Erborigisk namnkultur

Av Emma Jansson Hjerdt.

När man väljer namn åt en erborigier finns det några faktorer som är viktiga att förhålla sig till. Varifrån kommer personen? Vilket land och område? Stad eller landsbygd? Vilket samhällsskikt? Är personen hantverkare, adlig, soldat eller bonde? Och förstås av vilket folk?

Rent allmänt kan man säga att den främsta inspirationen för erborigiska namn är den fornnordiska och att det vanligaste är att rollen har två eller tre namn (förnamn, moders- eller fadersnamn och kanske ett tillnamn). Med åren har det utvecklats ett mer särpräglat namnskick för de olika länder och regioner vi spelar i och det är bra att känna till vad som anses typiskt för varje område. Sedan kan man välja om man vill ge sin roll ett namn som är vanligt för trakten eller något som är mer särpräglat, eller om man för den delen vill ha ett namn som helt enkelt känns rätt, oavsett ursprung.

Nedan finns en sammanställning av de nu kända namntrenderna, både vad gäller Erborigien som helhet, inspirationskällor som passar bra eller dåligt, och regionala vanor eller trender. Se det som möjligheter snarare än tvingande regler och välj själv hur stort inflytande det får ha över ditt rollskapande.

Källor

Fornnordiska namn (Astrid, Havgrim) är den allra vanligaste namntypen, den förekommer över hela Erborigien och passar i alla samhällsskikt. Namn med förled som påminner om asagudarna är ganska vanligt (Asgerd, Ingimund) men undvik det om din roll är född i ett då ödesdyrkande land eller område. Undvik också att ta ett gudanamn rakt av (Freja, Tor), det förekommer inte.

Namn från djur och natur (Gro, Björn) är också vanligt, men främst bland enkelt folk och förekommer mer i norr än i söder.

Till viss del kan man använda mer romantiska namn med drag av fantasy (Meralin, Verend), det förekommer skapligt ofta i Aralantha men är väldigt ovanligt för övrigt.

Undvik däremot namn som är av kristet ursprung (Stina, Jakob) eller allmänt bibliska (Anna, Josef). Väldigt ovanliga bibliska namn kan fungera (Eli, Sebulon) men fundera några gånger extra innan du väljer det.

Undvik också i allmänhet namn som har latinska eller grekiska rötter (Amanda, Andreas), men även här kan väldigt ovanliga namn gå bra i vissa fall, särskilt om de är enkla och korta.

Andra inspirationskällor som fungerar bra är till exempel ord med slaviskt eller keltiskt ursprung, men välj då ord som är enkla att uttala och som fonetiskt passar in bland andra erborigiska namn (tex Mira eller Ranja, men inte Vladimir eller Nikolaj).

Erborigierns namn

Det vanligaste är att en erborigier har tre namn: förnamn, moders- eller fadersnamn, och därtill ett familjenamn eller tillnamn. Typiska exempel är Nira Sigunsdotter Eke eller Ragnar Ambjörnsson Smed. Till vardags presenterar man sig kanske med ett eller två av namnen (Nira Sigunsdotter, Ragnar Smed) och det är ovanligt att tilltalas med alla tre. Utanför städerna är det också vanligt med lokativa binamn (Ranja i Kvarnen, Sigurd på Näs) men reser man till en främmande by eller stad väljer man förmodligen att presentera sig med moders- eller fadersnamn istället (Ranja Ylvasdotter, Sigurd Björnsson).

I valet mellan moders- och fadersnamn är det vanligast att använda den förälder som man upplever som viktigast eller mest framstående, kanske den som äger gården man fötts på eller den som är av finast släkt. Om ingen större skillnad finns på föräldrarnas status är det vanligast att kvinnor uppkallar sig efter sin mor och män efter sin far.

Det är också ganska vanligt att en erborigier förändrar sitt namn under sin livstid, kanske genom att lägga till sitt yrke (Ylva Smed, Torleif Skräddare) eller något tillnamn man fått på grund av sitt utseende eller personlighet (Astrid Långe, Ingimund Tröge). Om man ofta är på resande fot kan man ha valt att förändra sitt namn för att bättre passa in där man ofta vistas (heter man Torgeir kanske man kallar sig Geir när man färdas bland ödestroende), och vill man bryta helt med sitt förflutna är förstås ett namnbyte ett bra första steg.

