Kampen om Tuve

Om Silverhöken, jarl Edar och händelserna som kulminerade i Tuves murars förstörande 632.

År 626, då Mornam tog makten i Aralantha, lät Ellinor Nordenstierna-Grip fängsla sin äldre bror Edar och ställde sig sedan under usurpatorns baner. Hennes styre över undersåtarna var fast och med hårda regler men rättvist och hon tog väl hand om sitt jarladöme. Redan från början gjorde sig friherre Geiron Ramstarke av Daga känd och blev en av hennes närmast trogna. Samtidigt började en underjordisk motståndsrörelse märkas. Dess namn var Silverhöken, men namnet verkade också syfta på den person som var dess ledare. Ingen anade att Geiron Ramstarke i hemlighet också var en av ledarna i Silverhöken.

Silverhökens aktioner gick snart från klotter och spioneri till överfall på jarlinnans skattefogdar och värdetransporter. Jarl Edar lyckades fly efter några månader i sin systers fängelse och reste i hemlighet till prins Kei i Naronien, medan Ellinor fick svälja sin vrede. Hon lät i stället sprida ut att han var död. Silverhökens krafter växte och så även dess kontakter utanför jarladömet.

Förspel

År 630 kommer så en glad överraskning för många av Silverhökens medlemmar. Edar lever. Han befinner sig nu tillbaka i jarladömet i skydd av Silverhöken. Förväntningarna stiger och år 631 blir en tid av nydanande. Under våren det året råkar man på Simon Marke Hammarvall och hans frihetskämpar i Jarneskogen. Simon är jarl av Noedren efter sin stupade far Marke Hammarvall, och har levt i skogen sedan Noedren styckades upp efter kuppen. Simon lovar att hjälpa Silverhöken.

Kort därefter reser Edar och Silverhökens ledare till Dahlen för att stärka sina nya förbindelser med prins Peder. Ett gammalt utrymt landriddarsäte i en folkfattig dal i Kenodrimbergen rustas upp och utgör nu en bas och träningsläger för Silverhökens folk. Landriddarsätet får täcknamnet Hökboet och snart utgörs styrkan där av hela femhundra kämpar. Det underjordiska nätverket har blivit en hemlig armé värd namnet. För att besegla förbundet låter jarl Edar sig trolovas med prins Peders syster Alilia.

Våren 632 har man slutligen en styrka på nära åttahundra man till sitt förfogande, jarl Simons folk inräknade. Västerifrån har man fått goda nyheter om kriget i Chelmar och det tycks bli bättre. Man är färdig att gå till handling. Nu väntar man bara på ett tillfälle.

Höken slår

En dag i slutet av Förstesådd år 632 slår man till i gryningen. Jarlinnan Ellinor har avtågat mot Erdamaar med över tusen man, kvarlämnande endast en fänika som garnison. Med stads- och slottsvakt utgör detta endast tvåhundra försvarare och inom stadsvakten finns många som hör till Silverhöken. Österporten stormas tyst av jarl Simon medan västerporten öppnas inifrån för Ramstarkes styrkor. När Tuveborna vaknar på morgonen får de till sin förvåning se hela staden i frihetskämparnas händer. Strax faller slottet och endast garnisonen med den kvarlämnade fänikan ger sig inte frivilligt, men till kvällen lyckas man storma deras kaserner. När jarl Edar låter kungöra öppet att han lever och har tagit över styret har folkets jubel inga gränser och han mottar stadens hyllning.

Den kvällen firar Edar med Silverhökens äldsta medlemmar på Silverkannan, ett av stadens värdshus som enligt vad i efterhand framkommit nyttjats flitigt som hemlig mötesplats för rörelsen. Under kvällen nås man av två sorgliga nyheter. Först får man höra om Havtorn-katastrofen, då prins Edarins aralondiska här nyss krossats vid Erdamaar Dessa hade försökt storma staden ovetandes om att Ellinor befann sig innanför murarna med tusen soldater mer än man väntat. Därefter får man höra att friherre Geiron Ramstarke av Daga mördats på öppen gata av en uppretad Edartrogen folkmassa. För sent fick dessa veta att Geiron egentligen stått på frihetskämparnas sida. Han gravsätts sedan under stora hedersbetygelser och ligger nu höglagd utanför den port han intog till sin jarls ära.

