Aralanthas kultur

Aralanthiern är den sanne arvtagaren till Nars folk. Minnena av det goda riket och det goda folket har gjort det största intryck på henne. Från Nars rike kommer övertygelsen om att lag och rätt skall härska över såväl låg som hög och att gudarna styr världen. Skillnaderna inom Aralantha är stora, men aralanthierna förenas av stoltheten över arvet från Nar. I vår värld kan man jämföra med hur man i USA har skapat den gemensamma myten ”The American dream” som alla kan omfattas av.

När Arned lämnade Naronien var det för att skapa ett bättre rike. Denna strävan kom med tiden att omfattas även av de folk som redan bodde i landet. Tanken om ett nytt Nars rike omtalas oftast vid dess fornnaronska namn, Nardraum. Ibland har detta ord också betytt den längtan som finns hos många aralanthier att en gång återvända och återskapa Nars rike inom dess gamla gränser. Nardraum har därför ofta varit ett stridsrop i krigen mot de nordliga furstarna. Arneds dröm om ett nytt rike i Nars anda infriades till stor del genom upproret i Wenheim och Nemevids fall år 622 e.u. men dessa drömmar kom snart att grusas.

Aralanthierna har fler skäl till stolthet. De lever i det största landet och det rikaste. Här finns ett ekonomiskt överskott och en effektiv administration som har gett upphov till en blomstrande handel och en överklass som kan leva i för utlänningar ofattbar lyx. Aralantha erbjuder kultur, bildning och överdådiga byggnadsverk. Omvärlden är dock inte alltid så imponerad av detta, utan tolkar det snarare som dekadens, fjollerier eller onödiga modeny- cker. Avundsjuka, avfärdar aralanthierna detta som med en axelryckning.

Femton långa år av krig, först uppgörelsen med Naronien år 618 – 622 och sedan inbördeskriget år 626 – 633 e.u. har lämnat spår hos Aralanthas folk, både hos dem som var med i krigen och hos den yngre generationen som växt upp med krigets härjningar och splittrade familjer. Nu stöder alla Nars ätt. Men det faktum att det inte bara var ett fåtal illvilliga personer som stödde Mornam utan även annars rättrådiga jarlar och deras folk, gör inbördeskriget till ett ärr i den aralanthiska folksjälen. Med drottning Svava vid makten finns det starkt hopp om att landet på allvar ska återhämta sig.

Trots krigen och riddarideal hos frälset är normen för aralanthier fred innanför rikets gränser. De är kända som ett gästvänligt folk, på gränsen till godtrogna, men stoltheten över riket har även gjort dem en smula trångsynta. Varje aralanthier vet att Aralantha är det bästa av världens länder och det lockar dem inte att se utanför landets gränser.

Aralanthas borgerskap är relativt stort, och i de större städerna som Aahren, Chelmar och Aralond är borgerskapet särskilt inflytelserikt och tävlar med adeln i fråga om makt och pråligt välstånd. Borgarna och frälset i Aralantha skapar det mode som resten av världens rika följer; man ser inte sällan försök att kopiera den senaste aralanthiska hovdräkten i Naronien. Både inom borgerskap och inom frälset finns det dock stora skillnader. En landriddare från Dahlens bergstrakter som till vardags främst håller trollen på avstånd kan gärna vara klädd i en formskuren jacka i fint material, men kanske en lagad sådan. En handelsman i Aahren, vars dagar består av idel fester, kan ha en jacka så kort att den blottar en rejält tilltagen blygdkapsel. En typisk dräkt för en välbärgad aralanthier är en kort jacka, formpassad eller lös, hosor som är delade eller ihopsydda, samt en fantasifull hatt. För kvinnor finns även alternativet att bära klänning, där det är vanligt antingen med mycket hög midja eller figursytt. Jämfört med vår världs historia kan klädesdräkten grovt passas in mellan 1350 och 1450.

Bönderna i Aralantha lever olika liv beroende på traktens rikedom. I de rika markerna i Noedren, Chelmar och Aahren finns många självägande skattebetalare med rika gårdar. I detta övre skikt av bönder är läskunnigheten hög och handel, markköp och byggnationer är viktiga värv. Att sköta odlandets enklare sysslor lämnas åt drängar, pigor och annat anställt folk.

I fattigare trakter lever aralanthiska bönder i stort sett som bönder i resten av världen, även om de mer gärna än de nordliga bönderna lär sig nya sätt att bruka jorden. Denna framåtanda och gudarnas välvilja gör att de goda åren kommer lite oftare och skattetrycket är lägre än på andra håll. Dräktskicket liknar också det hos bönder i resten av världen, så kjortel med hosor eller byxor eller klänning av enklare snitt är vanligast. Den aralanthiska bonden försöker dock gärna efterlikna de rika borgarnas och adelns mer extravaganta dräkter. Fascinationen för fantasifulla hattar delar man med sina rikare landsmän.

Vad aralanthiern tycker om...

...wenheimare: Vad jag har hört är det ett rätt märkligt folk. De har ju visserligen slagit sig fria, och det är ju bra. Men det där med vättarna… Det kan inte vara rätt att betrakta dem som vanligt folk. Vättarna i Björkskogen är ju så gott som nästgårds, och det är vilda bestar som vi skulle ha gjort oss av med för länge sedan.

...randersmarkare: Vår drottning kommer ju visserligen därifrån, men hon har ju till hälften aralanthiskt blod och är dessutom fostrad här. Tur är väl det, för de verkar ju vara både obildade, vilda och hetsiga där borta.

...naronier: Ska jag tycka synd om dem eller hata dem? De har fått utstå mycket och lidit, men de svaga stackarna får ju nästan skylla sig själva att de inte sagt stopp till förtryck och elände. Vi har offrat tillräckligt mycket för att försöka hjälpa till – vad har vi fått för det? Inget!