Åtuna (gammal)

Status: Ej deklarerad självständighet.

Styrelse: Självstyrande jarladöme under jarl Ragnar Ering Vädersol

Befolkning: Runt en miljon invånare, varav omkring en tredjedel i de nyvunna områdena.

Huvudstad: Åtuna, omkring femtusenden invånare

Övriga städer av betydelse: Tiria, sju till nio tusenden invånare, och Lindal, omkring vå tusenden invånare.

Näringar: Vinodling, handel, jordbruk och lindodling.

Vapenfärger: Blå stolpe på gul botten.

Inbördeskriget i korthet: Åtuna slöt upp på Mornams sida, och bekämpade en randersk invasion 627. Åtuna bröt med Mornam samtidigt som Odels år 631.

Åtunas äldre historia

När Arned ledde sitt folk från Naronien, liksom Rander ledde sitt, ledde tre herremän de sina söderut över Lamben till Tiriaåns bördiga dalgång. Det berättas att de tre grundlade var sin ätt, som de flesta jarlar sedermera stammat från.

I dalgången grundlades flera samhällen som med tiden växte sig allt större och rikare, främst bland dessa var Åtuna, tunet där ån gjorde en krök. Åtuna kom att bli ett centrum i området, och det var hit som människor från olika delar av floden kom för att handla. Allt eftersom åren gick fick man mer och mer kontakt med andra utvandrare, i Randers mark och i Aahrens land. Randers folk hade Åtunaborna lätt att umgås med, inga krav ställdes på lojalitet och inga prestationer utkrävdes för vänskap. Från Aahren kom det dock med tiden fler och fler påstötningar om att Åtuna skulle bli delaktig i det växande väldet genom freds- och handelsfördrag. Särskilt efter kriget mot Aralond (c 148-160 e.u.) insåg aralanthierna vikten av ha fred med grannarna, och att god handel är en god grund för en god fred. Det var inte så att folket i Åtuna var ovilliga att ingå förbund, men de ville göra det på sina villkor. De ville bli behandlade som bröder av samma familj, men tyckte att de behandlades som den olydige sonen som fadern tar i örat och leder hem. Något jämbördigt bemötande ansåg åtunaborna att de inte fick utan de tyckte alltid att det var aralanthierna som dikterade villkoren för samröret. Även om Åtuna med tiden blev allt mer en del av riket, om än en avlägsen sådan, var det alltid som ett udda djur i flocken, som någon som alltid sätter sig på tvären, och endast efter övertalning följer med de andra.

När Stigfinn införde jarlaämbetena föll Åtuna till sist till föga, Åtuna fick ett jarlaämbete och blev därmed en del av Aahrens land.

Åtunas nyare historia

Trots detta levde misstron kvar. Och det sägs att för varje gång kungens skatteindrivare kom till Åtuna byggdes ett varv på stadsmuren. Något som gjort att Åtunas murar lär vara de starkaste i hela Aralantha. Åtunas upplevelse att vara pojken som straffades av en grym faders nycker blev under Gladorons kungatid ännu starkare. För det första gav Gladoron stadsrättigheter till Tiria över huvudet på Åtunas jarl, vad värre var - Tiria blev eget jarladöme trots motstånd från Åtuna. När prinsessan Nanna gifte sig med kung Vidar blev det ännu värre. Orsaken var att områden i Åtuna av hävd brukade säga att man var randerska när skatteindrivare, eller kungliga sändebud kom, medan man i praktiken lydde under Åtuna. När Vidar tog över efter sin far Arngrim började den randerske härskaren på att försöka strama upp sitt rike. Områden som sade sig vara randerska borde alltså vara randerska, enligt den randerske konungen. Detta motsatte sig dock Åtunajarlen som menade att det rörde sig om områden som av hävd, kultur och tradition beboddes av folk som svurit sin trohet till Åtuna. När Nanna gifte sig med Vidar följde en del av dessa områden som det tvistats om som hemgift till den randerska kronan. För Åtuna var detta det näst sista sveket. Det sista sveket var kronans motstånd till ett parti mellan Yrla Vädersol och Simon Marke Hammarvall, ett äktenskap som knutit Åtuna nära till det starkaste jarladömet i Aralantha, Noedren. Förlovningen slogs upp och Åtuna isolerades ännu mer.

