Kriget ur ett soldatperspektiv

Bakgrund

För 20 år sedan befriades Naronien från ödesfurstarnas förtryck. Präster fick åter börja predika om de sanna gudarna och bönderna fick åter börja behålla tillräckligt mycket av sin skörd för att kunna föda sina familjer.

Befrielsen var dock inte fullständig. Längst upp i norr styrde en gammal furste fortfarande i Njarka. Saken blev inte bättre när ödesfursten kastades ut och man istället vände sig till den trettonde guden, Loke, som vill dra Ragnarrök över världen och förgöra allt. Detta ondskans sista fäste har nu åter rustat sina härar för att förslava hela Naronien. Det är därför ni slåss, mot Njarka, mot förtrycket, mot Loke. Slåss, för Naronien, för prins Almar, för frihet. I alla fall är det vad era befäl säger.

Tidigare drabbningar

De riktiga veteranerna kan skryta med att ha varit med vid slaget vid Nebrons slätter, som ledde till ödesfurstarnas fall för tjugo år sedan. Man bråkar inte med dem som varit med så länge, även om många av dem av naturliga skäl slogs på ödesfurstens sida.

De som inte är helt gröna (vilket många är med tanke på de stora värvningskampanjerna) var med senast när Njarka tågade söderut, 635. Extra stolt kan man vara om man var med vid försvaret av Birest – den lilla byn uppe i nordväst stoppade hela Njarkas östra här.

Utbrottet

Eländet bröt lös när prins Kei försvann och Njarkas härar började röra sig söderut 639. Naroniens här kunde inte bjuda mycket motstånd mot lokespacket som snabbt omringade Borgevid.

Att försvaret gick så pass dåligt som det gjorde berodde på någon form av svart magi eller annat rackartyg som den Trettondes präster haft för sig. Även den modigaste av krigare kände sig modfälld och tvekade i anfallen, och hästar flydde och kastade av sina ryttare i vild panik. Detta otyg har sedan dess försvagat Naroniens här och omöjliggjort några effektiva motanfall.

Naronien leddes då av riddare Silverlans, som från fronten vid Ronäs samordnade försvaret. Formellt sett styrde väl prinsens råd i Borgevid, men de var bara en hög med världsfrånvända politiker som dessutom satt inspärrade i staden. Snabbt började soldater att värvas i mängder. Hären växte fort, men tillskottet bestod till stor del av bönder som för första gången i livet fått ett svärd i handen. Moralen var låg och förvirringen stor.

Nares klinga

Hoppet återvände dock med prins Almar, Keis son som flytt från fångenskap i Njarka. Den unge men nog så modige prinsen tog över styret från idioterna i rådet. Hans första prövning kom snart – Njarka gjorde ett anfall mot Motvi. Anfallet visade sig dock vara en skenmanöver för att locka ut Naroniens här från tryggheten bakom Ronäs portar.

Det slag som följde kom att stå vid Nares klinga, en kulle med en gammal borgruin på. Slaget blev långt och hårt. Den naronska hären slog tillbaka våg efter våg av Njarkiska soldater, vättar och tvångsvärvade bönder som anföll upp för kullen. Prinsen själv, stark och orädd, deltog i slaget och var nära att stryka med, men klarade sig med gudarnas beskydd.

Även om man till slut lyckades driva iväg Njarkas här blev förlusterna stora. Få är de soldater som inte kan nämna ett antal av sina närmaste vänner som strök med. Den som inte deltog vid det slaget blir utskrattad av sina kamrater runt lägerelden, och den fråga man ställer om man vill veta vilket virke någon är gjord av är ”Vad gjorde du under slaget vid Nares klinga?”.

Sveket i Motvi

Under vintern slickade hären sina sår, vilket väl behövdes. Våren började med glädje i och med att sjövägen till Borgevid öppnades, men motgångar kom snart. Motvi plundrades och brändes av den Trettondes anhang. Staden bjöd inte något motstånd, utan borgmästaren öppnade frivilligt stadens portar! Detta svek från veka och lättlurade civilister, som faller raklånga för Lokes list, kommer aldrig att glömmas av någon soldat. Borgmästarens namn, Rode Eskilsson, nämns sällan utan att man spottar efteråt.

Läget idag

Varje person som besitter någon som helst kunskap om hur krig går till inser att läget är pressat för Naronien idag. Man har inte lyckats mota tillbaka fienden en meter sedan kriget började, och ändå har tusen och åter tusen fränder givit föda åt korparna.

Den räddning man kan hoppas på är från Aralantha. Med alla feta, rika handelsmä och stroppar till adelsmän som finns där nere borde de väl kunna skrapa ihop pengar för att rusta till krig. De skyller dock på att de inte återhämtat sig från sitt inbördeskrig, men det var ju vid gudarna för mer än åtta år sedan! Sanningen är nog snarare att en fjantig aralanthier knappt känner till att det finns en värld utanför den egna stadens murar.

Ett stort problem är att Njarkas onda magi fortfarande försvårar för Naronien. Ingen verkar riktigt säkert veta vad det beror på. En del talar om att lokesprästerna förgiftat marken med sin kraft, andra säger att det är två mäktiga präster som själva träffat Loke och fått kraften därifrån, medan vissa hävdar att det är minsann bara är fega soldater som skyller på magi när de lägger benen på ryggen.

Optimisten säger att under prins Almars ledning och med gudarnas beskydd går kriget att vinna. Den som tar en titt på kartan får lätt en annan uppfattning.

Goda och onda ledare

Prins Almar – Det fria Naroniens ledare och enda hopp.

Riddare Silverlans – Det fria Naroniens överbefälhavare. Ett sant militärt snille.

Varka Blodstand – En av Njarkas viktigaste befälhavare. En lika skicklig strateg som grymt befäl. Ryktet säger att hon själv brukar stå i första ledet när Njarka går till anfall, bara för att få njuta av att se naronska soldater dö för hennes svärd.