Trenne mäktiga kvinnor styr,
Vaktar gården med folk och djur,
Det blir aldrig lugn i skogen
Tyder tecknen som talar om mörker,
med kniven i hand men med hjärtan som sörjer

Omkväde
Blotat blod binder besten,
ondskan tar tills ondskan får,
vem ska här näst till ondskan gå,
det blir aldrig lugnt i skogen.

Männen vittjar fällor i snår,
finner spår som ger onda år,
Det blir aldrig lugnt i skogen
Vaktar härden i nattens dunkel,
hör märkliga ljud och modet sjunker

Omkväde
Blotat blod binder besten...

Om skuggor talas i mörkan vrå,
sanning i sagan döljs för de små,
Det blir aldrig lugnt i skogen,
Svåra val är släktens börda,
när blod stänkt på snön bliver bönerna hörda.

Omkväde
Blotat blod binder besten...

Enade folket på gården stå
vill att barnen till mannaålder nå
Det blir aldrig lugnt i skogen
Gården gör allt för att skydda de sina
att mörker ska vika och sol åter skina

Omkväde
Blotat blod binder besten...

Det var en gång på sommaren sexhundrafyrtiofem
Jag hade ätit, druckit och var nu på vägen hem
Jag kan ej minnas hur allt gick men först gick allt på tok
Och allt elände började /: den stund jag fann en bok :/

Ja, på den stig jag vandrade ifrån vårt värdshus sal
jag snubbla´ uppå nå´nting uti sommarkvällen sval
Det var en samling pergament som samlats i ett band
av skinn med tecken som jag aldrig /: sett i vårat land :/

Så boken följde med mig hem och lades i ett skrin
som lades i en låda och därpå i kistan in
Jag gick se´n prompt till bädden och kröp ned i fällen varm
och skulle till att somna sött /: när till min stora harm :/

Ur kistan hördes knackningar som lät som någon slog
med knogar uppå värdshusbordet på vår byakrog
Men det var inte takt till sång som knackades däri
Nej det var nå´n som ville ut - /: Vad är det här? Magi? :/ 

Här är det nog så illa att mitt minne sviker mig
Jag kommer blott ihåg att jag ej kunde säga nej
Jag tror jag öppna´ kistan, lådan och tillslut det skrin
Där boken låg och tog den upp /: i högra handen min :/

Sen är det som en dimma, töcken, inget alls jag minns
Men plötsligt är jag på en plats där någon annan finns
En mörk gestalt som pekar på mig och min nya bok
“Ge genast hit den där du har /: om du är minsta klok!” :/

Han pekar uppå mig med staven som han har i hand
I samma stund far lågor upp och världen står i brand
Jag skriker, tjuter, våndas och är helt fylls utav skräck
Jag skäms ej säga att det ut /: i hosan blev en fläck :/

Och boken lämna´ strax min hand och allt blev plötsligt tyst
Blott mörker var det kvar där eld och flammor nyss upplyst
Jag stod där ensam kvar och såg ej någon spökgestalt
Och det som nyss var varmt i grenen /: började bli kallt :/

Jag vände om och tänkte så jag kan väl börja gå
Det är väl ändå bättre än att ensam kvar här stå
Jag vandrade och vandrade tills att jag föll i sömn
Och vaknade uti min säng /: allt hade var´t en dröm :/

Jag blinkade mot ljuset som föll in i stugan min
Och kliade mitt tunga huvud och mitt tröga sinn´
Så föll min blick på kistan där vid stugans bortre vägg
Dess lock var gläntat och jag menar /: att jag har belägg! :/

För att det något märkligt varit i min kista där
Det rykte, pyrde, osade som Lokes eld, jag svär
Bland alla brända saker som jag haft i kistan min
Jag hittade en okänd ring /: uti en pung av skinn :/

Den ringen bär jag på mitt finger än i denna dag
Och att den hjälpt mig mången gång det vet nog säkert jag
En missad pil i Björkskogen, ett vunnet vad i Sel
Jag haft mer tur än någon som /: har kommit hem från Hel :/

Så låt det vara allom känt och för dig välbekant
Att snubbla på en trollkarlsbok kan nog bli intressant
Och om du överlever blir du inte lottlös, nej
Se blott på lyckan som har veder- /: farits uppå mig :/