Andra befäl förutom Geiron och jarl Simon som deltog i befrielsen, och som bör nämnas, är:

Landriddare Doringer Falk, en av Edars trognaste. Rurik Liljesköld, kapten i stadsvakten, som öppnade portarna. Riddarna Jorund Morgongåva och Ask Slaghand från Chelmar som suttit fängslade i Tuve sedan ett år, men som fritogs kort innan befrielsen och sedan deltog i den. Daron Beinersson Kämpe, budbärare av Tornet samt Eova Bergshök och Illona Roddardotter, landsförvista fanflyktingar från prins Edarins här som alla organiserat och tränat folket i Hökboet.

Försommarvärme

Snabbt måste nu Edar försöka samla förråd och bygga upp ett försvar emot systerns väntade motangrepp. Det gäller också att försöka knyta till sig jarladömets friherrar vilka var och en förfogar över mellan två och fyrahundra soldater. Man sätter också upp värvningskontor i staden för att börja träna upp en milis, men intresset från befolkningen är skralt. I segerruset tycks dem jarlinnans trupper vara långt borta. I Tuvehall, som sedan gammalt utgjort den sittande jarlens personliga område, sätter sig fogden till motvärn och Edar skickar ut ryttare för att driva in förråd från de närmaste landriddarsätena där. Från Daga och Skoghall anländer omkring fyrahundra man med förråd, och Näsbyholm låter hälsa att man är trogna men dröjer något. Tuveudds och Nordanudds friherrar går med sina trupper till Ellinor i Erdamaar. I öster har prins Peder av Dahlen ockuperat friherredömena Rindahl och Vargahed, men dessa friherrar är redan med Ellinor. Det lilla Furuborg låter meddela sin trohet, men kan inte nå med trupp förbi Storslätt och Björksund, som hyllar Ellinor men ännu inte rör sina trupper. Kvar återstår bara Ullsta och Hymenhed från vilka inget bud kommit. Man skickar propåer om hjälp till prins Peder av Dahlen som dock inte gärna släpper ifrån sig av sitt fåtal knektar. Så smått börjar också jarl Vädersol av Åtuna skicka bud för att höra sig för hos Edar om läget.

Storm över Tuve

Så nås man av budet att Ellinor nu rör sig med två tusenden från Erdamaar upp mot Tuve. På vägen, som går genom Näsbyholm, tvingar hon friherre Isabell Rimfroste att vända sig från Edar och ansluta sig. I Tuve ökar plötsligt intresset för värvning rekordartat hos stadsbefolkningen, och man har några dagar på sig att träna och organisera ungefär tusen stadsbor som milis, medan resten tar del i försvaret på annat sätt. Noga räknat har alltså Edar mer folk än Ellinor, men då knappt hälften av dem är dåligt utrustade stadsbor och även resten har varierande grad av träning vill man inte möta Ellinors vältränade knektar på öppen mark.

Till att börja med skickar man några hundra man med Doringer Falk till friherren Botvald Björke av Ullsta. Doringer återkommer strax med det glada budet att Ullsta ställer upp på Edars sida och man har lämnat truppen från Tuve med friherrens soldater för att verka utanför Tuves murar. Strax därefter når Ellinors här fram till Tuve och påbörjar en inringning av staden med pålverk och gravar. Detta tar tid och försvåras av att staden måste bevakas på båda sidor om floden som rinner igenom den. Detta utnyttjas av försvararna som gör utbrytningar på den sämst bevakade sidan och åsamkar stora skador och framför allt försämrad stridsmoral. I en av utbrytningarna avviker Doringer Falk med femhundra man ut i Jarneskogen för att verka utanför murarna. Dessutom utsätter man Ellinors läger för elak ryktesspridn ing och går till och med så långt att man planterar komprometterande brev hos hennes befäl. Resultatet blir en allt större osäkerhet gentemot Ellinor och misstro mellan henne och befälen, ja, det ryktas till och med att det spökar och går igen gamla offer för Ellinors mordlusta i lägret. En dag dyker även hennes och broderns älskade gamle lärare, blotaren Ambrosius Gyllenskägg, upp för att tala om fred med henne, men hon avvisar honom bestämt.

