Ett möte för fred

Det sägs att i nattens sjunde år möttes tre av Naroniens mörka furstar. Dagen var den då dag blev till natt, och när natt blev till dag. De hade kommit till Hagre efter att ha utkämpat tre krig mot varandra. Män och kvinnors liv prisades inte högt, tusentals låg slaktade på fälten och åter tusen var brända i ännu brinnande byar, Fälten stod svedda och frostbitna. Herrelösa, svultna hundar letade efter något att äta där inget fanns fås. Sådant var de tre furstarnas länder när de möttes i Hagre, i nattens sjunde år.

Det sägs att de kom till en stuga, var och ensam med blott en dolk av rensade guld i sällskap. Den ende att bevittna deras möte var en yngling från norr som skulle nedteckna vad furstarna sade och fördrog. Natten blev lång, dagen likaså, liksom natten därpå och dagen som kom efter. Den tredje natten var mörkrets furstar komna överens och redo för fred. Så hände det sig att västra härfälten vandrade till Västfursten. Men ingen fås utan att förgås, från Väst till Syd skänktes Motivs gördel. Men inget fås utan att förgås. Från Syd till Nemevid färdades Ledebys tak. Utmattade och ömsom skrattande, ömsom gråtande, var mörkrets trefurstar av lättade då alla tyckte sig vunnit.

Vad som därefter hände vet blott Loke själv. Ty ingen av de trefurstarna kom någonsin att berätta det för någon levande själ. Men när furstarnas män, oroliga, kom till huset den tredje dagen fann de sina herrar sovande på golvet. Men vad som förfasade dem var inte deras sovande herrar, utan den unge pojken. Han låg på bordet med skräckslagna stirrande ögon i taket. Så hade han mött döden och vandrat till Hel. Där hans hjärta funnits fanns ingenting, ty det var utplockat. När furstarnas män undersökte sina herrar fann de att de sov en sömn som man inte kunde väckas ur. De fann att deras herrar, alla, hade ett sår på vänster arm. De fann att alla tre dolkar i guld var blodiga. Och de såg att deras herrars ansikten var ned smetade med blod. En ung junker som tjänade den Västra fursten såg att hans herre hade en bit kött i en mungipa. Han svär, än till denne dag, att det var en bit av den unge pojkens hjärta. När dagen blivit till natt vaknade de tre furstarna. Oroliga och med rädsla i rösten började de fråga om ett konvolut.

Furstarnas män sökte genom hela stugan och de omkring liggande trakterna. I fjorton dagar sökte de och allt de fann var de fördrag som vi känner som justeringen av gränser i Hagre. Vad furstarna hade förlorat och varför de efter den dagen levde i skräck för allt levande, liksom allt dött, vet blott de och Loke. Att denna historia är sann kan jag broder Erad gå ed på vid Den Höge, ty jag var den unge tjänaren från Tere, och även om det nu gått 70 långa år sedan nattens sjunde år, och jag har färdats till det utvandrande landet där jag nu tjänar det sanna, minns jag dessa händelser som om det vore igår.