Som tack var gåvan menad, och jag ger er detta råd:
Närhelst du går från krogen gör då vägen mindre bråd
Håll uppsikt uppå stigen men så se dig också kring
Ty värdshusvägen kantas kan /: av märkligaste ting :/
 

Kom närmare alla, kom slå er ner
Kom hör om en kvinna så svag
Hon föddes utsocknes - hon hör inte hit
Hon sviker oss gruvligt en dag

Den kvinnan har aldrig blitt vald av oss
Hon följde med Gissur till tron
Den hjälten han dog ack så tidigt förståss
Och kvar blev den mesiga kon

Omkväde:
Den svagaste ledarn vi nånsin sett
Det är hövding Rannvi minsann
Hon gör ingenting, sitter ner nöjd och mätt
Att fröjdas på slottet hon kan

Vårt land nu förfaller, vår frihet med det
Varför ska det bliva så här?
En ledare krävs, med en kämpaglöd het
En man som vårt folk håller kär

Han kommer från väster, en furste han är
Med mäktiga vänner, med mod
Vem kan han då vara, o snälla, jag svär
Han ska bli vår nya klenod

Omkväde:
Den svagaste ledarn vi nånsin sett...

När ska det riket enas,
när ska Naroniens land
åter samlas och förenas
av en mäktig furstes hand?

När ska en furste
en Gargulsfurste
ta plats i Gargul igen?
Och när ska folket,
det stolta folket
då lämna hövdingen?

Jag har länge färdats i Wenheims land,
jag har frågat alla jag mött
om när Wenheims folk väljer furstens band
och det här är det svar jag rönt:

När grisar flyger,
när älgar dansar
när lammet med räven blir vän.
Den dagen, då,
men inte förr
får en furste makt igen.

När grisar flyger
när älgar dansar
när lammet med räven blir vän.
Nej, aldrig väljer
det stolta folket
tyrannens ok igen!

Grupp 1:
På ett Värdshus kan man sitta
tyst i hörnet, kanske titta
surt på grannen under lugg
inte kul ett enda dugg

Bättre är att börja sjunga,
dansa, spela, gamla, unga
Här ska festas, tycker vi!
Frågan är: Hur tänker ni?

Grupp 2:
Undrar ni om vi kan festa?
Svaret är: Vi är de bästa!
Ställer er alla upp, som kan
Klappa takten alle man

Grupp 1:
Klappa takten i all ära
men ni har nog mer att lära
skynda er, nu har ni chans
att va med i våran dans

Tralala...

Alla:
När nu dansen skjutit fart
tänker vi: Så underbart!
Vi kan inte alls stå still
Så vi dansar lite till

Tralala...

När nu dansen skjutit fart
tänker vi: Så underbart!
Vilken kväll, se till och njut!
Hoppas aldrig den tar slut

En solig dag i skördetid
min vandring den gick längs en bäck så strid
bland träden skymta en stenbros spann
en sång kom med vinden så ljuvlig och sann

Lalala...

En dvärg stod plötsligt framför mig
- Säg Mäster, hur kan det nu komma sig
att hela vackra dagen lång
du sjunger från hjärtat en jublande sång?

Lalala...

- Min bäste herre, vet du att
min kärlek, den är ju min största skatt
En första blick, sen visste jag
jag vid hennes sida vill leva var dag

Lalala...

- Min nye vän, jag gläds med dig,
av spänning så är jag nu utom mig
Jag önskar kvinnan träffa få
som får ditt hjärta att sjunga så

Lalala...

- Men unge man, han harklade sig,
hon står här vid vägen mitt framför dig!
För denna stenbros skönhet skall
min sång gå ända till Gudarnas hall

Lalala...
 

Text läses:
Dvärgakonung såg spillror av sitt folk
När mörkrets härskaror framåt manas
Då hjältar med svärd och dolk
I skogarna snart kunde anas

Vers:
Vid den Gyllene Hjort
Dvärgakonung bjöd till fest
Skynda, skynda kom nu fort
När vår stod i skrud
Hjältar kom till fots och till häst

Refräng:
Hjälten trofast!
Hög som låg, med hjärtat gott
Ila till Kungen!
För att mildra ondskans brott

Vers:
Sen den dagen
Bröder, Systrar svurna står
Trofast, nära alltid där
Ondskan bekämpas
Det slipade svärdet slår

Refräng:
Mången fallit!
I strid om frihet och fred
Ändock trofast
Konungs fränder för friheten red

Vers:
Tjugo långa år
Sedan hjältar knöt evigt band
Mången prövning svår så svårt
Bröder, systrar står fast kämpar för Gudarnas land

Refräng:
Höj nu skålen!
För Konung i Dvärgarnas land
Höj nu skålen!
För svarta och gyllene band

Nem´vid styrs av en kar´
han har ingen hjärna kvar
Kei har tappat bort den
norr om Norrskens porten
Naronier ingen styrka har,
därför sitter Fursten kvar.

