Inbördeskriget i korthet – populärversion från Noldria

Text från det inställda lajvet Brageslöften.

Att ständigt leva under hot skärper vaksamheten och håller hela befolkningen i trim. Tack vare det har Noldria alltid varit stabilt och pålitligt; så snart ett problem uppstår sluter folket upp kring sin ledare och är redo att slåss till sista blodsdroppen för att försvara fosterjorden och jarlen. Tyvärr är så inte alltid fallet nere i de låglänta jarladömena.

På grund av allmän förslappning och bristande vaksamhet kunde den onde Mornam och hans medsammansvurna gripa makten 626 och börja ett utrotningskrig mot allt som är gott och sant i världen. Hade folket i Aahren liknat dem i Noldria stad skulle makten tryggt ha stannat där den rätteligen hör hemma, för ingen noldrian skulle någonsin tillåta att en konung eller jarl lömskt mördas! Nåja, det fanns ju många som ställde sig Narstrogna och kämpade så gott de kunde. Mod hade de visserligen, men nog märktes det att de saknade tillräcklig stridsvana. Från Noldrias sida hade man velat gå in med full styrka och slå ner upproret en gång för alla, men den evige fienden Tere visade sig farligare än någonsin och det kunde helt enkelt inte tillåtas att en så viktig gräns lämnades obevakad.

Kriget drog emellertid ut på tiden och i Noldria blev man alltmer otåliga. Genom att prins Kei av Naronien själv angrep Tere kunde gränsen hållas säker av en mindre styrka, och 629 kunde gamle jarl Båtfare äntligen sända den ärorika noldrianska hären i fält. Anförda av självaste prins Edarin korsade man Väktarbergen och kunde med hjälp av alverna och deras skepp åstadkomma ett anfall från havet i söder mot Aralond, som hölls av den onde Mornams trupper. En stormning senare var Aralond befriat, och tack vare de tappra noldrianerna började krigslyckan äntligen vända. Vid den här tiden trodde man att det gamla talesättet att den som korsat Väktarbergen redan är märkt av döden bara var gammalt skrock. Senare skulle man dock på det hemskaste sätt få erfara att det låg mycket sanning i de orden.

Den noldrianska hären drog vidare genom landet och skördade många segrar och vann mycket ära i kampen för rättvisan och godheten. Under sommaren 630 hjälpte man den stora härföraren jarl Dana att upprätta försvarslinjer öster om Meldar i Chelmar, när man plötsligt nåddes av budet att fienden tågade mot det viktiga Stangerpasset som fungerade som genväg till Meldar och vanligtvis var starkt befäst. Just vid det här tillfället hade alla styrkor kallats ut till fronten och man litade dumt nog på att fienden inte skulle inse att vägen för en gångs skull var fri. Om Mornams styrkor lyckades ta passet vore Meldar förlorat och ett av de Narstrognas starkaste fästen förlorat.

Den noldrianska hären tågade dag och natt för att nå passet, och när fienden anlände var man utmattad men redo. Trots övermakten gav noldrianerna inte vika. I sex dagar stred man, och fastän klipporna långsamt färgades röda av noldrianskt blod gav man inte vika. När förstärkningar slutligen anlände flydde fienden i spridda skaror och överlevarna jublade trots sorgen över alla de stupade. Två tusen stridsdugliga och erfarna hade marscherat upp till passet; endast etthundratolv fick uppleva segern, och av dem var många märkta för livet.

Katastrofen vid Stangerpasset förintade den ärorika hären, och överlevarna sändes hem med många lovord men sorg i hjärtat. Bland de främsta som stupade fanns Ragnhild av Silversjö, en av de skickligaste och tappraste krigare som skådats i Noldria på flera mansåldrar. I sin hemtrakt hedras hon fortfarande, och hennes mod och styrka är förebilder för de unga som nu tränas att försvara landet mot Tere.

Efter kriget har man ofta undrat hur Mornams styrkor fick veta att Stangerpasset stod öppet. Vissa säger att den onde Oxblod som beordrade attacken hämtade sina kunskaper från Loke själv, men på många håll viskas om förräderi i de egna leden. En del tror att den kände helaren Faldar Bonde låg bakom; han kallades till passet för att se om de sårade noldrianerna men kom aldrig fram och har sedan dess inte synts till. Andra tror att någon som åtnjöt förtroende, kanske ett pålitligt sändebud eller något av de högre befälen, för egen vinning sålde ut sina egna. Ett är man i alla fall helt säker på: Förrädaren vid Stangerpasset var ingen noldrian!