Åtuna efter kuppen

När Mornam dök upp på scenen var inte valet svårt för Åtunas folk. Med Mornams löfte om att likt en broder i familjen få styra i sitt eget hus slöt man sig till upprorsmakarna. Fienden var framför allt Gladoron, men löften om Tiria och de östra delarna av Noedren, med Lindal var lockande. Det första halvåret efter kuppen blev både blodigt och förvirrat. Randersmark ryckte in i Tiria och Åtunas här vek undan, väl medveten om att man för tillfället var underlägsen i öppet fältslag. Istället blev det en del gränsräder mellan Åtuna och Randersmark i Belchariområdet. Kung Vidar var på väg in i Noedren när han fick bud om att Åtunas knektar brutalt mördat hela fjärdingväktarens familj (ett dåd som förövrigt aldrig öppet erkänts av Åtuna). Vredgad vände Vidar söderut för att hämnas sin vän Veitgalf Beintensson och erövra Åtuna. Landsbygden härjades, och så långt söderut som i Tuve kunde man se rökpelare från plundrade gårdar. Åtunas här drog sig in bakom skyddande murar och det hela hade slutat med en katastrof för Randersmark om jarl Sigurd inte hade fått Vidar att besinna sig. Men senare blev randersmarkarna engagerade i en drabbning med jarlen av Odels och folk från Åtuna, Noedren, Tuve och Aralond vid Hovaskulle. Detta ledde till ett förnedrande randerskt nederlag. När sedan freden slöts mellan Aralantha och Randersmark fick Åtuna tillbaka de områden som getts till kung Vidar i prinsessan Nannas hemgift. Förhållandet mellan Åtuna och Randersmark, som i historien varit gott, har sedan dess varit förbittrat. Många randersmarkare drömmer om hämnd, medan Åtunaborna vässar sina svärd, och förstärker sina borgar i väntan på ännu en dust med grannarna i öster.

Åren med Mornam som konung blev inte riktigt vad Mornam utlovat. I takt med att Mornam fick allt mer besvär med kungatrogna i väster, och sedan med Aralonds fall krävde Mornam allt mer av Åtuna, i form av skatter och manskap. Missnöjet med Mornam delade dock Åtuna med jarlen av Odels och friherren av öska. Allt sedan Hovaskulle hade relationerna mellan parterna varit hjärtliga. Tillsammans bröt man med Mornam, och skrev på ett separat, femårigt, vapenstillestånd med Nars ätt. Jarl Vädersol av Åtuna försöker nu etablera starkare förbindelser med bl a Wenheim, Lombarerna och jarl Edar av Tuve. Åtuna verkar vara inne på att göra som man är van, att styra sig själva och välja sina egna vänner.

Näringar

Åtuna domineras av jordbruk, handel, vin- och linodlingar. På den randerska sidan ligger Belcharidistriktet som är ett samlingsnamn på alla de randerska vinerna, i Åtuna har man valt att enbart namnge vinerna efter vinhusen. De mest välkända vinhusen är Tuna, Madral och Rinda.

Tuna är det ursprungliga namnet på alla hus i Tuna Å. Numera finns fortfarande många vinhus samlade i detta medelmåttiga men stora hus. I Åtuna dricker man dess viner till vardags, och utåt sett på stadens värdshus håller man på viner från Tuna i vått som torrt, hur torrt det nu kan bli på värdshus_

Madral är ett litet hus med odlingar långt in i det randerska Belcharidistriktet. Madral miste en del av sina odlingar till den randerska kronan i gränstvisten, men fick tillbaka det år 627. Vinhuset levererar ett begränsat antal viner, alla djupt röda och starka för sinne såväl som smak.

Rinda är de verkliga finsmakarnas ohotade favorit. De levererar endast extremt utsökta viner, lagrade med största omsorg på de bästa faten. Dåliga årgångar slussas bort via hus som Tuna, vilket då blir ovanligt bra årgångar för detta vin. Endast det bästa får bära Rindas sigill.

Linodlingarna finns framför allt i de östra delarna av Noedren som tillföll Åtuna år 627. Trakten kring Lindal har sedan gammalt varit en stor linproducent, men problem med avsättning har gjort att linodlingens betydelse minskat.