Jag minns ej vilken dag det var,
Ej månad eller år
Av värdshusvärdens namn jag har
Glömt bort varenda spår

Nej minnet det är inte klart
Min skalle gått i sin
Det enda som är uppenbart
//:Från Chelmar var mitt vin ://

Och ögonen som log mot mig
Från hörnet i vår sal
Var blåa? Gröna? Bruna? Nej –
Min glömska är total!

Dock bägaren var gjord av tenn
Jag antar den var fin
Ett lerkrus kan det varit, men
//:Från Chelmar var mitt vin ://

Det kan ha varit i en by
Det kan ha var’t en stad
Jag tror jag skulle fira, ty
Det känns som jag var glad

Till kvällsvard åt jag månne älg?
Nej kanske en kanin?
Sen bad jag om en ny butelj
//:Från Chelmar var mitt vin ://

Vad kan du lära här av mig;
Vad finns här för moral?
Vad bör du städse skaffa dig,
När du är på lokal?

Jo oavsett till sjöss, till lands
Det torde bli rutin
Att alltid när det finns tillhands
//:Från Chelmar välj ditt vin ://

Gamle fiskarn Arnljot
i sin gamla båt
efter rikligt njordblot
låg uti försåt
för fisken som han skulle bena ur och sedan flå.
Men njord såg till att han fick så mycket mer än så.

Nätet plötsligt sträcks
och båten gungar till.
Gamle Arnljot väcks,
men genast när han vill
hala in på repet flyger det utur hans grepp
och ytan bryts och gamle Grom blir synlig vid hans skepp.

Kroppen utav pansar
ifrån topp till tå,
tänder liksom lansar
stora, vassa, grå.
Huvudet stort som rådhuset uti Havaport,
ögon såsom kvarnhjul, ni hör vad det var stort!

Arnljot står förstenad
när grom i detta nu
slår med ena fenan
så att båten går itu.
Lamben sväljer alling, segel, master, båt
och Arnljot står och vrider sina händer som i gråt.

Arnljot simmade iland
berättade vad som hänt
stående uppå en strand
och så blev detta känt.
Var försiktig när du blotar och önskar fångst ur hav
för gudarna kan ge dig det du inte klarar av.

Hell dig, du hövding som Wenheim regerar!
Vitt må du prisas av hög och av låg.
Likt en kämpe av rang som i strid triumferar
växer din vilja och stärkes din håg.
Freja beskydde dig!
Oden begåve dig
ständigt med styrka och vishet och mod!
Lovpris av varje färg
ekar bland Klintjes berg:
Rannvi, vår hövding, vår ledare, hell!

Ditt folk här är alls inga vekliga liljor
som blommar en sommar men kväves i snö.
Nej, Grå Bergen har fostrat de järnhårda viljor
som kämpar för evigt och aldrig må dö.
Den ranka som frodas där
djupaste rötter bär,
växer mot stormvind längs klippor och älv.
I Talby och Hernevi
står wenheimarn stolt och fri.
Rannvi, vår hövding, vår ledare, hell!

Så res dig då, landsman, när hövdingen kalla!
Var stolt att hon älskar det land som är vårt.
Ty den hövding vi följer, hon leder oss alla
trots att vägen vi vandrar är stenig och hård.
Hade vi gudars makt
levde i gyllne prakt
aldrig blev lyckan och glädjen mer säll
än när enkelt och stolt vi sen
samlas kring hövdingen.
Rannvi, vår hövding, vår ledare, hell!

Alternativ tredje vers:
Så res dig då, landsman, när hövdingen kalla!
Stå upp och försvara det land som är vårt.
Nu när stridslarm och vapenmakt åter hörs skalla
och när slutet som väntar blir blodigt och hårt.
Främmande furstars makt
samlad i gyllne prakt
lockar och lurar båd’ länge och väl.
Men den stolte wenheimaren
kämpar med hövdingen.
Rannvi, vår hövding, vår ledare, hell!