Aralantha

Aralantha är ett land med stora kontraster och med ett brokigt namnskick där det enklaste enkla möter det mest avancerat högtravande. Det är förstås väldigt vanligt med fornnordiskt klingande namn, gärna med gudaled (Ingrid, Asbjörn) men aralanthier är i grunden snofsiga av sig och gillar när det låter lite förfinat. Namn med fantasykaraktär är därför vanligt och aralanthier älskar mjuka konsonanter och vokaler, ju fler desto bättre (Elianna, Meiron).

Det förekommer även att barn uppkallas efter sagohjältar, kungligheter och stora berömdheter, även om det är vanligare bland enkelt folk än bland adeln (Dana, Nanna, Edarin, Stigfinn).

Adliga släktnamn tas ofta från naturbenämningar som är ståtliga eller starka (Hammarvall, Winghierta) men även från det enkla och raka (Dahl, Nåås). Många andra namnriktningar förekommer också.

Randersmark

Det normala för en randersmarkare är att ha förnamn, modersnamn och klantillhörighet (Almdis Estridsdotter av Randgrindr, Adalmerki Björgsson av Klocke). Eftersom egendom och mark endast ägs av kvinnor kommer modern i de flesta fall att vara den mest framstående av föräldrarna, även om undantag förstås finns.

Randersmarkare har främst fornnordiska namn, gärna tvåledade och helst i kombinationer som är ovanliga i resten av Erborigien (Jofurbjörg, Hildigärd, Ingjald, Arngeir). Till vardags har man kanske smeknamn som är lättare att säga (Disa, Grim). Randersmarkare gillar hårda konsonanter och kärva kombinationer, inte alltid lätta att uttala men definitivt starka och personliga.

Klannamnet använder man främst när man är utanför sin egen klans område eller när man träffar utlänningar. Lokativa binamn är vanliga men används nästan bara när man är på hemmaplan i sin by.

Det finns inga randerska adelssläkter och därmed heller inga adelsnamn. Det fåtal som upphöjs till väpnare eller riddare behåller sina vanliga namn med titeln väpnare eller riddare framför.

Naronien och Triti

Även i Naronien är fornnordiska namn vanliga, men oftast i enklare och mer melodiska former än de randerska (Jorunn snarare än Jorhild; Havgrim snarare än Havjald). Naturnamn är också populärt, liksom fantasynamn men då enklare och hårdare än de aralanthiska motsvarigheterna (Erva hellre än Elinda, Ihul hellre än Mandor).

Bland kvinnor är det mycket vanligt med tvåstaviga namn som slutar på -a (Ylva, Eina, Nora).

Undvik namn med gudaled för personer födda under ödestiden, det förekommer inte om det inte lagts till i efterhand.

Adliga namn är sällsynta men när de förekommer har de gärna naturled, ungefär som sina aralanthiska motsvarigheter men enkelt hellre än storslaget (Vinge hellre än Winghierta).

Njarka

Njarkiska namn följer samma mönster som i Naronien och Triti, men gudanamn förekommer inte alls eftersom det där aldrig varit möjligt att fritt dyrka gudarna. Bland inflyttade som kommit efter att naronska kriget tagit slut finns förstås namn med gudaled, men man gör klokast i att stryka det eller helt byta namn för att passa in i samhället som är starkt präglat av ödestro.

I det gamla Njarka (före 630) var den stora majoriteten av befolkningen livegen; de hade endast förnamn. I städerna fanns fria invånare som hade både förnamn, moders- eller fadersnamn och kanske ett tillnamn, de var främst hantverkare. Bland de adliga släkterna hade namnen gärna klang av vinter (Köldgrip, Nattfroste, Isengård).

Efter att Lokesdyrkan infördes blev det vanligt att folk med olika härkomst kom upp sig och skaffade tillnamn eller familjenamn för att signalera att de inte längre var livegna utan styrde över sig själva. De valde då gärna namn med drag av blod och eld för att visa på sin nyfunna styrka (Blodstand).

Tere

Liksom i det gamla Njarka är den stora majoriteten av befolkningen livegen och har endast förnamn. Gudaled används inte alls.

Fria invånare finns i Tere stad, de är främst hantverkare och har både förnamn, moders- eller fadersnamn och kanske ett tillnamn. Adelssläkterna har gärna namn med drag av rovdjur (Kloskarpe, Vargbane, Hökhjärta).

Wenheim

I Wenheim följer man samma namnskick som i Naronien men man sätter också en ära i att vara jordnära och rättfram och att undvika krångel. Välj därför gärna namn som är korta och enkla att säga. Även här är det mycket vanligt bland kvinnor med tvåstaviga namn som slutar på -a.

Wenheimska vättar har sina egna namn och det förekommer i princip inte att människor ger sitt barn ett vättenamn eller omvänt.

Läs mer