Hur man hälsar i Erborigien

Denna text, och efterföljande diskussion, kommer från Wikin på den gamla hemsidan.

När man hälsar på någon kan det vara bra att veta vad som är lämpligt att göra eller säga, för att dels kunna känna större säkerhet i sitt rollutförande, dels för att få lite struktur och inlevelse i själva rollspelandet.

Tilltal

Man tilltalar främlingar artigt genom att säga Ni, när man tycker det känns lämpligt kan man övergå till Du. När någon av högre rang tilltalar någon med lägre är det vanligt att folk duar dem, men duande är annars ovanligt, men går vid enstaka tillfäller vänner emellan. Det är även vanligt att dua varandra inom Gyllene Hjortens Orden, eller åtminstone deras samlingar, där praktiskt taget alla är ordensbröder och -systrar av samma rang oavsett varifrån man ursprungligen kom.

Friherrar, landriddare, riddare och befäl tilltalas med Herr, fru, junker eller fröken beroende på civilstånd och kön. Riddare kallas dock alltid för Herr eller Fru oavsett om de är gifta eller inte, Junker och Fröken är titlarna för väpnare. (Eller lite mer bondskt, Herrn eller Frun.) Vill man vara riktigt artig kan man säga t.ex. fröken friherre Nerina. Ett alternativ är också att tilltala med enbart titel och förnamn eller efternamn; riddar Jorund, riddar Slaghand, friherre Egil. I regel används efternamnet första gången man presenteras för varandra men sedan övergår man till att använda förnamnet. Vid mer formella presentationer använder man alla namn och titlar som är relevanta.

Titulaturen på Jarlar är Ers Nåd. Ers Nåd kan även användas för att visa vördnad för höga präster, och är den korrekta titulaturen för Blotare. Det korrekta att kalla andra höga präster är Ers högvördighet för Gudamän, Ers excellens för Tempelmän, Ers upphöjda excellens för Storpräster, samt Ers upphöjdhet för överstepräster. Naturligtvis går det att byta ut hederstitulaturen med den korrekta titeln, även om detta är mer formellt och kan ses lite stelt ibland. (Det är även inte alltid folk känner till den korrekta titulaturen heller, speciellt bland de lägre klasserna.)

Här kan det vara värt att orda om den praxis som uppstått i Aralantha med tiden, att skilja den som fått ämbetet och titeln, och den som gift sig till den. Jarl är den som fått ämbetet, jarlinna eller jarle är dennes gemål. Friherre heter den som fått titeln, dennes gemål är antingen friherrinna eller friherr. En landriddares gemål är alltid herr eller fru.

Kungligheter tilltalar man i Aralantha med Ers Höghet (eller lite mer utbroderat "Ers Kungliga Höghet"). Men det är sällan man stöter på en sådan, så denna hälsning kan även möjligen användas som ett sarkastiskt uttryck för att beteckna högfärdiga människor som förhäver sig, men då främst bakom ryggen på folk och inte i offentliga tal. När det väl används på riktigt ligger det ingen sarkastisk ton däri, då kungligheterna är vördade och respekterade.

Bland borgarna tilltalas man ofta efter sitt yrke, ex vis Stenhuggare Jorm, de som uppnått mästares status tilltalas Mäster, exvis Mäster Ylva. För att vara riktigt artig kan man tilltala gifta personer med herr eller fru och ogifta för fröken och unge herr.

Inom släkten tilltalar man de som är i samma generation med bara förnamnet, medan de äldre tilltalas med släktrelation eller Herr/Fru. (T.ex Ragna säger Moster Vanja.) Två generationer äldre kallas ofta för Mor eller Far. (Ex. gamla Mor Yrda.)

När man hälsar på främlingar vars rang man ej vet, är det så att man antar att de är av högre rang än de borde vara, för att undvika att vara nedlåtande såväl som för att vara artig. Vanligt folk tilltalar man därför med Herre, Fru eller Fröken, emedan fint klädda människor som ser ut att vara av rang tilltalas Ers Nåd. Ers Höghet tilltalar man endast någon med som man antar är en kunglighet, och vill markera/avslöja detta.