Ett år tog väl rundan runt sjön, eller två
En gång vi en adelsfamilj stötte på
De trodde att livet i skogen var lätt
Jag var där när Lo räddade Björnhjärtas ätt

De byggt sig ett hus invid sjöstrandens kant
På ostadig lermark mitt uppå en brant
Vi såg när det gled ut i sjön rätt och slätt
Jag var där när Lo räddade Björnhjärtas ätt

Med huset fru Björnhjärta sjönk som en sten
Lo kasta sig i och fick tag i ett ben
Han drog henne upp på ett makalöst sätt
Jag var där när Lo räddade Björnhjärtas ätt

Herr Björnhjärta som ville hjälpa sin fru
Hade själv hoppat i men fick ångra det nu
Av den fruktade storgäddan fick han ett bett
Jag var där när Lo räddade Björnhjärtas ätt

Innan monstret helt slukade Björnhjärtas kropp
Satte Lo för dess måltid med pilen ett stopp
Sen dess har herr Björnhjärta gått lite snett
Jag var där när Lo räddade Björnhjärtas ätt

Den gamle herr Björnhjärta stod strax intill
Men blev skrämd av tumultet och irrade vill
Lo spårade upp honom smidigt och lätt
Jag var där när Lo räddade Björnhjärtas ätt

En röd svamp med prickar den minste fann gott
Lo tog den strax innan den läpparna nått
Fatalt om den lilla fått äta sig mätt
Jag var där när Lo räddade Björnhjärtas ätt

Familjen har flyttat tillbaka till stan
För att leva i skogen man måste va van
Jag var med när de bjöd Lo och oss på bankett
Jag var där när Lo räddade Björnhjärtas ätt
Ja, jag var där när Lo räddade Björnhjärtas ätt

I Östra Naroniens bygder
där vinter nu råder och snö,
där full av de furstliga dygder
syns härska en underskön mö.

I tiderna mörka och långa
har Rannvi i ensamhet stått
och önskat en furste att fånga
Den önskan ett svar har nu fått.

Ty fjärran i Nemevids trakter
har yngling till man vuxit till
och lärt sig om styret och makten.
Nu redo han står där och vill

furstinnan av Wenheim få möta
och skapa en furstelig pakt.
Att samman sitt land kunna sköta
förstärker då hövdingens makt.

Själv Grimar är redo att visa
de furstliga dygderna fram.
Hans klokskap och mod må de prisa
som sett hur han formats till man.

En hand är nu utsträckt i vänskap
mot damen från östliga land
som vida är känd för sin klokskap
och binda må äktenskapsband.

Och ödet må le mot de unga
som snart utav tu ska bli ett
och kärleken må då besjungas
av alla som paret har sett.

Skön Rannvi ska se på sin Grimar
hans visdom och styrka och makt.
Och ödet står bi det som timar:
ett bröllop i skinande prakt.

Den yngling som Varghuvud danat,
som stridit i snö och i is,
får visa den kärlek man anat
på höviskt och hedervärt vis.

Till riket i öster han färdas
att möta sin älskade där,
den kämpe som strider har härdat,
till henne sin längtan han bär.

Själv Rannvi förundrat må följa
beundrarens resa och hans
behärskning från strider må dölja
en kärlek som övergår sans.

Ty fjärran syns drömmarna hägra,
den längtan han bär som en mans,
den uppburna mön vill han lägra
och äntligen ska hon bli hans.

I blygsel kan kärleken döljas
men lustan som väckes till liv
blir navet i livet att följa.
Hon går till sin make som viv.

Förborgade känslan får blomma
som förut stått livlös och död.
Att så, efter lång tid, få komma,
det väcker en eld ur hans glöd.

Och elden för livet ska brinna,
besvaras igen och igen.
Två trådar i väven ska tvinnas
som brukligt för kvinnor och män.

Förenade lever de sedan
i sängkammarn natt efter natt
med hetta och längtan, och sedan
bland kuddar en ständig tagfatt.

Skön yngling i famnen på henne
som öppnar sitt sköte på glänt
som djuret med ryggarna tvenne,
extasen, den största de känt.

