Aralantha 637

Det är nu mer än tio år sedan Mornam genomförde sin kupp och störtade landet i ett sju år långt inbördeskrig. Knappt fyra år har gått sedan kriget avslutades till de kungatrognas fördel, men mycket lite har återgått till vad som var. Aralantha har, framförallt politiskt, genomgått en mycket snabb förändring under dessa år. För att förstå skillnaderna mot förr börjar vi med en beskrivning av hur Aralantha styrdes före kuppen.

Som det beskrivs i artikeln om historia|Aralanthas historia hade konung Gladoron och hans far Grim genom fört en mycket medveten effektiviseringskampanj av Aralanthas styre, som syftade till att en gång för alla besegra Ödesnaronien. Styret var organiserat i en pyramidstruktur där kungen vilade på jarlarna som vilade på frihcrrarna som vilade på landriddarna som vilade på riddarna och bönderna. Riket var, i den mån det är möjligt i ett förmodernt samhälle, centralstyrt med Aahren som centrum. De olika landsändarna var visserligen på många sätt olika, med olika förutsättningar och olika kultur, men det var i Aahren som den politiska, religiösa och ekonomiska makten var samlad. Kungen var mycket mån om att jarlarna gjorde allt för att deras område skulle bidra till Aahrens och därmed rikets styrka.

I Aahren styrde kungen, väl förvissad om att det militära kunde lämnas i jarlarnas kompetenta händer, med råd från de vise. I kungens råd var inte jarlarna särskilt betydande, där satt istället lärde från Skolan, präster från Templet och magiker från Gillet. Kungen såg som sin uppgift att se längre än det vanliga folket, att lägga de stora planerna. Det var inte alltid, ja inte ens ofta, som kungen själv beblandade sig i den vardagliga politiken.

Som kungens ståthållare fanns jarlarna med uppdrag att upprätthålla kungens makt i sina jarladömen. Till att förmedla kungens vilja till jarlarna och för att ge kungen kännedom om tillståndet i jarladömena fanns aralanthas_budbaerarorden|budbärarorden. Dess roll i det kungliga styret var betydande. Särskilt Budbärarna av Nyckeln fungerade som ett slags ambulerande revisorer med uppdrag att övervaka jarlarnas och det övriga frälsets styre.

Till att agera kungamaktens ställföreträdare i landet fanns även kungabarnen, framför allt kronprinsen. Under Grims tid var det Gladoron som ledde arméerna medan fadern satt Aahren. Under Gladorons tid var det Eduron som hanterade kriser i landat. Så var det till exempel Eduron som mötte nordmännen i Aralond 599 när dessa hade besegrat den gamle jarlen, och Edarin som deltog i kröningen av den nye jarlen i Tuve 625.

Sett i efterhand kan Gladoron anklagas för att ha varit blind för mycket som hände i riket. Att ha överskattat jarlarnas lojalitet och att ha förringat tecknen på missnöje som hela tiden fanns där. Läs exempelvis ”Kuppen - hur och varför” som redogör för detaljerna. Åren före kuppen förekom en del folkliga missnöjesytttingar, bland annat kravaller i själva huvudstaden. Dessa har visserligen avfärdats som iscensatta och framhetsade av huvudstadens köpmän, men utnyttjade ändå existerande känslor.

Mornams kupp kom plötsligt och skickligt. Ingen tvekan kan råda om den politiska fingertoppskiínsla som han utnyttjade för att hitta sprickorna i Gladorons pyramidbygge. Dock var kuppen aldrig en samlad aktion med ett enda mål. De många olika motiven och missnöjesgrunderna Mornam utnyttjade vid kuppen blev även ett av hans största problem. Jarlar som Meiron i Odels och Ragnar i Åtuna hade gått med Mornam av sina helt egna skäl, och hade få intressen att stödja Mornam så mycket längre än de redan gjort.

Det gjorde att Mornam, trots att han snart kontrollerade större delen av Aralantha hade svårt att samla sig till det snabba avgörandet mot Edarin som han borde ha kunnat. Medan riksföreståndare Edarins styrkor i väster lade sina inbördes meningsskiljaktigheter år sidan och slogs med en självuppoffrande enhet hade Mornam påtagliga problem att få sina jarlar att gå åt samma håll. Så länge den briljante jarl Solkulle ledde Mornams styrkor var dock risken för nederlag liten och en seger i sinom tid tämligen klar, men så snart Solkulle slöt separatfred med Edarin 631 var Mornams läge mycket mera utsatt. Kronprins Edurons återvändande och Mornams kapitulation vid Grainers Grav blev en snabb avslutning på en vindkantring som redan tidigare inträffat i och med Chelmars återerövrande 631.

Det snabba fredslutet som följde räddade må hända den Aralanthiska enheten. Hade kriget fått fortgå till sitt naturliga slut hade Odels och Åtuna, och därmed även Noedren, hunnit fjärma sig än mer från resten av riket och det är otroligt att de hade återvänt. Nu blev istället jarl Odels en av de två mäktigaste medlemmarna i det förmyndarråd som instiftades enligt konung Edurons instruktioner efter hans bortgång.