Silverhökens plan är att binda upp Ellinor i en slitsam belägring medan man verkar med andra metoder utanför staden. Med prins Peders hjälp skall kanske Ullsta och Furuborg kunna ta kontrollen över den östra delen av jarladömet. Kan man sedan strypa Ellinors försörjningslinjer mot Erdamaar, så skall man kanske kunna vinna.

Efter någon vecka ser man en avdelning på några hundra man avvika från Ellinors läger och avtåga i riktning mot Ullsta. Förhandlingarna med Åtuna fortsätter och man börjar få vinkar om att jarl Vädersol kan vara intresserad av att hålla Ellinor från Tuve mot en viss ersättning förstås. Bland annat begär han att jarl Edar bryter upp sin trolovning med Alilia och i stället gifter sig med jarlens dotter Yrla, vilket dock inte Edar ställer upp på så lättvindigt. Kort därefter nås man av budet att ett smärre slag utkämpats mellan Ellinors avdelning och Ullstas trupper och att de sistnämnda skingrats helt och friherre Botvald Björke stupat. Dessutom får man höra att friherren av Hymenhed nu anslutit sig till Ellinor. I desperation låter man skicka bud till prins Peder att börja kämpa nu, eller så s kall östra jarladömet gå helt förlorat. Dessutom ger man order till Doringer Falk att slå till från Jarneskogen mot Näsbyholm och vägen mellan Erdamaar och Tuve.

Falken jagar

Doringer går till blixtangrepp och intar med överraskning Isabell Rimfrostes av Näsbyholm friherreborg, medan hon själv är med Ellinor. Han låter tömma alla förråd och det han inte kan få med sig bränner han tillsammans med alla gårdar längs vägen mellan Tuve och Erdamaar. Den försvarslösa befolkningen vågar inte sätta sig till motvärn och tillsäges att fly till friherredömets västra delar. Den boskap Doringer inte får med sig låter han slakta och kasta i brunnarna längs vägen. Slutligen bränner han friherreborgen och övriga stödjepunkter längs vägen för att försvåra bevakningen av den. Doringer tror sig med rätta inte kunna hålla stånd i friherredömet, men räknar med att kunna spana och göra överfall från dolda positioner. Han slår senare till mot tra nsporter på vägen och flodtransporter som går i hamn på västra stranden av floden. I allt är det en mästerlig och med stor precision utförd operation, men föga ärofull för Nars blod och dess kämpar. Friherren av Näsbyholm lär inte vända tillbaka till Edar.

Ellinor har nu avslutat sin inneslutning av Tuve och börjat kasta fyllning i vallgravarna. Det börjar därmed bli näst intill omöjligt att föra bud in och ut ur staden. Belägringen fortskrider utan att angriparna vågar sig ur ställnigarna, och nu kommer hösten. Med tiden börjar matbrist, sjukdomar och ryktesspridning göra sitt för Ellinors här och rapporterna om deserteringar hopar sig på hennes bord. Droppen kommer när hon personligen utsätts för ett försök till attentat i sitt läger. Förövarna undkommer snöpligen men utan att ha förrättat sitt värv. De verkar ha varit utsända från innanför murarna.

Tvenne gripar huggas hårt

I gryningen en mulen höstdag ljuder så varningssignalen över Tuves tak. Bakom skurar av pilar och kastmaskinsten för Ellinors trupper fram stormtak och stegar. Befolkningen rusar yrvaket till försvar, stormvåg på stormvåg följer och snart har murarna färgats röda. Med eld och stål och alla sorters knep äter sig angriparna framåt, men efter några mardrömslika dagar och nätter mattas dammet och Tuves försvar består. Förlusterna är stora på båda sidor och bland de stupade är nu jarl Simon Marke av Noedren, genom vars död Hammarvallarnas hårda öde beseglats.