Av uppslukad kärleken fyllda
går styret av riket med glans,
ty dag efter dag må de hyllas
som ständigt beträr kärleksdans.

Inunder de praktfulla dräkter:
två hjärtan som klappar som ett,
en värme som ärvs genom släkten
som övergår klokhet och vett.

Men inte må kärleken tveka
när älskad sin hand sträcker ut.
För den som sin stolthet bevekar
blir lyckan fullkomnad till slut.

Den kärlek som spirar i anden
slår ut som en blomma, och sen,
när enighet råder i landen,
blir freden fullkomnad igen.

En liten Klintjevätte tyckte att han blivit stor
så han sa glatt adjö till dom där hemma, far och mor
och packade sin ränsel med allt som är bra att ha
när ut i vida världen man ska giva sig åsta(d)

Det var en härlig vårdag när vår vätte gav sig av
på himlen inga trista moln, på hälen inget skav
För varje steg tillryggalagt fick själen mera ro
hans sinne det var lätt när vägen närma sig en bro

Omkväde:
Den Klintjevätten, han fick se
vad livet väl kan giva
när ungdomen sig ut ska ge
och kring i världen driva!

En gisten gammal bro i trä stod framför honom snart
därunder rann en ilsken fors förbi med väldig fart
Blott halvvägs ut på bron han kom, för sen så tog det stopp
En murken bräda rämnade - han föll mot iskallt dopp!

Men fallet det blev kort för våran vätte i exil
Med ränseln på sin rygg han plötsligt fastna som en kil
Han prisade sin väska och allt som han lagt däri
men remmen gled ur söljan, och så föll han åter fri

Omkväde:
Den Klintjevätten, han fick se...

Nu var det brått om vätten skulle undvika att dö
en pelare till bron i vätteskallen sådde frö
Runt stolpen slog han armar, ben, och hejdade sitt fall
Men av den gamla stocken fick han stickor utav tall

Han tänkte: -Livet har en massa nytt att bjuda på:
I famnen fullt av stickor, benen domnar i en å.
Då landade en smetig klick på vättens svarta lock
Ett honungskrus i ränseln hade gläntat på sitt lock.

Omkväde:
Den Klintjevätten, han fick se...

Så snart var hela huvudet med kletig honung täckt
till glädje för en skara bin som solens strålar väckt
Nu strömmens krafter började att matta vätten ut
Han tänkte, där i svärmen, att nu är det nästan slut.

Då hördes människoröster, tramp av stövlar och en häst
”Ett rop på hjälp är så man brukar sista krafter bäst”
Men innan han fick användning för stämman klar och ren
ur ränselns djup, en panna föll mot vätteskallen klen.

Omkväde:
Den Klintjevätten, han fick se...

Så slutade hans resa innan den ens kom igång
men äventyret hans blev ju förärat denna sång
För det var jag som stod på bron, såg liket spolas väck
med stickor, honung, arga bin och stekpannan som smäck!
 

Kom närmare alla, kom slå er ner
Kom hör om en seger så stor
Om Loke den lede med Njarkas baner
Om Birest som undvek hans klor

Från norr kom en här längs med Klintje berg
Runt Fyldia sjö gick dess led
Men halvvägs på vandringen hären blev snärjd
Och fastnade på fjällets hed

Omkväde:
Den stoltaste visa jag nånsin kvad
Är den som ni lyssnar till här
Det tappra försvaret av Birest stad
Jag önskar att jag varit där!

I vägen för Njarkas soldater låg
En stad som blott syntes dem klen
Vars enda försvar var det stockvärn man såg
Som saknade murar av sten

En murbräcka fördes mot porten fram
En närapå tvåfamnars stock
Då vällde från fjället som ut ur en damm
Mångtusende renar i flock

Omkväde:
Den stoltaste visa jag nånsin kvad...

Men riddaren som förde hären an
En Isvarg med purpurklädd sköld
Han manade på varje vätte och man:
”Till Birest! Mot plundring och stöld!”

Men Isvarg kom aldrig till staden fram
På kullarnas krön var det stopp
Till riddarens eviga nesa och skam
Han föll med en pil i sin kropp

Omkväde:
Den stoltaste visa jag nånsin kvad...

