en gäspning, knackar diskret på och kliver tyst in i det ombonade rummet. Han placerar brickan på ett litet bord och häller upp vin i en av bägarna som han sedan räcker till jarlen. Jarl Edar Nordenstierna Grip sitter hopsjunken i en fåtölj nära den flammande eldstaden och stirrar tyst in i lågorna. Det knackar återigen på dörren och tjänaren går tyst fram och öppnar.

Utanför stod befälhavare Doringer Falk. Han har en bekymrad min och stiger in i rummet när tjänaren bugande stiger åt sidan. ”Var det något annat ni önskade?” frågar kammarherren och får en avfärdande vinkning från jarlen som svar.

Tyst går han ut och stänger försiktigt dörren efter sig. Tveksam står han utanför och tycks brottas med sitt eget samvete. Till sist vinner nyfikenheten och efter en snabb titt bortåt trappan till och kikar in genom nyckelhålet...

”Min jarl” hälsar Doringer. ”Det tycks mig som om ni är ur slag fortfarande. Vad är det som tynger er denna afton?” ”Vintern har kommit.” svarar jarlen håglöst. ”Räcker inte det för att göra en mans sinne tungt? Slå er ned och dela en kanna vin med mig.”

”Senare möjligen.” svarar Doringer och förblir stående.

Doringer försöker slappna av och tar ett djupt andetag.

”Tycker ni inte att det är dags att sluta med de här dumheterna nu?” frågar han.

”Vaddå för dumheter?” undrar jarlen.

”Ert barnsliga beteende och försök att undgå ansvar. Tuve behöver er, stark och handlingskraftig. Inte tveksam, undvikande och svag. ”Ingen följer eller lyssnar på en harig och obeslutsam ledare,” utbrister Doringer.

Jarlen har stelnat till och stirrar häpet på Doringer.

”Ni glömmer er!” svarar han hätskt. ”Ingen tilltalar en jarl på så vis ostraffat! Jag är fortfarande jarl över Tuve om du möjligen glömt det!”

”Se då för gudarnas skull till att agera som en då!” svarar Doringer med ett styng av irritation i rösten. ”I 18 månader har jag fattat era beslut, slitit för att hålla ihop jarladömet emedan jag väntat på ert tillfrisknande i väntan på att ni med kraft skall ta tag i de svårare uppgifterna där jag ej har makt. Istället ser jag er smyga undan, låtsas vara sinnessvag inför vissa, förhala beslut, sitta overksam fast folket lider och jarl Vädersol kapar åt sig bit efter bit av Ert jarladöme! Prins Peder tar er för en imbecill dåre medan fröken Klinte allvarligt funderar på att överta styret i jarladömet för Riksrådets räkning då hon finner dess jarl allt för oförmögen till det.”

”Nu går ni för långt! Ni kan inte...” utropar jarlen och reser sig till hälften men hindras av Doringer som trycker ner honom i sätet igen.

”VADÅ KAN INTE?” vrålar han i ansiktet på Edar. ”VID LOKES SKÄGG! ERT BARNSLIGA UPPTRÄDANDE HAR FÖRT JARLADÖMET TILL KATASTROFENS RAND! KAN DU INTE FÅ IN DET I DIN TRÅNGA SKALLE? Eller har sviterna efter belägringen sopat bort den kämpavilja och beslutsamhet som en gång fanns där? Visst, Tuve är bara en skugga av det stolta och rika jarladöme det en gång var. Men jag ska säga dig att vi har haft tur. Se på Chelmar, Noedren, eller Feodras. Där har kriget dragit fram i full kraft i åratal, där kämpar nu bönder och herremän sida vid sida för att återställa det landet till vad det en gång var. De har sett döden passera utanför stugknuten åtskilliga gånger under de år som varit. Men inte har det knäckt dem, tvärtom! De är fyllda av beslutsamhet att inte ge upp. De vet nu att deras enda hopp är att samarbeta för att klara den här vintern och de svåra år de som ligger framför dem.”

Han tog ett djupt andetag och såg på jarlen som blek av vrede tyst stirrade på honom innan han fortsatte.

”Långt innan ni återkom till Tuve så kämpade vi för jarladömet och för nars ätt, Höke, Ramstarke och alla andra var beredda att offra sina liv för den sakens skull. Vi har spillt vårt blod, lidit och dött för att DU skulle ha ett jarladöme kvar den dag krigets vindar vände vår väg och Mornam fick bita i gräset. Vi har inte kommit så här långt för att se er låta allt detta glida er ur händerna bara för att ni inte har kraft eller mod att bita i det sura äpplet och göra det som måste göras.”

Andfådd hejdar han sig och sträcker bistert på sig samtidigt som han blänger på jarlen som hittills inte hade sagt ett ord.

”Nu är det upp till Er att fatta ett beslut.” fortsätter Doringer med låg röst. ”Jag hoppas att ni ser det som uppfriskande när någon talar klarspråk till er. Jag tänker inte be om ursäkt för annat än möjligen min ohövlighet, men jag menar varje ord. Det är dags att vakna upp nu! Striden är långt ifrån över. Jag lämnar er nu åt era funderingar. I morgon middag ämnar jag fara till Dagaberget för att se om jag kan komma till tals med Vidklyfteborna. Om ni efter detta fortfarande vill ha mina tjänster så vet ni vart ni kan få tag i mig.”

Med dessa ord bugar han för jarlen och går mot dörren. Kvickt slinker kammarherren iväg för att inte bli påkommen. När han kvickt gömmer sig bakom en pelare hör han landriddaren slå igen dörren och klampa iväg mot trapporna. Undrande över det han just hört följer han sakta efter nedför trapporna för att avsluta sina sysslor i köket. Av någon anledning är han inte alls trött längre.

”Vänta bara tills Nora för höra detta...” tänker han förtjust.

Kvar framför den falnande elden satt jarlen, djupt försjunken i tankar.

Land: