Barnlajv i Erborigien

Datum: 
lördag, 1 maj, 2010
Arrangörer: 
Erik Bohlin
Plats in: 
Björkskogen
Plats off: 
Ekbackenstugan utanför Uppsala
År: 
643 e.u.
Utskick: 

Arrangörens berättelse


Av Erik Bohlin, ur Hjortspår 62.
Lördagen den 1/5 samlades 17 barn och 18 vuxna vid Ekbackenstugan (för dagen ”Värdshuset Lerkruset) utanför Uppsala (i hjärtat av Björkskogen). Efter lite lek, instruktioner, fika och ombyte var det dags att dela på gruppen – barnen för sig och de vuxna för sig. Förväntan gick inte att ta miste på, men nu var det äntligen dags att ge sig ut i Erborigien!
Björkskogen mår dåligt! Tre saker behövs för att rädda skogen – en vätska som redan är hittad, ett skrin med pulver som står näst på tur samt ytterligare ett föremål (hjälp mig gärna med det!)
Tre nätter tidigare hade alla barn haft samma dröm: En Myhrnam uppenbarade sig, berättade om Björkskogens allvarliga belägenhet och bad barnen om hjälp, för endast om man har ett rent hjärta kan man, enligt spådomen, finna det som behövs för att rädda skogen.
När Myhrnam vandrade in på den öppna platsen framför värdshuset samlade han barnen omkring sig, kallade dem vid namn, gav dem alla en skyddande amulett och delade in dem i två grupper – en lite äldre och en lite yngre.
Den äldre gruppen bestod av Tanei, Johar, Myrra, Bellawyn, Sirion, Nim, Måntand, Wilbur, Assa Ormhärjaren, Arviva och Bellawyn. Deras uppgift blev att återfinna ”Sanningens Kalk” och raskt gav de sig av efter stigen.
De hade inte hunnit särskilt långt förrän de träffade en märklig man med ont i benet. Barnen hjälpte honom raskt att finna de vätteöron som han tappat och som behövdes för att färdigställa en dryck mot värken. Som tack fick de en lapp med runor som gubben trodde kunde ha med barnens sökande att göra.
Lite längre bort på stigen träffade äventyrarna en andfådd kvinna. Hon var skrämd och förtvivlad! Hon var nämligen på väg för att köpa sin oskyldigt fängslade brors frihet med en lösensumma, men plötsligt hade en rövare dykt upp, tagit hennes saker och sedan somnat i hennes läger. Vilken fräckhet! Barnen erbjöd sig att försöka ta tillbaka penningpungen och smög djärvt fram mot rövaren. Snart var pengarna åter i säkerhet och kvinnan, som inte kunde läsa runorna) visste först inte hur hon skulle tacka sina välgörare, men gav dem sedan en blå glaskula med magiska egenskaper – om man håller upp den mot förföljare så blir de rädda för vatten!
Knappt hade kvinnan givit sig av förrän kvävda skrik hördes i skogen. Hela gänget rusade genom skogen för att undsätta den nödställde. Munkavle hade han, och surrad var han från fötter till axlar vid ett träd. Så fort han fick munnen fri, berättade han om vättarna som fångat och bundit honom. De gav sig av för att hämta en till, och borde komma tillbaka mycket snart! Då fick barnen brått att lösa knutarna, men precis när mannen var fri hördes vättarnas knakande och frustande i slänten.
Fly? Stanna? Vad ska vi göra? Wilbur, Assa och Tanei visste besked, magikerlärlingar som de är! De ställde sig nära varandra och lyckades med en besvärjelse som gjorde att vättarna skrattade så mycket att de inte längre kunde stå upp utan i stället rullade tillbaka nedför slänten.
Den befriade mannen, som inte heller han kunde läsa runor, berättade att han hade sett liknande tecken på en vedpinne som hos en bekant.
Nu fick barnen brått – tänk om pinnen redan gått upp i rök?
När de kom fram till lägret fann de runpinnen liggandes i lågorna, men som tur var kunde den räddas. Mannen blev glad för besöket och stekte renskav och bröd till sina gäster samtidigt som Nim avkodade meddelandet de fått av mannen med ont i benet.
Där stod att den elaka kvinnan Skraka Hornstöte hade ”Sanningens Kalk” i sina samlingar och att den, när den inte används, förvaras i ”Det Svindlande Tornet”.