När tre gånger hären marscherat an
Och fallit tillbaks gånger tre
Man drog ut på heden så kvickt man det hann
Att bida och vänta och se

Men lägret man slog uppå Birests hed
Det anföll försvararna snart
Där lämnades inte ett ögonblicks fred
Där sköts varje pil som man spart

Omkväde:
Den stoltaste visa jag nånsin kvad...

Vid gryningen Njarkas soldater fann
Hur mången som korparna gött
Då tröt deras stridslust och ivern försvann
Då hade all kampvilja dött

Så hären från Njarka den flydde bort
Och sågs aldrig mera igen
Försvaret av Birest blev särdeles kort
Tack vare dess kvinnor och män

Omkväde:
Den stoltaste visa jag nånsin kvad...

Ståendes, långsammare:
För alla som stred där och ljöt sitt blod
För de som till gudarna gick
För frihet, för tapperhet och deras mod
Höj kruset till himlen och drick!

Omkväde (2 ggr):
Den stoltaste visa jag nånsin kvad...

Gandors skål!

Jag sadla ́ min häst, till Aahren jag for till solig midsommarfest
Med sånger, dans, nyckelharpor och blanka spännen på varje gäst
Så många glada människor som samlats där, men inga slagsmål och inget vin
Så går det till hos dom och jag fick lära mig att fira nykter och lugn och fin.

Ja, stil har dom, folk i Aahren att dela med sig till varje gäst
Där lever än traditionen, att ha på huvet – det är nog bäst!
Att Aahren-flickor små med runda former har nåt särskilt vet ju även minsta hjon
Ja, tänk att få en sådan med sig på en tur till sommarängen bakom visthusbon

Jag ljög litegrann om Aahren för inte går det ju till sådär
Dom krökar, slåss, kräks och super så det ser ut litegrann som här
Visst är det vackra hattar, dans och spelmanslåt, och Aahren må vara fint och grant!
Men Aahrenborna, dom är svin precis som vi, men det jag sa om spännen – det var sant! 

På värdshus i Brantvik bland systrar och bröder
Satt jag och tänkte ”jag borde var’t död!”
Ja visst är det sant att jag borde var’t döder
Om det ej varit för mängder med mjöd!

Fängslad i järn utan skymt utav dagsljus
I Nemevids hålor på vatten och bröd
Råkade kalla furst Kei för en vägglus
Dömdes till livstid och piskades röd

Omkväde:
Mjödet har räddat mig undan från döden
Livet jag skänkts av en gyllene dryck
Gudarnas honung nu styr mina öden
Lycklig så följer jag ödets nyck!

I veckor jag tryckte mig mot hålans murar
I fukten och kylan jag skakande frös
Jag fruktade föras till bödlarnas burar
När plötsligt jag kände - en sten som var lös!

Lossade stenen och fann där en öppning
Kröp in och plötsligt i mjödkällar’n stod
Bland fat och tunnor och flaskor i ställning
Jag kände ånyo båd’ styrka och mod

Omkväde:
Mjödet har räddat mig undan från döden...

Öppna’ och tömde en flaska från hyllan
En sådan som hade båd’ lack och sigill
Började känna mig lite på fyllan
Öppnade raskt ett par, tre flaskor till!

Så hitta’ jag lådvis med mjödet från Birest
Och där någonstans tog båd’ sans och vett slut
Drack, sjöng och somnade prompt i min mjödfest
Ensam och stupfull - det blev min väg ut!

Omkväde:
Mjödet har räddat mig undan från döden...

Vakterna hitta’ mig kramandes flaskan
Trodde jag hörde till Keis personal
Därmed så kom jag ur elden i askan
Bryskt blev jag väckt uti källaren sval

Spöades upp på båd’ längden och tvären
Kastades ut genom Nemevids port
Flydde från staden och fängselmisären
Hem hit till Brantvik bar benen mig fort

Omkväde:
Mjödet har räddat mig undan från döden...

Så olika faller ödets lotter.
Den ene blir fattig, den andre blir rik.
Vi möter vårt öde med jämnmod.

En man får sitt liv fyllt av skratt och av glädje.
En annan man ändar sitt liv i tragik.
Vi möter vårt öde med jämnmod.

Min moder hon till detta livet mig födde.
Hon levde en tid till och sedan hon dödde.
Vi möter vårt öde med jämnmod.

Båd’ människan, kossan och haren och räven.
Vi är alla del utav ödesväven.
Vi möter vårt öde med jämnmod.

