Borgevid under kriget

Borgevid grundades av Nar långt före utvandringen. Sedan dess har den lidit av 600 års förtryck under ödesfurstarna för att till slut befrias och åter blomstra. När Naronien befriades förvandlades Borgevid åter till en världsmetropol till vilken lycksökare av alla möjliga slag sökte sig. Nyrika köpmän blandades med aralanthiska ädlingar och förskjutna randersmarkare på värdshusen. Drömmar föddes, förverkligades och krossades i möjligheternas stad: Borgevid.

Mycket har dock hunnit hända sedan dess, och idag är staden blott en spillra av vad den var före kriget. Förfallet började med stadsbranden 638, i vilken en stor del av hamnkvarteren och de trångbodda fattigkvarteren förstördes. Katastrofen lade grunden till de skaror av lortiga tiggare, trashankar och tjuvar som sedan dess bara blivit större och större och trängt allt längre in i de finare områdena.

När Njarka tågade söderut 639 var det första man gjorde att omringa Borgevid. Väl medveten om att man inte skulle kunna ta sig in innanför de tjocka murarna valde man att istället skära av alla vägar in och ut ur staden. Bara den som var dumdristig nog att riskera sitt eget liv, eller hade höga kontakter i den njarkiska militären, kunde ta sig in och ut.

Staden förvandlades därmed till ett fängelse. Sten från ruiner från branden användes för att mura igen portarna. Tillsammans med borgarna tryckte nu även flyktingar från landsbygden bakom murarna. Det handlingsförlamade rådet tittade skräckslaget på medan sädesförråden långsamt sinade. Köpmännens handelsimperium slogs i spillror, och de invandrade ädlingarna ångrade att de någonsin satt sin fot utanför Aralantha. Det skimmer av rikedom och glamour som omgivit Borgevid hade nu förbytts mot fattigdom och svält. Inte ens prins Almars återkomst kunde överskugga det ödesdigra tillstånd staden befann sig i.

Precis när antalet döda på stadens gator varje morgon börjat stiga, när de sista förråden var tömda och rykten om kannibalism börjat cirkulera kom så räddningen. Sjövägen hade öppnats, och spannmål kunde nå de nödställda.

Kort innan midvinter 642 stod sedan slaget som avgjorde stadens öde. De njarkiska härarna som så länge stått utanför stadens murar gjorde ett försök att ta staden, samtidigt som de naronska trupperna försökte bryta belägringen. Det dröjde inte länge innan ett parti av den västra biten av muren rasade samman, och fienden vällde in på stadens gator.

Slaget gick hårt åt på den redan sargade staden. Hus sattes i brand, flyende stadsbor dödades urskillningslöst och få av dem som i panik flydde ut över den tunna isen sågs igen. Många borgare var dessutom en del av trupperna som försvarade staden, trots att de varken hade mycket till vare sig vapen eller träning. Uppe på murarna var de ganska skyddade, men när striden började stå på gatorna blev deras liv ofta kort. I princip hela staden, förutom uddens yttersta spets där stortemplet och slottet ligger, härjades av fienden innan slaget var vunnet.

Trots att segern och freden nu är här kan det faktum inte döljas att Borgevid är en raserad och illa tilltygad stad.