Efter ytterligare strider lyckas angriparna slutligen inta ett porttorn i västra muren. Edar beslutar att försöka återta det och sänder sitt bästa folk, men de slås tillbaka med stora förluster. Man förbereder nu att riva eller blockera broarna och dra sig tillbaka bakom floden till östra halvan av staden. Reträtten sker under hårda strider i staden, där angriparna åsamkas stor manspillan. I ett sista insmugglat brev från Åtuna frågar man om Edar är beredd att bemöta deras önskemål för den hjälp de kan erbjuda. Uppgiven skriver Edar ett svar där han går med på att slå upp sin gamla trolovning med Dahlen och istället gifta sig med Yrsa av Åtuna. Det brevet blir det näst sista han lyckas skicka.

En jarls heder och en annans

Så slutar stormningsförsöken med ens. Ellinor håller västra halvan av staden och Edar den östra. Döden vilar men har gjort sitt dagsverke grundligt. Läget tycks låst, men nu börjar maten tryta på allvar i Tuve. Ingen vet längre vad som sker utanför murarna. Lever Doringer Falk? Någon vecka senare ser man plötsligt från tornen i Tuve hur en stor styrka kommer marscherande från Ullstas håll. Är det förstärkningar från östra jarladömet till Ellinor? Är det prins Peder av Dahlen som rycker till Edars undsättning? Men nej, de är flera tusen!

Så rider en månghundrahövdad ryttarstyrka fram inom närmare synhåll från murarna. Försvararna kisar upphetsat. Plötsligt slår ett gult baner med en blå stolpe ut för vinden och jublet bland Edars folk når inga gränser. Åtuna! Det är Åtuna som äntligen kommer till sin förbundnes hjälp! Åtuna, som en gång stödde Mornam men som vände sig ifrån honom, skall frälsa Nars blods kämpar ur deras yttersta nöd. Hurraropen måste höras ända till den förgrämda Ellinor i hennes läger.

Med stigande spänning ser kämparna hur ryttarskaran rider fram mot Ellinors läger för att förhandla. Nog skall det smaka att äntligen få se den slynan kröka rygg. Litet förvånade ser man hur Ellinor svarar med en trumpetfanfar för att salutera dem, innan hon rider ur lägret med sin fana högt buren och hälsar på nykomlingarnas ledare. Samtalen drar ut på tiden och medan resten av Åtunas enorma här marscherar in, ser man med stigande misstro hur ryttarna sitter av och slår sig till vila intill Ellinors läger.

Nästa dag konstaterar jarl Edar att Åtuna nu intagit alla hans systers ställningar, medan hon själv dragit sig tillbaka till sitt läger. En härold anropar från andra sidan staden och ber att jarlen skall tala med honom.

"Vad vill ni?"

"Ers Nåd, om ni ville komma över floden till denna sida, så att vi kan talas vid och ordna freden till allas bästa?"

"Vilken säkerhet ger ni för att jag kan återvända?"

"Vårt ord som alltid, men varför skulle ni återvända till era murar då fred slutits?"

"Jag har templet på min sida av staden. Kom över floden hit och låt oss mötas på helig mark."

"Nu får ni ta reson."

"För då fram mat till mina portar, så att mitt folk kan äta sig mätta i dag."

"Nej."

"Då kommer jag inte."

Så står läget äntligen klart för Edar. Åtuna skall aldrig ta öppen strid mot honom på grund av det årsgamla fredsfördraget med Nars ätt, men inte heller kommer de att släppa sitt grepp om staden. Efter att ha vänt sig från en bundsförvant, har Edar nu svikits av en annan. Nu finns bara ett kvar. Hans folk skall inte behöva lida. Jarl Edar låter först samla alla förråd och vapen som finns kvar i staden till jarlaborgen, innan han ber sina trognaste följa honom in i den. Han ger borgmästare Rode Iljander i uppdrag att överlämna resten av staden med dess innevånare till Åtuna, innan han stänger borgens portar för att bjuda det slutgiltiga motståndet. Ett sista brev hinner han sända. En kämpe ur Silverhöken smyger sig i nattens mörker genom staden och flyr i en tunna kastad i floden. Hon bär bud till den e nda här som ännu kan kämpa för Nars blod. Hären i Chelmar.