Som ödesljusbåten på irrande färden.
Så styr också ödet vår väg uti världen.
Vi möter vårt öde med jämnmod.

En sommardag i Björkskogen,
straxt efter kvällens vard,
unge Faron frågade sin vän:
- När smakar din pipa som bäst, broder Bard?
- Om aftonen när solens sista strålar silar in,
i gläntan där, med fridfullt sinn,
jag vilar då smakar den gott, pipan min!
:/: - Om aftonen när solens sista strålar silar in,
i gläntan där, med fridfullt sinn,
jag vilar då smakar den gott, pipan min! :/:

I vargatimmens gråa ljus
när natten går mot dag,
hela skogen sover, björn och mus,
blott en liten glödande prick lyser svag.
Där sitter Bard med ben i kors och tovad hatt på sné.
Han kan ej låta bli att le;
det smakar med pipa på morgonen med!
:/: Där sitter Bard med ben i kors och tovad hatt på sné.
Han kan ej låta bli att le;
det smakar med pipa på morgonen med! :/:

När frukost ätits, dagen grytt,
drar Zardraas ut på jakt.
Men i skogen rör sig fula knytt,
med fjädrar i bröstet de stupar i takt.
När Vätteskaran slagen är tar Bard sin pipa opp.
Ett välbehag sprids i hans kropp;
han har aldrig smakat ett godare stopp!
:/: När Vätteskaran slagen är tar Bard sin pipa opp.
Ett välbehag sprids i hans kropp;
han har aldrig smakat ett godare stopp! :/:

På vintern i skogen
Går vägen om logen
Tar säck bakom plogen
Med snaror däri
 
Jag spejar och spårar
Trots barmark försvårar
Men får kalla kårar
Av villebrådsskri
 
Omkväde:
När kvällen sen kommer, mot hemmet jag går
Och längtar, med iskalla fingrar och tår,
Att sedan i stugan, nu är jag snart där,                    
Få sitta i värmen med den jag har kär
 
På vintern i skogen
Går vägen om logen
och raskt förbi plogen
Till rev, agn och krok
 
Jag hugger upp vaken,
Det hör ju till saken,
Och pimplar upp laken
Till middagens kok
 
Omkväde:
När kvällen sen kommer, mot hemmet jag går…
 
På vintern i skogen
Går vägen om logen
där straxt ovan plogen
finns yxan så fin
 
Sen fäller jag träden,
Och lastar på släden,
Ska skydd bli till säden -
ett nytt magasin
 
Omkväde:
När kvällen sen kommer, mot hemmet jag går…

Tyr är på vår sida, gå framåt för vår tro!
Minns hur alla lida som i Njarkas byar bo,
som försmäktar under plågan av Lokes onda frö.
Håll levande den lågan, och segra eller dö

För…
Vet, prins Almars like
finns inte i vårt rike
vi följer honom, glada, i hans spår
I marsch, gallopp och skritt
tills Naronien blir fritt
och tills segern, freden, friheten är vår

Vi går dit som han leder, vi piskas inte fram.
Vi följer våran heder såsom folk av ärlig stam
mot Lokes dunkla herremän med slavar och magi
vet; ingenting kan kuva den som slåss för att vara fri!

För…
 

Alla:
Kor ska mjölkas, höet ska hässjas, nej, sysslorna tar aldrig slut
Men nu stannar vi nog än en stund på vår krog innan vi tar oss ut

Värd: Låt gå – än en droppe se till å drick urén
Gäster: Låt oss stanna ett slag...
Värd: Sen får ni gå hem – även jag ska till djuren.
Gäster: ...här i vårt dryckeslag!

Alla:
Kor ska mjölkas...

Värd: Så masa er hem för nu släcker jag ljusen!
Gäster: Dags att börja vår färd...
Värd: Vi ses snart igen, lämna kvar alla krusen!
Gäster: ... mot en väntande härd!

Alla (3 ggr):
Kor ska mjölkas...

Å, jag minns en tid då landet nyss från furstar blivit fritt
och när hoppet återvände till Naroniens rika jord.
Då, när Borgevid just återtagit sanna namnet sitt,
men i tysthet hotar fienden i nord.

Stor var sorgen, stor var smärtan när små prinsarna försvann,
stor var ilskan emot prästerna i Njarkas fjärran land.
Oron tilltog över barnen i den Trettondes bevar
hos den enda fria prinsen bland oss kvar.

