Kriget i Naronien 642

Vår och sommar - Segrar

642 var året som var tänkt att bli Naroniens motanfall och triumf mot Njarka. En skara tappra hjältar hade under vintern funnit källan till den magi som satt skräck i Naroniens härar. Även om den naronska hären var starkt försvagad och utmattad efter år av krig skulle man nu äntligen kunna möta fienden på lika villkor på slagfältet. För första gången skulle man själva kunna ta initiativet och äntligen vinna mark och gå till anfall, istället för att ständigt retirera och vara på defensiven. Det var Naroniens tur nu.

Länge gick allting bra. Under vintern brändes stora delar av Bokfur av en liten grupp ensamma kämpar, något som visade att Njarka på intet vis var säkert även långt bakom fronten. Tyvärr ledde detta till att ett större anfall från den naronska hären misslyckades senare under våren, då Bokfurs försvar förstärkts av ett Njarka som inte längre var lika självsäkert.

Segrarna fortsatte under sommaren. I en rad skärmytslingar lyckades man steg för steg återta de delar av landsbygden som Njarka kontrollerat söder om Borgevid. Långsamt trycktes Njarka tillbaka, och till slut hade Hagre ringats in av Silverlans styrkor. Under den tidiga hösten stod det hårda slaget om staden. Det varade lika länge som det förra, och lika mycket blod spilldes, men den här gången var det Naroniens trupper som vällde in över palissaden och jagade fienden på flykten.

Höst och vinter - Motgångar

Ifrån Hagre var det bara ett kort steg kvar till det slutgiltiga målet – befrielsen av Borevid. Så fort segerfesten var över satte förberedelserna igång. Riddar Silverlans skulle leda trupperna från Hagre mot den inringade staden, och prins Almar skulle koordinera styrkorna i staden. Segern var inom räckhåll.

Innan planen hann sättas i verket kom dock oroande bud norrifrån. I ett sista desperat försök att försvara sina landvinningar hade Njarka samlat alla styrkor man kunnat uppbåda och skickat dem söderut. De sista soldaterna som fanns kvar blandat med tvångsvärvade bönder hade tågat mot Borgevid. Det som satt skräck i de naronska soldaterna och fått befälen att tvivla på om befrielsen av Borgevid verkligen kunde lyckas var de horder av allehanda oknytt som nu vällde in mot Borgevid. Vättar, resar och bestar av olika slag som få skådat förr hade siktats i de njarkiska leden.

När Silverlans nåddes av budet om Njarkas nya här begav hon sig av norrut tillsammans med en skara tappra soldater för att göra sitt bästa för att fördröja hären och vinna mer tid för att förstärkningar från Ronäs såväl som alla otränade rekryter från Triti skulle hinna anlända. Tillsammans med sina trupper höll hon ställningarna mot den övermäktiga hären. Få var de som ännu levde när styrkorna drogs tillbaka.

Under tiden tågade den naronska huvudstyrkan, ledd av riddare Ormklyve, mot Borgevid. Ett försök att bryta belägringen gjordes, men det avbröts hastigt då det stod klart att de njarkiska styrkorna var på tok för starka. Istället inväntade man Silverlans återkomst i hopp om att det skulle jämna ut oddsen.

När så Silverlans återvände med Njarkas nya här hack i häl stod det klart att det var nu som det avgörande slaget om Borgevid, och därmed även hela Naronien, skulle stå.

Slaget om Borgevid

På morgonen dagen då slaget stod spillde Njarka ingen tid - man gjorde en riktad attack mot den västra delen av stadsmuren. Samtidigt tågade Naroniens huvudhär iväg för att möta upp Njarkas nya här, och Silverlans styrka gick till anfall mot de Njarkiska trupperna utanför muren.

Silverlans anfall misslyckades totalt, och hon tvingades att retirera. Tillsammans med den randerska trupp som till slut kommit till Naroniens undsättning försökte hon bestämma vad som borde göras härnäst. De var inte tillräckligt starka för att våga gå till anfall själva, och den naronska huvudstyrkan hade fullt upp med att hålla Njarkas nya här i schack. I den mörka stunden möttes man av än mer dystra bud - stadsmuren hade rasat, och prins Almars styrkor i staden var allt som stod emellan Njarkas trupp och Borgevid.

Då kom nyheter som var lika chockerande som glädjande: Prins Kei hade återvänt, befriad av dvärgarna ur sin fångenskap norr om Norrskenströskeln, och med sig hade han en styrka av frihetstörstande naronier såväl som njarkier som följt honom på hans vandring söderut genom landet. Tillsammans gick Silverlans', prins Keis och randersmarkarnas styrkorna till anfall.

Under tiden vällde de njarkiska styrkorna in i staden. Gata för gata stod striden, och allt mer av den en gång så ståtliga huvudstaden föll i fiendens händer. Trots att Njarka nu var tvunget att försvara sig mot Silverlans' styrkor som kom utifrån lyckades de ändå tränga längre in i Borgevid. Till slut var enbart den lilla udden med slottet och stortemplet fredad från Njarkas horder, och en grupp njarkier lyckades till och med bryta igenom den naronska försvarslinjen och ta sig hela vägen fram till templet, där de lyckades skada överstepräst Derion Dahl mycket svårt.

Då återvände riddare Ormklyve med den naronska huvudhären, som lyckats besegrat Njarkas nya här. Med hela Naroniens huvudhär utanför staden och prins Almars styrkor inuti den kunde man pressa ihop de njarkiska styrkorna tills hela staden var befriad.

Efter slaget

Borgevid var till stora delar ödelagt - hus var brända, och kropparna av såväl njarkiska och naronska soldater som vanliga borgare låg spridda på gatorna. Av de rekryter från Triti som kallats in var få vid liv, och förlusterna i hela hären var mycket stora. På landsbygden härjade vättar och njarkiska desertörer, i desperata försök att roffa åt sig de redan begränsade resurser som fanns. Det var med nöd och näppe som Naronien överlevt kriget, och det var något som märktes allt för väl.

Trots misären var det ändå en glädjens stund för Naronien. Njarkas här var besegrad, och kriget var över. En segerbankett hölls för att fira segern såväl som prins Keis återkomst. Prins Almar lämnade frivilligt och gladeligen tillbaka kronan till sin fader, och återigen styrde Kei över Naronien. På banketten förkunnade han sin första avsikt - att ta en liten styrka och tåga norrut för att en gång för alla göra slut på Lokes förtryck i Njarka och inlemma det gamla furstendömet i det fria Naronien.