En nästan löjligt kortfattad introduktion till Erborigiens historia

Erborigien är en av världarna som vilar på världsträdet Yggdrasils grenar. I begynnelsen levde folket från hand till mun i armod och mörker. Något som liknar dagens ödestro höll folket i träldom. I det som idag är Naronien bodde ett strävsamt par. De fick en son, Nar. Gudarna uppenbarade sig för honom och vägledde honom. Med deras hjälp kunde han upplysa sina medmänniskor om allt från hur man bättre brukar jorden till stridskonst och de sköna konsterna. Detta var inte sett med blida ögon överallt, men med Odens hjälp kunde Nar segra. Han grundade en stad, Borgevid, och ett rike, Naronien.

Nars ätt regerade i Naronien i 500 år och landet levde i lycka och välmåga under dess visa styre. Människorna blev otacksamma och vände sig från gudarna. Osämja uppstod och stridigheter. Kung Arnod beslutade sig för att samla sina trogna och utvandra för att grunda ett nytt rike där de sköna konsterna skulle skattas högre än våldet. Detta rike var Aralantha. Somliga Narstrogna ville dock ändå inte överge Naronien, under hövding Rander höll de stånd i ännu några år. Slutligen insåg de att landet var förlorat och flydde österut. Där grundade de Randersmark, efter att mycket blod hade färgat vattnet rött i Sorgens flod. I Naronien härskade så de fyra ödesfurstarna med oinskränkt makt i Njarka, Nemevid (Borgevids nya namn), Tere och Triti. De införde en än strängare lära av den gamla ödestron och höll folket förslavat i okunnighet och armod.

Aralantha grundades inte på en dag. Nars folk slöt förbund med de stammar som redan bebodde trakten, och sakta växte sig riket större från Kungaborgen i Aahren. Men när missväxt och svält drabbade landet på 200-talet e.u. (efter utvandringen) steg Bodvar fram i spetsen för ett uppror. Han dödade den dåvarande konungen och fördrev drottningen. Hon födde en son, Stigfinn. Stigfinn lyckades ena stormännen och hövdingarna och kunde med deras hjälp återta makten i Aahren. En stark hövding i Noldria, Knut Båtfare, gav sitt stöd till Stigfinn, och blev utnämnd till jarl över Noldria. Konung Stigfinn instiftade alltså jarlaämbetet, och välmåga återvände till riket.

Under slutet av 460-talet anföll Naronien Noldria vid upprepade tillfällen, detta var inledningen till vad som har kommit att kallas Det långa kriget. Den naronska armén fortsatte ned efter Ödevägen mot hjärtat av Aralantha. Först år 552 slöt man fred, då Aralantha hade tvingats erkänna sig besegrade. Men även om Aralantha förlorade kriget vann man freden. Stridigheterna med Naroniens onda furstar har dock blivit en arvsfejd som pågår in i våra dagar och i mångt och mycket präglar noldriabornas kynne.

Under mer än 600 år regerade ödesfurstarna ostört i Naronien. Inte förrän 619 e.u. lyckades den östra delen av Naronien slå sig fri. Detta skedde under den legendariska Varghuvuds ledning. Idag har riket tagit sig namnet Wenheim och det styrs av hövding Rannvi i Gargul. Ödesfurstarnas allt osäkrare grepp om Naronien bröts slutligt 622, då aralanthierna åter gick över gränsen och besegrade naroniernas här i ett par stora slag. Nemevid intogs och återfick sitt rätta namn, Borgevid. Från Borgevid regerar idag prins Kei över Naronien.

I Aralantha pyrde emellertid missnöjet med Nars ätt. År 626 ledde en man vid namn Mornam ett kuppartat uppror där den dåvarande konungen mördades, liksom många kungatrogna jarlar och deras familjer. Detta var starten på sju års blodiga inbördeskrig som trasade sönder landet. Idag sitter åter Nars ätt på tronen, den randerska prinsessan Svava kommer när hon blir vuxen bli drottning av Aralantha. Till dess regeras landet av ett förmyndarråd.

Randersmark kom till Narsättens hjälp i inbördeskriget, men krossades i slaget vid Hovas kulle. Detta nederlag har blivit ett djupt och infekterat sår i den randerska folksjälen. Kung Vidar styr landet tillsammans med klanhövdingarna, men de drar åt olika håll. Kungen är gift med en aralanthisk prinsessa av Nars blod, Nanna. Regentparet är reformvänlig och vill verka för bildning och handel, medan vissa starka ätter önskar att landet ska återvända till sina rötter som krigare och stolt ryttarfolk. Under sommaren 636 tvingades kung Vidar åse hur klanmötet fördrev hans drottning. Idag är det politiska läget i Randersmark mycket osäkert, och drottningen fortfarande försvunnen.

Det är idag bara Tere som styrs av en ödesfurste, furst Karel Kloskarpe. Njarkas sista furste försvann under märkliga omständigheter år 630. I norr i Njarka har värre saker än ödestron tagit makten, Lokesdyrkare styr staden och folket. Njarkas här tågade vintern 634 – 635 mot Borgevid och belägrades staden. Samtidigt anfölls Birest som efter heroiska försvarsinsatser slog tillbaka fienden. Belägringen av Borgevid bröts till synes utan anledning under hösten. Dock har sommaren 635 ägnats åt att befästa en gräns betydligt söder om den tidigare, och landsbygden norr om Borgevid plundrades grundligt. Det ryktas att man till och med i Tere är oroad över utvecklingen i Njarka och att det har förekommit diplomatiska trevare gentemot prins Kei i Borgevid.