Så kom våren, när den skira björkens grönska tittat fram,
och när bonden plöjde åkern, och när saven steg i skog.
Då blev prinsen lockad ut på färd och föll i fiendshand
och han togs till evig fångenskap i nord.

Stor var sorgen, stor var rädslan när vårt land stod utan prins.
Stor var skräcken hos det folk som ännu furstetiden minns.
Vi var enkelt byte då för grymma härskares kontroll,
vi blev enkelt byte nu när kriget kom.

Så kom hösten och det mörknade kring prinsens fria land.
Krigets vindar blåste åter över sjön vid Borgevid
så föll Hagre först och Motvi sen för Blodstands grymma hand
och vid Nares klinga bjöd hon in till strid.

Stor var sorgen, stor var saknad efter alla som försvann,
stor var trösten att de välkomnats i sanna gudars famn.
Men allt glesare stod leden av de få som blivit kvar
och allt sämre var Naroniens försvar.

Mitt i vintern kom så budet att prästinnors hela här
full av vidunder och krigare som samlades till strid
tågat ut att möta oss och kom från fjärran och från när
och att slaget skulle stå om Borgevid.

Stor var sorgen, stor var fruktan när den dagen grydde röd.
Stor var fasan över lidande och många kämpars död.
Där stod Blodstand emot Silverlans som själv i striden gick
och där vanns den enda segern som vi fick.

Och så kunde rikets folk med ens i lättnad andas ut
för vår fiende låg krossad och tillbaka kom vår prins,
då när freden kom och rättvisan som segra ska till slut
och när framtidstron och hoppet åter finns.

Stor var sorgen, stor förtvivlan över det som skedde då
men störst av allt var sveket från den prins vi litat på.
Ja, den dagen var en sorgens dag för allt som hände sen
för den dagen börja furstens tid igen.

Ett troll reste vida, långt och väl
och kom sig till Aahren sent en natt.
Han var ganska glad i sin själ
fast kroppen nog var matt.

In till en skräddare han gick
och råd om färg och mode så han fick.
Sedan gick han sig på fest i Jarlens slott
med de nya kläderna han fått!

Alla var så imponerade
och gjorde trollet äran med en dans,
ingen diskriminerade
fast en och annan klev på hans svans.

För vet, I Aralanthas land
så håller ingen tungan för sin tand
om du klätt sig fel, och ej har koll
men annars får du gärna vara troll.

Det var en gång en unger sven, som färdas utan häst,
Han var så stor, han var så stark, jag han var faktiskt bäst,
Han vill så gärna strider kämpa, vill så äran nå
Det här är sagan om vår vän som uti världen gå

Då mötte han en mager mö, han ville henne ha,
Han åma sig och kråma sig, tog mod till sig och sa
Vill du bli min, men hon sa NEJ, jag vill nog ha en man
Det här är sagan om vår vän, vi lovar den är sann

Va' falls sa han, Jag står ju här. ”Jag ser ju vad jag får
bak örat vått, och fjun på kind, på bröstet inget hår
du vill så gärna strider kämpa, håller ej mina mått”
Det här är sagan om vår vän, som just har korgen fått

På vägen kom en gammal man, klev ut ifrån en lund
han rygg var krum, hans hår var vitt och käppen den var rund
”Vill du ha hjälp” men gubben fnös: Nej tack du unger sven
Det här är sagan om vår vän som börjar längta hem

Och tiden gick, ja flera år med många äventyr
på fält han slogs och ära vann, nu hemåt kosan styr
På bröstet nu en fäll av hår, på hakan likaså
Det här är sagan om vår vänn som nu har hår som få

Då mötte han en mager mö, HON ville honom ha
hon åma sig och kråma sig, tog mod till sig och sa
”Vill du bli min” och han sa ja, och nu är sagan slut
Det här är sagan om vår vän som tillslut fick sig ett skjut.

Ullfot och trollöga
storäta, ditröga
svartrygg och klokpanna, lillflickan min
tröttben och tålånga
skrikhals och snabbgånga
gladmun och vackerlugg, ät magen stinn!

Kom över Lamben, min älskling, i natten
När jag har tänt lyktan att lysa dig fram
styr ut din båt över mörkaste vatten
här väntar din käresta hos sina lamm.