I Randersmark är det inte lika högtravande eller viktigt med titulaturen, även om aralanthierna kallar Kung Vidar för Ers Höghet och Fjärdingsväktarna samt klanhövdingar för Ers Nåd, och varje annan man av rank Herre. (Samt varje landägerska Fru, och varje arvtagerska Fröken.) Randersmarkarna vet i allmänhet att det är korrekt, och hälsar ibland på detta sätt, även om det inte är viktigt för dem att korrekt titulatur används. För dem är handlingar och positioner som ges, och respekt som visas genom annat uppförande viktigare. Om man vill ange korrekt titualtur på randerskt vis, så använder man därefter den korrekta titeln, t.ex. Väpnare eller Riddare. (Dock bör man tänka på att en Vänare av Randersmark har motsvarande rang som en Riddare av Aralantha, och en Riddare av Randersmark kan jämföras med en Friherre, även om de randersmarkska männen inte har den finansiella makt som de aralanthiska friherrarna har, oavsett kön.)

I Wenheim så finns det ingen högre adel, inga kungligheter eller annat. Man håller på att införa en struktur med riddare och borgherrar liknande den i Aralantha, även om inte som en fullständig kopia. Hövding är både den högsta titeln i landet, såväl som den lägsta av vad som betecknas som titlar, och det är därmed inte viktigt att skilja "högt" folk åt, utan den titulatur man använder sig av begränsas främst till Herrn eller Frun, eller möjligen unga Fröken. Prästerskapet i Wenheim är dock direktimporterat eller fostrat av aralanthiska präster, och använder strikt aralanthisk titulatur inom sina led.

I det Fria Naronien är det lite mer strukturerat, då Prins Kei försöker införa aralathiska ranger och delar ut friherretitlar och riddarslag till sina trogna, samtidigt som han försöker få de gamla släkterna att följa honom. (Dock cirkulerar lite gamla titlar som Markfurste och sånt fortfarande.) Men eftersom det då inte finns några Jarlar, så liknar situationen den i Wenheim, förutom att man kan kalla Prins Kei för Hans Höghet.

I Tere finns fyra stånd: Högvälborna (drakarna), välborna (adeln), friborna (borgare, fria bönder) och livegna. I Tere så kallar man Draksläkternas huvuden och Njarkafursten för Ers Nåd, och övriga av de högvälborna och välborna för Herre, Fru, Junker och Fröken.

I Njarka är det lite annorlunda. All mark i Njarka är indelad i stycken som förvaltas av furstens utsedda Markherrar. Framgångsrika Markherrar får sitta i rådet och tituleras Markfurste. I Njarka så kallar man Fursten för Ers Nåd, och övriga av Markfurste eller Markherrefamilj för Herre, Fru, Junker och Fröken. Dessutom kan man gärna kalla dem vid familjenamn också, vilket de av hävd endast behåller så länge som deras familj förvaltar marken. Dock har det varit lite förändringar i strukturen där uppe på senare tid, vilket har gjort att det egentligen inte längre finns en Furste i Njarka.

Inom ödestrons kyrka är man dock väldigt "artiga" mot de av högre rang, och försöker alltid använda den korrekta titeln, då benämningen är viktig. Allmänna högbetygelser fungerar dock också, och den allmänna titeln folk använder när de addresserar ödespräster är "vävtydare".

Observera att detta gäller enbart de fria medborgarna. Livegna i Njarka och Tere tilltalas med förnamn. Vad de nya Lokesprästerna tilltalas vet jag inte men knappast lär det vara vävtydare...

Hälsningar

Dock är ej hälsningar med titulatur eller ens verbala hälsningar allt. Det är även bra att veta vad som kan vara lämpligt att göra i fråga om kroppsspråk och beröring.

En höjd, öppen hand är troligare vanligare hälsning bland främlingar, eller när man hälsar på grupper. Mer officiellt, samt lite mer opersonligt. Sedan kan man alltid vinka farväl på detta sätt också.

En nick är närmast nonchalant, och främst ett tecken på att man uppmärksammat de övrigas närvaro. Vanligt mellan t.ex. bönder som träffar varandra ofta, eller som en hälsning mellan parter som ej tycker om varandra, då det är den minimalistiska versionen av hälsning.

Underarmshälsning är ett vanlig och "manhaftig" hälsning, ett sätt att hälsa mellan krigare och äventyrare. Hälsningens mest kraftiga utförelse ( kopplat hangrepp nedanför armbågen på sin vän) härstammar ursprungligen från norra Wenheim, och bruket har funnits sedan urminnes tider i Wenheims norra delar. Söderöver är det mer vanligt att man grabbar tag i varandras handleder.

Detta grepp om armen känns bra som blivit det allmänna sättet randersmarkare hälsar på grund av dess "manhaftighet". (Allmän värnplikt och krigarideal sätter sina spår, även om besuttna randerska "damer" (ej i armén) nog inte alltid hälsar så, såvida de inte vill demonstrera en militär läggning.) Denna hälsning är dessutom ett visst tecken på respekt, då man gärna hälsar på vänner på detta sätt, samt på folk som verkar kompetenta/stridsdugliga. Dock ej det vanliga vid hovet.