Efterdyningar

Det var i början på Yolatid år 632. Jarl Ellinor, ty hon var jarl, hade öppnat fönstret för att insupa den stjärnklara natthimlen. Hon lät den klara kalla luften skölja över kroppen där hon stod i nattlinnet med utslaget hår, och hon rös av vällust. Hon behövde ibland dessa ensamma ögonblick. Hon blickade mot borgen som tornade över staden. Ett ljus syntes i ett av dess fönster, och hon undrade kort hur hennes bror hade det. Säkert inte fett, men sådan var han. Rättskaffens på sitt sätt, men ständigt lika tjurskallig och omöjlig att inse det bästa. Någon gång tänkte hon på när de varit barn, men mer sällan nu. Ändå önskade hon att hon skulle slippa döda honom. Om han bara ville ta reson.

Visst hade hon grundligt fått slicka den stövel vars drottning hon en gång trott sig skola bli. Åtuna hade säkerligen skickat bud även till hennes bror; och nog kunde hon tänka, att han i sin oförlåtliga godtrogenhet trott sig vara den ende av de två som blivit vidtalad; men i slutändan väljer försäljaren den som erbjuder det bästa priset. Hon hade räddat sitt folk och sin tron och tjänat sin konung även denna gång. Priset hade till slut varit att börja riva stadsmurarna inför Åtunas åsyn, att överlåta friherredömet Daga till dem (den förrädaren Geiron var ändå död, synd på den karlsloken) samt diverse för Åtuna ytterst förmånliga handelsavtal. Förlust i mark, pengar och ansikte således, men Tuve var räddat.

Åtuna hade låtit stora delar av sina trupper ta vinterkvarter runt om i Ullsta och Tuvehall, men staden var hennes. Hon hade skickat bud till sina trogna friherrar att hon stod som segrare, och de övriga satt väl darrande i sina fästen. Isabell, den kära lilla yrhättan, hade tjurigt återvänt till sin skövlade borg i Näsbyholm. Friherren av Skogshall hade passande nog flytt till skogs med den där landsvägsrövaren Doringer Falk. Hon önskade dem glatt en vit yol med mycket snö. Faktiskt var det bara de där friherredömena längs gränsen mot Dahlen som utgjorde problem. Noga räknat skulle hon förstås också behöva stärka sin makt och få bättre kontroll även över sina trogna, som just nu fick sköta sig själva. Till våren nu till år 633 skulle hon resa till Aahren och be sin konung och älskade om hjälp. Inte skulle han missunna henne några tusen soldater för att få ordning tillbaka i Tuve.

Ellinor strök bort en lock ur pannan och började stänga fönstret. Plötsligt yrde skärvorna över henne. Hon slängde sig mot golvet i en fåfäng impuls, trots att hon redan visste att hon fått leva. Dörren öppnades och en rad kammarjungfrur strömmade in och började oja sig och kackla när de såg att hon blödde.

"Jag skar mig på glassplittret på golvet. Tyst med erat joller innan jag låter piska er!"

Jarlen av Tuve hukade under fönstret och hasade fram till väggen där armborstskäktan hade satt sig. Hon löste snöret om meddelandet som var fästat runtom den, rullade ut papperet och läste: "Till midvinter, Ers Nåd, så minns vad man också kallar den längsta natten."

Kommentarer till texten

Natten till midvintersolståndet kallas i vissa delar av Erborigien, som i vår värld, för Haknatten; eller ibland Höknatten. Jarlen är den som regerar jarladömet, medan syskon eller make benämns jarlinna eller jarle. Hur Ellinor tituleras beror litet på vilken sida man frågar.