Staden Åtuna

Åtuna är starkt befäst, kanske den starkast befästa staden i Aralantha. Kraftiga murar som är högre än någon annanstans i Aralantha omger staden. Innanför murarna är husen ofta höga, byggda i sten med loftgångar och broar mellan husen. Gatorna skuggas ofta av höga valvbågars smäckra brospann. Man bygger också gärna ut på pålar i den breda Tiriaån, långa gångar söker sig till kastaler och magasin mitt i strömmen. Syftet med detta är att utnyttja det faktum att ofta har gränsen ansetts just gå i Tiriaån på denna sträckning, och det som finns mitt i ström kan inte beskattas av någon kung.

Staden är rik, trots sin relativt låga folkmängd. Torgen prunkar av vackra statyer, på ett torg mitt i staden står en staty med de tre första herrarna som flydde undan kaoset i Naronien. På Tiriaåns östra strand ligger ett slumområde där tillrest arbetskraft bor. Denna del ligger utanför stadens skyddande murar, kastaler och torn. Under vinskördetider blir kvarterets skjul tättbebodda.

Seder och Bruk

Åtunaborna är ett eget folk, och stolt över detta. Vanligtvis brukar man säga att man är Nars fjärde folk, det första flydde med Arned, det andra flydde med Rander, det tredje stannade under tyranneriet i hemlandet. Det fjärde folket var de som flydde till Åtuna. Åtuna är också en smältdegel mellan öst och väst, mellan aralanthiskt och randerskt.

Åtunaborna klär sig gärna i färgglada sidentyger, ofta i något österländskt snitt. Kombinationen med att samtidigt vilja hålla jämna steg med modet i Aahren har gjort att Åtunaborna ibland uppvisar lustiga kombinationer av det egna modet, som inspirerats av den randerska Rygjardalsklanens östliga handel, och det som är gångbart i Aahren.

Jarlafamilj

Sedan tre generationer är det ätten Vädersol som är Åtunas jarlafamilj. Vädersol är arvtagare genom spinnsidan till en av de tre första hövdingarna som slog sig ned i Tirias dalgång.

Dagens jarl är Ragnar Ering Vädersol, som föddes år 576, han efterträdde sin fader Ering som blott 23-åring. Ragnar är gift med Eila Svane, bördig från en av jarladömets friherrar. De har fem barn som levt till vuxen ålder:

Ering (f 599), som bär titeln herre av Tiria. Ering är gift med en friherredotter från en av de äldsta ätterna i Åtuna. Tillsammans har dom två barn, en son och en dotter. Sonen, som är arvtagare till Åtuna bär förstås namnet Ragnar Eringsson. Ering är känd för att vara en hetsporre och egensinnig. Onda rykten gör gällande att han nästan inte kan vänta tills hans fader vilar i graven. Yrla (f 602) var förlovad med Simon Marke, men efter sin uppslagna förlovning sökte hon tillflykt i ett tempel för att bota sin hjärtesorg. När Åtuna anfölls av Randersmark, gjorde hon liksom de flesta kvinnor och män i jarladömet, tog till vapen och bekämpade angriparna. Det sägs att Yrla Vädersol ledde en grupp Åtunaknektar som härjade i Belchari även efter det att fredsfördraget i Nibble skrivits under. Nu ryktas det om att jarl Ragnar försöker få sin dotter bortgift med jarl Edar av Tuve. Daron (f 604). I fåfängda försök att vinna den egensinniga faderns (läs kung Gladoron) tillgivelse uppkallade Ragnar sin andre son efter konungens andre son. Daron är gift med en landriddardotter från Noedren, trots sin faders motstånd. Det sägs att Daron hålls utanför sin faders synhåll så mycket det går efter det giftermålet. För sin faders räkning har han de senaste åren tillbringat tiden i Lombarerna, Wenheim och Naronien för att där föra Åtunas talan och sluta avtal med världsliga makter såväl som handelsmän. Arned (f 606). Återigen ett barn som bär namn för att glädja kungen av Nars ätt. Arned är uppkallad efter den kung som utvandrade till Aralantha. Arned är ogift, och plågar sin faders hov med att tjusa hovdamer, tornera och dricka. Gervi (f 610) är en allvarlig kvinna som liksom sin äldre syster motstått faderns försök till att gifta bort henne. Lillevi (f 616) är jarlens yngsta barn, och hans ögonsten. Det ryktas om att hon är fruktansvärt bortskämd.