Handtag är vanligt bland vanligt folk. Det är ju också dessutom ett vanligt sätt att sluta avtal. (På vissa ställen spottat man till och med i näven innan man skakar hand, för att befästa avtalet.)

Famntag är inte ett sätt att hälsa på främlingar, men godtagbart för vänner såväl som släktingar som man inte sett på ett tag. Det kan även vara ett sätt att välkomna någon in i en gemenskap, då det är ett tecken på både gemenskap och tillit.

Kyss på kinden är nog inte riktigt vad aralanthierna håller på med (det skulle vara en söt flicka då förstås...) även om vissa har fördomar om dem, men en handkyss går nog ypperligt bra där nere som ett tecken på respekt, då en understående visar vördnad och trofasthet. (Dock ej på det borgerliga sättet, att kyssa damers händer, utan kyssen är oavsett kön och ej en vanlig hälsning.) Mer "intimare" kyssar (även om de används fritt i vår värld i vissa kulturer) är nog inte vanligt vardagligdags, såvida de inte är inom familjen, eller för romantiskt bruk.

Bockar gör man för de som man misstänker står över ens egen ställning, både vid hälsning, men än hellre vid avsked.

Bugar gör man för adel och de högsta prästerna, men då främst vid presentation. Vid ceremoniella tillställningar är det även vanligt med knäböjning.

Kvinnor i kjol eller klänning får gärna niga istället för att bocka eller buga. Kvinnor i hosor får göra det som de känns bekvämast med.

Dessutom finns även en salut/honnör som används inom den aralanthiska armen. Den utförs som så att man lägger höger hand öppen på bröstet med handflatan över hjärtat, samtidigt som man (i den kungatrogna armen) utstöter "Nars Blod!". På senare tid, framför allt under inbördeskriget, blev det även vanligt som hälsning, för att visa tillhörighet och vördnad. åminstone gjorde vissa det, men inte alla, som bekant.

Skålar är också ett kärt ämne. Man kan ufärda en offentlig skål genom att man reser sig upp, lyfter bägaren (eller än hellre hornet,) och deklarerar med hög stämma vad man vill förära skålen till. Det är ett accepterat sätt att hedra allt som bör hedras och uttrycka sin välvilja för. (Om man skålar för en sak som andra ej håller med om, kan det dock bli bråk.) På större tafflar är det dock förbjudet att officiellt skåla enskilt och personligt mot de som sitter vid högbordet, då en personlig skål måste besvaras, och om jarlar och blotare tvingas skåla en sisådär trettio-fyrtio gånger kommer de med all sannolikhet att försumma sina gäster och förpliktelser under banketters andra hälft.

Det är möjligt att göra en mer privat skål, vilken fungerar som en hälsning och visar på att man uppmärksammar personen i fråga. Det kan därmed vara allt från en flirt, till en fiende som visar att han känt igen en. Vill du utbringa en skål för att stadfästa en listig politisk allians, vinna gunst hos en vacker riddare, hälsa en god vän eller skåla av någon annan anledning så fattar du din bägare och höjer den försiktigt och söker ögonkontakt med den berörde. När du väl fått ögonkontakt med den du vill skåla så höjer du bägaren under ögonhöjd, med bibehållen ögonkontakt, och därpå dricker du. Bägaren sätts inte ned innan ni haft en förnyad ögonkontakt. Beroende på seden där man kommer är det brukligt att den som du skålat med återgäldar det på samma sätt, allt från att göra det omedelbart (något som de riktigt konservativa chelmariterna upplever som stötande), till att göra det efter några minuter. Det tillhör god ton att besvara en sådan hälsning genom att skåla tillbaka, men att inte göra så p.g.a. en tom bägare är ingen förolämpning. Det är därför god ton att när man skålar med någon ser till att denne har något att skåla med (ej en förolämpning annars, men en välvillig handling att se till att den andres bägare fylls på så denne kan hälsa tilbaka). Att inte skåla tillbaka när någon flörtar med en kan därmed också sägas vara en avspisning, emedan en besvarad skål en invitation till vidare kontakt, men det finns som sagt många nyanser i skålandets konst.

Känn er välkomna att diskutera denna och komma med kommentarer, så kan vi förbättra det som behöver förbättras, och lägga till det som saknas.

----

KOMMENTARER: Vad kyrkans titulatur har hämtats ifrån är för mig obegripligt, men jag är nyfiken på var du har fått det från :-) ? De titulatur som vi slog fast för tolv år sedan är följande: (Kom dock ihåg att vanligt folk nog inte kan det här... - vet ni tillexempel hur man ska titulera en biskop idag, eller en kardinal???)