Förmyndarrådet är nu det som styr Aralantha. Men tyvärr har det visat sig vara en svag och initiativlös samling. Enligt Edurons instruktioner skall rådet bestå av en representant från vardera alver, dvärgar, naronier, Wenheimare och randersmarkare, samt en majoritet aralanthier, till ett udda antal. Detta gör att rådet har minst elva medlemmar, fem utlänningar och sex aralanthíer. Av ickearalanthierna har endast naroniern, friherre Ormklyve, visat någon betydande aktivitet. Bland de övriga medlemmarna är jarl Dana Verdfelt och jarl Meiron Solkulle de mäktigaste, medan de övriga medlemmarna jarl Båtfare, storpräst Blåkråka, riddar Wrange, fröken Largrimsdotter, fröken Klinte, friherre Kare, landriddare Björna och friherre Ormklyve har avgjort mindre inflytande.

Partibildningar i rådet och bland jarlarna

Midvinter 636 löpte det femåriga fredsavtalet mellan riksföreståndare Edarin, jarl Solkulle, jarl Vädersol och friherre Öska ut. Detta emotsågs med stor spänning av de politiskt insatta i hela riket. Fredsavtalet hade fryst ett förhållande som få ansåg hållbart. Odels och Åtuna hade i och med fredsavtalet erkänts de erövringar de gjort på framför allt Noedrens bekostnad. Detta trots att de hade sidat med Mornam och därför var medskyldiga till det lidande landet genomgått. Detta ledde givetvis till stort förtret hos många av de som varit lojala mot kungen och kämpat hårt i bland annat Chelmar.

Detta har lett till att ett par partier utkristalliserat sig, dels de som förespråkar en fullständig återgång till de gamla gränserna, dels de som föredrar ett accepterande av vad som skett. De senare pekar särskilt på att det finns viktigare saker att ta i tu med, både inom landet och i Naronien som är allvarligt hotat från Njarka. Som ett tredje parti kan nämnas de som anser att det skall göras skillnad på de som stod på Mornams sida och de som stod på Edarins sida.

Temperaturen ökar

I förstesådd 636 dog den gamle friherren av Öska som sedan kuppen styrt det stympade så kallade ”rest-noedren”. Strax innan dess hade man i rådet fått budet att Noedrens gamla jarlaätt inte alls var utsläckt som man antagit utan att den yngsta dottern Linn fortfarande fanns i livet. Hon hade uppenbarligen förlorat minnet och på märkliga vägar hamnat i Björkskogen och där skapat ett nytt liv. Som en kuriositet hade hon anslutit sig till Gyllene Hjortens orden och blivit Budbärare av Tornet.

När så Linn kom till Aahren i havating 636 i sällskap med riddar Vrange ökade det självklart den politiska temperaturen. Nu var det inte längre möjligt att bortse från behovet att återskapa Noedrens jarladöme. Frågan var bara hur och till vilket pris. Större delen av Noedrens land söder om Järnskogen hade tillfalljt Aahrens jarl, men eftersom rådet nu styr detta jarladöme skulle det inte vara några problem att återlämna det. Svårare var förhållandena med den mark som Odels och Ätuna tllskansat sig. Bägge har agerat för att knyta områdena närmare sig genom att hälla frälset lojalt mot dem och i Odel fall även bygga en stark borg utan för Jarne.

Till de flestas förvåning grep jarl Solkulle av Odels åter initiativet genom att redan i sunnifang göra en privat utfästelse till Linn om att återlämna de marker han kontrollerade i Noedren så snart hon krönts. Senare har det visat sig att återlämnandet inte avser den borg som Odels byggt på Noedrens mark utanför Jarne. Denna borg är en av de starkaste i världen och kontrollerar effektivt vägen som binder samman norra och södra Noedren. Genom att kontrollera den kommer Odels att kunna utöva stort inflytande på Noedren även i framtiden.

En försvunnen drottning

Under sommaren 636 nåddes Aahren av budet att klantinget i Randersmark hade beslutat fördriva drottning Nanna. Bakgrunden är oklar och verkar vara ett försök från klanerna att begränsa kungens makt. Eftersom Nanna är en Aralanthisk prinsessa såg de flesta i Aahren, när de nåddes av nyheten, detta som en stor skymf. Man förväntade sig en officiell förklaring och ursäkt från Randersmark, och att Nanna skulle återvända till Aahren. I rådet började man diskutera om hon skulle beredas plats, vilket de flesta ansåg, eller om hon till och med kunde bli regent.

Men ännu har Nanna inte dykt upp. Var hon blivit av är okänt. De bud man fått från Randersmark säger att hon lämnat landet men att ingen vet vart. Självklart har detta skapat irritation, randersmarkarna ses som svekfulla och oärliga. Med Nanna försvunnen är nu det siste vuxna barnet till Gladoron borta. Hennes bror Edarin sägs vara på resa med alver och de andra syskonen är döda. Nars ätt vilar nu hos Nannas och Vidars barn: Gorm, Svava och Sigrlin.

