Noldria (gammal)

Äldre historia

Man vet inte när stränderna och dalgångarna i det som idag är bergs-Noldria började bebos; någon skriven krönika för området finns inte före Stigfinns dagar. Enligt vad som berättas utropade ett rövarband ett eget kungarike på Smugglarön. Knut Båtfare, en av de lokala hövdingarna, samlade tillräckligt folk för att krossa rövarkonungens följe och skapa ordning i området. När Stigfinn återvann sin faders krona ställde sig Knut under hans spira och till jarl av Noldria. Ätten har suttit kvar sedan dess; Noldrias jarl åtnjuter faktiskt rätten att själv utse sin efterträdare, även om denna formellt skall erkännas av kungen.

Senare historia

I takt med att stridigheterna med Ödesnaronien inleddes på 300-talet kom Noldrias betydelse som militär stödjepunkt att öka. Fientligheten mot Tere sägs ha funnits där sedan tidigare, men nu utgjorde man ett effektivt stopp för teriska trupper att nå Nebreons slätter via Raken. Det är från den här tiden man på allvar böjar befästa viktiga platser längs floder och vägar; de äldsta delarna av befästningarna i Fordal och Björkudden samt Tungelnäs slott i Silversjö härrör till exempel från denna tid.

Sin verkliga funktion som härort fick dock Noldria under ”Det långa kriget” mot Naronien. De tre jarladömena Noldria, Odels och Noedren utgjorde då gräns mot Naronien och fick utstå en stor del av striderna samt härbärgera en stor del av hela landets trupper. En slags vapenfrändeskap utvecklades mellan de tre städerna, med Odels stolta riddare i främsta ledet, Noedrens folkrika härar som uppbackning och de vilda noldrianerna som flankskydd. Under denna tid koncentrerades Noldrias trupper till den jättelika garnisonen i Noldria stad, och man erhöll stöd från Aahren för att kunna ställa upp tillräckliga styrkor och ständigt vara ett hot mot Tere.

Bandet mellan de tre norra jarladömena bröts hastigt då inbördeskriget inleddes hösten 626. Odels, som förlorat sin gamla ära som rikets förste härförare, ställde sig på kungastörtaren Mornams sida medan Noedren föröddes och delades upp. Noldria, som ständigt levde med hotet från Tere, ställde sig på de narstrognas sida mot Odels och Mornam men kom sent in i striderna och kunde aldrig delta med sin fulla styrka. Den noldrianska kontingenten i de narstrognas armé kom att lida svåra förluster under kriget i Chelmar, Feodras och Aralond. De förintades i praktiken i slaget vid Stangerpasset 630.

Land och näringar

Noldrias land är uppdelat i bergsland och slättland. Låglandet står för den huvudsakliga spannmålsproduktionen i jarladömet, medan bergen mestadels bidrar med get- och fårskötsel samt det silver som bryts i trakten. En hel del fiske sker också både i bergsjöarna och i Sjijnen nere på låglandet. Rakenälven, som löper från bergsjöarna via Sjijnen och bort mot Lamben är en viktig livsnerv för handeln. En landsväg, sedan gammalt kallad ”Ödevägen”, löper också från Noldria och söderut förbi Fordals friherreborg i bergen och sedan till de norra delarna av Chelmar. Ödevägens betydelse för handeln är inte fullt så omfattande, men den har varit viktig som härväg genom åren. Norr om Noldria ligger Silversjös friherreborg, som utgör en spjutspets mot Tere och bevakar Rakens upplopp. Ett tredje bergsfriherredöme är Berghälla, långt in i ödemarkerna och betraktat som vildast av de vilda även bland noldrianerna själva.

På slättlandet finner man friherredömet Slättviken närmast bergen. Sedan följer friherredömet Patre döpt efter köpingen vid Sjijnens södra strand och friherredömet Torva ute på Nebreons slätter. Patre köping är en viktig omlastningsplats för varor från norra Chelmar och Odels som skall fraktas vidare i båt till antingen Noldria eller Borgevid. Friherredömena Patre och Torva hölls av Odels trupper under en period av inbördeskriget, tills man tappade greppet om området då köpmannen Irrfärdur stormade Patre stad med en privat legostyrka. Ockupationen under kriget (och kanske nesan av att inte själva ha varit befriarna) har framkallat en viss avoghet hos den noldrianska adeln gentemot Odels folk, vilket märks inte minst hos jarlen. Idag är saken utagerad, men adeln har långt minne. Ett sista friherredöme är Björkudden, till stora delar omgivet av sjön Sjijnen och med en viktig borg för att kontrollera Sjijnens utlopp i Raken. Efter slutet på ”Det långa kriget” var Björkudden under ett halvt århundrade tillhörigt det ödestroende Triti, tills konung Gladuron krossade Ödesnaronien och friherredömet återgick till Noldria. Man har inte glömt den tiden och folk från Triti kan vara lika ovälkomna som Terebor. Det är heller inte konstigt att Björkuddeborna därför blivit ganska kungatrogna, under inbördeskriget efter Gladurons död höll Björkudden hätskt stånd mot fienderna till Nars blod.

Sjövägarna är mycket viktiga i Noldria. Det kan tyckas underligt att båtar har sådan betydelse för ett bergsfolk, men med bara en blick på kartan så förstår man älvarnas och bergsjöarnas utbredning och betydelse för de som bor där; faktiskt så är vattnet det allra klokaste färdsättet i området. Den vanligaste båttypen kallas ”vågdymmel” och är en tjugo till trettio fot lång liten båt som lätt hanteras av tre till sju personer. Den är ganska bred med höga bord som kan ta den krabba sjön i bergen och rymma en del last, och samtidigt är den tillräckligt liten för att ta sig in i små vikar eller till och med dras förbi forsar i älvarna. Den används flitigt av byfolk för fiske och transporter, och Noldria stads hamn är ofta full av vågdymlingar när bönderna kommer med sina varor.

Adel och här

Ridderskapet är sedan 300-talet nära knutet till den feodala adeln, och varje friherre håller en liten hird samt några landlösa riddare i sitt hus och ytterligare ett antal ute i länet som tilldelats mark för sitt uppehälle. De noldrianska riddarna står inte sina kolleger på slättlandet efter i stridskonst, även om ridkonsten inte är lika fulländad som i Odels och Noedren. Dock utgör de ett fruktat tungt rytteri med erfarenhet såväl av att forcera svår terräng som att ta sig fram till båts tyst om natten.

En riddare i Noldria har få ofrälse krigare i följe, utan den största delen av jarladömets soldater finns sedan ”Det långa kriget” i Noldria stads garnison. Eftersom dessa allt som oftast behövdes för olika uppdrag blev det aldrig av att skicka hem dem och till slut blev förhållandet permanent. Tiden före inbördeskriget hölls fyra fulla fanor och flera specialstyrkor om sammanlagt 8000 man i staden; en anmärkningsvärd siffra, särskilt om man betänker att den civila befolkningen var lika stor. En så stor styrka hölls inte enbart med jarlens egna medel utan två av fanorna hölls med medel från Aahren och kallades därför de ”kungliga” fanorna, medan de andra två var ”jarlens” fanor. Idag håller man inte längre så stora styrkor i Noldria sedan de svåra förlusterna under inbördeskrigen. De ”kungliga” fanorna finns i praktiken inte kvar även om deras traditioner fortfarande vårdas av gamla veteraner. Jarlens fanor är dock fulltaliga idag.