Överstepräst - Ers upphöjdhet

Storpräst - Ers upphöjda excellens

Tempelman - Ers excellens

Blotare - Ers nåd

Gudaman - Ers högvördighet

När det gäller handpussande i aralantha ställer jag mig litet frågande också...Inte har väl det använts som ett utpräglat sätt att hälsa, däremot för att visa trohet, lydnad och lojalitet mot en högre uppsatt person. Det handlar mer om att slänga sig på knä framför prinsessan Svava, och sedan av tacksamhet för hennes stor nåd trycka sina läppar mot hennes hand - typ. Inte om ett romantiserat kostymdramehandpussande av 1800-talssnitt.

Men jag har svårt att se hur två relativt jämbördiga aralanthier kysser varandras händer i tecken på ömsesidig respekt.

Men som Tobias skrev på forumet - skriv gärna varifrån olika bitar har hämtats ifrån! Det är bra med diskussionen - bra initiativ Sonny att sammanställa...! /patrik

----

Jag tycker fortfarande att kind-pussande i Aralantha vore roligt. Knappast något man gör med över- eller underordnade, utan som ett tecken på familjäritet. Inom familjer eller mellan jämbördiga. T.ex. riddare efter turneringen. Vore hur skoj som helst. :-)

/Tobias

----

Prästtitlar var jag osäker på, och hittade på det som verkade vara bra, men de är korrigerade nu. Handkyssar också, bra kritik. Kindkyssar kanske skulle vara roligt, men jag vet inte hur Erborigist det känns, och det är inte något vi spelat på tidigare, så det behöver diskuteras mera.

Källan jag gått efter är främst egen känsla och erfarenhet, men även andras kommentarer, samt ett litet textstycke i materialet inför 'Prins Edarins Fältläger'.

/Sonny

----

Ur utskicket "Prinsessan och Örnen 632"

Etikett i Chelmar

Chelmars adel var före kuppen bland de rikaste och inflytelserikaste i hela Aralantha. Endast Noedren kunde glänsa i kapp, och ibland överglänsa chelmariterna. Chelmar ligger så nära Aahren att friherrarna ofta gästade konungen hov, och impulser från Aahren nådde snart även Chelmar. Kriget har dock konserverat sederna, särskilt på Nars ätts sida.

Bland de Mornamstrogna har det naturligtvis kommit nya hovmoden. Ni som spelar roller som tidigare lytt under Mornams överhöghet kan gärna fundera över hur era roller upplever kanske ett litet "gammalmodigt" hov. En sak som är viktig - det är titulaturen. Prinsessan Svava tilltalas ers kungliga höghet, jarlarna Dana och Ingjald adresseras ers nåd. Samma titulatur har förövrigt blotare.

Friherrar, landriddare och riddare tilltalas med herr/fru/fröken. Vill man vara riktigt artig kan man säga fröken friherre Nerina. Ett alternativ är också att tilltala med enbart titel och förnam eller efternamn; riddar Jorund, riddar Slaghand, friherre Egil.

Håller man på den gamla hovregeln från Aahren kan man titulera personer man vid tidigare tillfällen har presenterats för med förnamnet, riddar Jorund. Men om detta är det första tillfället man presenteras för Jorund Morgongåva säger man riddar Morgongåva.

Går man ännu längre tillbaka var det titulatur med efternamn/tillnamn som gällde. Denna etikett var på tillbakamarsch redan före kuppen och ersatts alltså med den blandade hovregeln från Aahren. Den som vill ge ett stelare och mer korrekt intryck kan dock anamma detta. Det mornamitiska hovet har aldrig använt tilltalet riddar Morgongåva, utan alltid gått direkt på förnamnet.

De randerska kämparna har titlar som inte följer de aralanthiska. Aralanthiern bör komma ihåg att när han presenteras för en randersk väpnare så är detta inte en spoling som inte fått sporrarna. En randersk väpnare är fullt i klass med en aralanthisk riddare. Riddartiteln i Randersmark är betydligt mer ovanlig än i Aralantha, och ges bara till sådana som väl utmärkt sig på olika sätt. Men det kommer ingen ekonomisk status med de randerska titlarna, som i Aralantha, då det är de randerska kvinnorna som har den ekonomiska makten. Den som inte vill göra bort sig och reta gästerna från Randersmark kan ju anamma ett aralanthisk tilltalessätt; med herr väpnare och herr riddare.