Ett nytt fredsavtal

Under hösten har en febril aktivitet pågått i Aahren. Alla jarlar som velat påverka något om landets framtid har funnit det gott att besöka huvudsaden. Endast Åtuna har stått utanför. Eftersom de inte har representation i rådet, och har valt att isolera sig från Aahrens överhöghet, har de endast kunnat agera via ombud.

Efter diskussioner i rådet kom man fram till att en ambassad till Åtuna var det som skulle kunna lösa den noedrenska knuten. Framför allt jarlen av Odels pekade på sitt eget generösa agerande och krävde att rådet kraftfullt visade att Åtunas söndringstendenser inte kunde accepteras.

En lång tids hemliga kontakter med olika medlemmar i Ätunas jarlafamilj, oftast förmedlade genom budbärarordens försorg, ledde till att man i tystetid 656 påbörjade förhandlingar i Laumarn. Rådet representerades av Alilia Klinte och Meiron Solkulle. Förhandlingarna blev hårda, Åtunas utgångsbud var att jarlen skulle erkännas som prins över ett självständigt rike inom de gränser de nu kontrollerade. Från rådet fanns stor enighet om att detta var fullkomligt oacceptabelt. Man klargjorde även att man till och med var berett att låta vapnen tala för att få sin vilja igenom.

Eftersom bägge sidor insåg hur ett krig mellan Åtuna och de Aralanthiska styrkorna, under ledning av antingen jarlen av Chelmar eller jarlen av Odels, skulle gå accepterade Åtuna en betydligt mindre generös lösning. Gränserna mellan Åtuna och Noedren skall återgå till Linån. I utbyte slipper Åtuna vidare skadeståndskrav och rådet lovar att det aldrig mer skall utses någon jarl i Tiria och att Tiria tillfaller Åtuna. Jarlen av Åtuna har även att bekräfta avtalet genom att resa till Aahren och svära trohet till prinsessan Svava. Detta har dock ännu inte skett och insiktsfulla bedömare misstänker att jarl Vädersol kommer att vänta med detta tills man ser hur den nya jarlen i Noedren tar sig, eller ännu längre.

Avtalet mellan rådet och Åtuna omtalar inte förhållandet mellan Tuve och Åtuna. Åtuna kontrollerar fortfarande friherredömet Daga i norra Tuve och har strakt inflytande över den interna politiken i Tuve. Åtunas trupper rör sig mer eller mindre fritt till och från Tuve stad och stadsmuren är fortfarande nedriven sedan Åtunas inblandning i motkuppen i Tuve.

Olika landsändar

Aralond

Spänningarna mellan gammelaralondierna och nordborna har långsamt avtagit. Nordborna har tagit över styret i två friherredömen i östra Aralond med huvudsäte i staden Thorildstrand. Nordborna har även bosättningar i Dahlen kring Varli och deltar aktivt i den nya salttraden från Aralond via Stora Marsken till Slänte.

Lomena Sorgtung har av allt att döma gjort ett dugligt jobb som jarl. Hon intresserar sig inte mycket för resten av riket utan satsar på ”Aralond först”.

Aahren

Har inte återhämtat sig efter kriget. Handeln är fortfarande sämre än förr. Kyrkan har flyttat sitt högsäte till Borgevid och låtit Aahrens stortempel bli det andra i rang. Förmyndarrådet gör dock att den politiska aktiviteten är hög.

Ett nytt inslag i stadsbilden är budbärarordens vakter. Herr Trinde flyttade budbärarordens högkvarter från dess tillfälliga placering i Aralond till Aahren för drygt två år sedan och har sedan dess utökat verksamheten. Bland annat har han ett sextiotal vakter under befäl av Budbärare av Svärdet som hjälper till med att hålla ordningen i staden. Budbärarna är numera både brevförmedlare, lagväktare och spioner.

Erdamaar och Tuve

De sydöstra jarladömena styrs bägge i praktiken av rådgivare men har ännu inte börjat förfalla. Åtgärder lär fordras inom några år.

Chelmar, Feodras och Noldria

Drabbades hårdast av inbördeskriget eftersom striderna stod på deras marker och drevs av deras soldater. Det lär dröja ytterligare några år innan ekonomin återhämtat sig fullständigt, men den värsta tiden är ändå över.

Noedren

Se "Noedrens historia". Tilläggas kan att ätten Hammarvalls återkomst emotses med entusiasm av riddarklassen och städernas borgare. De ser fram emot att Nodren återfår sin position som ”världens största och rikaste jarladöme”. Högfrälset är mer avvaktande eftersom de fruktar räfts och rättarting. Därtill har de en del befogad kritik mot hur Vidukinn Marke skötte sitt jarladöme. Han var ofta frånvarande och när han var hemma agerade han självsvåldigt utan att ta friherrar och landriddares råd på allvar. Mest flagrant var detta i fallet med friherren av Öskas dotter som Vidukinn påstås ha våldfört sig på. Bondebefolkningen är inte heller så förväntansfull eftersom Hammarvallarna var kända för hårt skatteuttag och hård rättsskipning.