Tingsvattnet sommaren 653

Bakgrund

Tingsvattnet är en liten by som ligger en bit upp i Tangbergen, nordväst om Ravindal. Byn förde länge en sömnig tillvaro och var mer tingsplats än by då de flesta invånare hade andra bostäder i området runt omkring; skogshuggarkojor, getpörten eller, för de som var lyckligt lottade, en gård. I själva Tingsvattnet byggde bergens döttrar och söner enkla hus som de kunde övernatta i då det vankades marknad eller ting.

I Midvintertid när år 647 blev 648 skakades bergen som aldrig förr. De som var med redan år 600, då bergen senast rörde på sig, visste att berätta att om den händelsen kan liknas vid en katt som spinner var detta snarare ett stormigt hav, vars effekter inte gick att undgå ens nere i Ravindal.

När bergen stillnat och snön smält såg vandrare att det bara en dagsmarsch från Tingsvattnet fanns flera nya sprickor i berget där den första guldklimpen snart vaskades fram.

Ryktet om detta spred sig raskt och lycksökare strömmade till från olika håll. Utvecklingen gick inte heller den Wennheimska statsmakten förbi och Tingsvattnet fick 649 officiell bystatus under pompa och ståt. Byknekten Are installerades och Byrådet Edel valdes. Med detta på plats kunde ordning upprätthållas och skatter inkasseras även i det tidigare mer eller mindre laglösa bergslandet som omger den nyutnämnda byn.

Det berättas om ett mäktigt blot på en uråldrig blotplats, om att upprorsikonen Veira rört sig i trakterna och om en mäktig ritual som genomfördes på själva Odensafton under stormidsommar 650 – en ritual som sägs ha svängt maktbalansen mellan Wennheim och den aggressiva grannen i väst till Wennheimarnas fördel.

Allt detta skedde under ett par intensiva år som riktade mångas blickar mot Tingsvattnet. När nu vardagen trängt sig på och arbetet i skog och på åkrar upptar människors medvetande har byns namn åter börjat falla i glömska nere på slättlandet. En och annan lyckad skaldetävling på det, för ortens storlek, mycket förnäma Värdshuset Guldådern lyckas ändå inte sätta byn på kartan igen.

Effekten av den folkliga resning som inträffade efter Stormidsommar senast håller visserligen i sig, och visst är skördarna större och pälsarna fler än tidigare. Det är dock försvinnande få som vet att koppla det samman med händelserna i Tingsvattnet under stormidsommar. ”Lika skönt är det” säger många som var obekväma med all den uppståndelse som plötsligt drog till sig folk från större delen av den kända världen. ”Kom tillbaka” ropar Inga Vittfare, som driver sitt Handelshus från byn, Asgeir Mo som håller Guldåderns fana högt och de andra som gynnas av en ökad genomströmning av människor.

653

Vintern 652-53 bjöd på några månaders jämn kyla och ett rejält, men inte svårbemästrat snötäcke. Veden hade räckt i de allra flesta stugor och när våren kom fanns det många vackra skinn och pälsar att ta med till marknaderna i Tingsvattnet eller nere i Ravindal. Det förutsägbara vädret hade lämnat gott om tid till handarbete av olika slag, så det var god stämning bland bergsborna. Inget överflöd, men de fick det stadigt bättre.

Det nya byrådet Aida(r)

En som snabbt skulle få det mycket bättre var en enträgen lycksökare vid namn Aidar. Så snart vårbäckarnas vatten störtade ned mot slättlandet nedanför vandrade hen sin vana trogen upp för backarna med vaskpanna och handslägga i packningen. Visst hade hen funnit ett och annat guldkorn tidigare, men det här var något helt annat! När Aidar var nästan framme vid sitt bästa vaskställe lockades hen bort från stigen av en särskilt vacker fågelsång. Själva fågeln siktades aldrig, men i stället föll blicken på en klump guld så stor att den skulle bli jobbig att flytta!

Aidar blev givetvis lycklig av fyndet, men insåg snabbt att detta var mer guld än hen behöver. Som en sann Wennheimsk patriot, men också med erfarenhet av hur guld kan påverka människor, fattade Aidar sitt beslut:

”Jag gömmer guldet här och går sedan till Gargul för att berätta för myntmästaren om guldskatten. Endast myntmästaren kan anförtros en sådan hemlighet – jag vill ju att guldet kommer Wennheim till gagn och inte någon korrupt borgknekt!”

Med raska steg begav hen sig mot Gargul – noga med att icke yppa sitt ärende för någon. Väl framme visade det sig inte alls svårt att få träffa myntmästaren, som dock verkade stressad och lite frånvarande. När Aidar berättade sin historia väcktes myntmästarens intresse omedelbart som prisade hen för sin klartänkthet och patriotism.

Aidar vände söderut med en stinn penningbörs, och än mer var utlovat efter leverans, samt instruktion att vänta på myntmästaren personligen i Tingsvattnet.
”Ett sådant ärende ska hållas mellan så få personer det bara går”.

På hemvägen hade hen gott om tid på sig att fundera över framtiden. Förutom allt silver låg där i botten på pungen även några guldmynt. Kanske skulle det vara skönt att göra något annat ett tag? Nog fanns det krafter kvar i kroppen, men att leta guld var ett slitsamt yrke. Kanske är det ändå läge att slå sig ned någonstans…

I Tingsvattnet var Aidar en uppskattad besökare; alltid generös med sitt skratt, alltid med ett vänligt ord till övers för de människor hen mötte, så när hen traskade in på torget där alla var samlade till val av Byråd blev det som det kan bli ibland, och när kvällen kom gick Aidar till sängs som nyvalt Byråd.

En kort tid därefter dök Magne/a, en gammal bekant, upp i byn och tog tjänst hos Aidar som notarie. Den ökade bemanningen och, får man förmoda, Aidars kunskap ”från andra sidan” om de som rör sig i bergen har gjort att samarbetet med byknekten Are kunnat intensifieras.