Skålar är ett kärt ämne. På större tafflar är det dock förbjudet att skåla enskilt och personligt mot de som sitter vid högbordet. Anledningen är att en personlig skål måste besvaras, och om jarlar och blotare tvingas skåla en sisådär trettio-fyrtio gånger kommer de med all sannolikhet att försumma sina gäster och förpliktelser under bankettens andra hälft. Vill du utbringa en skål för att stadfästa en listig politisk allians, vinna gunst hos en vacker riddare, hälsa en god vän eller skåla av någon annan anledning så fattar du din bägare och höjer den försiktigt och söker ögonkontakt med den berörde. Vill man verkligen göra en poäng av skålen, eller snarare skämma ut sig själv, sin omgivning och den man skålar med ja, då reser man sig upp och deklarerar med hög stämma en skål för den urförtjusande sköna Adela, den vackraste Örnvinge som finnes!

Då finns det en överhängade risk att skålen inte får avsedd verkan. När du väl fått ögonkontakt med den du vill skåla så höjer du bägaren under ögonhöjd, med bibehållen ögonkontakt, och därpå dricker du. Bägaren sätts inte ned innan ni haft en förnyad ögonkontakt.

Efter ett par minuter är det brukligt att den som du skålat med återgäldar det på samma sätt. Det mornamitiska hovet har förändrat detta genom att skålen återgäldas omedelbart - något som de riktigt konservativa chelmariterna upplever som stötande.

Den som vill framföra en allmän skål, läsa en hyllningsdikt, sjunga en kärlekssång tillägnad jarl Ingjald Bastarden eller på något annat sätt under banketten göra sin stämma hörd tar man kontakt med härolden som vid ett lämpligt tillfälle presenterar personen som nu önskar salens uppmärksamhet. Om någon vill få tillfälle att tala personligt med blotaren eller jarlen av Chelmar tar man också kontakt med härolden. Vill någon få tillfälle att tala ostört med jarl Ingjald Bastarden tar man lämpligen kontakt med någon ur den randerska delegationen som ser ut att ha Ingjalds öra. Det är också till härolden man först vänder sig om man har med sig ett bud eller brev från något ställe.

Chelmars hov är civiliserat hov, det är inte som en blöt randersk fest där allt kan hända. Blir man upprörd på någon tar man inte upp yxan (även om det är vad ni vill göra kära randersmarkare.)

Ett handgemäng under ett gästabud anses som något mycket förnedrande och ärelöst agerat av de inblandade. Förolämpningar besvaras bäst med att upplysa den som förolämpar om tid, plats och vapen. det en person som inte kan försvara sig med vapen griper den ädle in:

- Jag tror minsann ni förolämpar fröken här. Ni har solkat hennes ära och jag ska rena den med de första dropparna av ert blod som faller på frosten - möt mig i morgon bitti på fältet bakom Redors kvarn - medtag ert längsta svärd.

- Gott, jag skall icke utebli. Det blir mig ett nöje att se er tigga om nåd. Därefter fortsätter kombattanterna lugnt att dinera vidare.

----

Vett och etikett i Njarka och Borgevid (Ur Bröllop i Nedåkra 635)

Man tilltalar främlingar artigt genom att säga Ni, när man tycker det känns lämpligt kan man övergå till Du.

Adliga tilltalas alltid med Herr, fru, junker eller fröken beroende på civilstånd och kön. Riddare kallas alltid för Herr eller Fru oavsett om de är gifta eller inte. Det går också att använda titeln plus för- eller efternamn. I regel används efternamnet första gången man presenteras för varandra men sedan övergår man till att använda förnamnet.

Exvis. Riktigt artigt kan man säga Fru Marfurstinna Köldgrip, när man lärt känna henne förkortas det till Fru Vanja.

Inom släkten tilltalar man de som är i samma generation med bara förnamnet, medan de äldre tilltalas med släktrelation eller Herr, Fru. Exvis Ragna säger moster Vanja. Två generationer äldre kallas ofta för Mor eller Far. Exvis gamla Mor Yrda.

Ödespräster kallas även vävtydare

Observera att detta gäller enbart de fria medborgarna. Livegna i Njarka tilltalas med förnamn. Vad de nya Lokesprästerna tilltalas vet jag inte men knappast lär det vara vävtydare... /Ann-Britt

----

Inarbetat i ovanstående text nu, även om Ann-Britts välkomna inslag är bra för lite mer detaljer om skillnader mellan Aahren och Chelmar, samt lite mer ingående gällande Ödesnaronien. Vissa saker var dessutom så bra att man kan göra dem allmänna, såsom borgarnas tilltal till varandra, och släkttilltal.

/Sonny