Efter avslutad måltid (lite färdkost fick de givetvis med sig) traskade hjältarna vidare genom skogen tills de kom ut på ett fält. Där stötte de på en kvinna som inte ätit på tre veckor – hon var utom sig av hunger! Barnen bjöd flott på det nystekta brödet och frågade om ”Det Svindlande Tornet”. Jo, det hade hon sett, och som tack för maten så skulle hon minsann visa vägen!
De följdes åt en bit, men sedan blev kvinnan så trött efter att äntligen fått mat i magen att hon somnade vid vägkanten.
Äventyrarna fortsatte sturskt längs vägen till de stötte på en Riddare som vaktade en spång. Tre svåra gåtor var de tvungna att svara rätt på för att få använda spången över ån. Barnen tänkte så det knakade och snart var alla svar levererade!
Full fart över spången och iväg längs fältkanten tills de fick se ett torn som sträckte sig mot himmelen. Där fanns också vakter i blått och rött med vita horn mitt på sköldarna. Vakterna grälade högljutt – tydligen hade någon glömt nyckeln till tornrummet. De lämnade kalken i det olåsta tornet (för vad skulle kunna hända) och vände hem efter nyckeln. Knappt hade vakterna försvunnit i skogsbrynet förrän barnen rusade fram och genomsökte skyndsamt tornets alla skrymslen och vrår. När Wilbur lyckades hitta ”Sanningens Kalk” blev det bråttom att ta sig därifrån, för vakterna var på väg tillbaka!
Hjältegruppen, som nu hade klarat sin uppgift, sprang för allt vad tygen höll över fältet mot den lilla ån. Vakterna kom hela tiden närmare, men när de första äventyrarna tagit sig över ån höll de upp den magiska glaskulan. Vakterna blev då livrädda för vattnet och de sista barnen kunde ta sig över till den säkra sidan av ån.
Samtidigt tog sig den yngre gruppen, bestående av Saga, Gabo, Tezza-lee, Tingla, Arrvi och Kaja, av uppgiften att finna de svarta stenar som tillsammans med ”Sanningens Kalk” behövs för att utföra ritualen som ska tala om var skrinet med det magiska pulvret finns.
Först hjälpte även de yngre äventyrarna den märkliga mannen med ont i benet som nu saknade en flaska med trollblod till sin brygd, med svarta stenar som belöning.
Sedan fann de en skattkarta över en gammal trollbosättning som Arrvi tolkade. För att inte trollen skulle komma sättande när barnen rotade igenom deras gamla boplapts måste någon spela flöjt, vilket Tezza-lee gjorde. Skattkistan hittades och de svarta stenarna bärgades.
Barnen träffade också en gammal man som behövde hjälp med vedhämtning och som sedan uppmuntrade barnen att gå balansgång på en slana, vilket även det resulterade i svarta stenar.
En gycklare som tappat sina jongleringsbollar fick hjälp att återfinna redskap, en kvinna som tappat sitt skratt fick hjälp att få det tillbaka – allt med svarta stenar som betalning.
När stenarna var samlade och ”Sanningens Kalk” återförd tog sig Myhrnam och äventyrarna till en liten lund straxt utanför värdshuset för att genomföra en ritual. Myhrnam stod i mitten och barnen i en ring runt omkring. Plötsligt började det ryka ur ”Sannigens Kalk”, barnen la i stenarna och Myhrnam slöt sina ögon. Straxt började Myhrnams mun röra sig och ord kom ur hans mun:
”I en uråldrig sten skall ni finna det skrin som ni söker – skrinet som kan bringa välstånd till Björkskogen igen!”
När röken slutat öppnade Myhrnam ögonen igen. När barnen förklarat vad han hade sagt under ritualen (han mindes inget själv) blev han missmodig. I en sten! Hur skulle de kunna hitta något i en sten? Då kom någon på att det finns ett stort stenblock straxt ovanför värdshuset som spruckit i två delar. Hela sällskapet tog sig då bort till stenblocket och skrinet hittades!
Glädjen gick inte att ta miste på när skrinet som ska bringa välstånd till Björkskogen igen var återfunnet!
Värdshusvärden Malte Järnäve bjöd samtliga på middag för att fira framgången. De blev en glad fest, men de tappra äventyrarna var ganska trötta efter dagens prövningar så Malte kunde låsa för natten lite tidigare än vanligt!
Sammantaget var det en rolig dag för alla inblandade. Vi siktar på en fristående uppföljning under miniäventyrshelgen (lö em) 10-12/9 – varmt välkomna då!