Profetiorna

Temat är kanske en aning inaktuellt - "så förra kampanjen" - men hör du till dem som aldrig riktigt förstod vart den långväga vandraren varit ute och promenerat någonstanns, eller vem som skulle spilla vems blod på vilket träd, så kan den här texten kanske vara till hjälp.

Under kriget i Naronien dök tre stycken profetior upp, som alla i kryptiska ordalag förutspådde vad som komma skulle. En yttrades av en ödespräst, en av en lokespräst och en kom från gudarna, men på olika omvägar kom de till ordens kännedom.

Ödesprofetian

Den första profetian yttrades efter att Keral Kloskarpe valts till ny furste av Tere, på lajvet Teres ödesval år 640. Som traditionen föreskriver skådade då tempelfrun, den högsta ödesprästen, i väven för att få kunskap om framtiden. Profetian nådde orden via Hartass, som närvarade vid furstevalet som representant från Naronien.

De två första verserna innehåller inte mycket av substans. Den tredje varnar för inte mindre än tre förrädare, varav inte en enda verkar ha gett sig till känna än.

I den fjärde versen blir det riktigt intressant. Blodstand åsyftar Njarkas överbefälhavare Varka Blodstand, som också närvarade vid furstevalet, och "Hjortens krona" tolkades tidigt som en ordensriddare. Mycket riktigt föll riddare Kraka Kartriterska för Varka Blodstand, när hon försökte dräpa denne på "Slaget om Borgevid". Kort därefter hämnades också Krakas följeslagare och dödade Blodstand, precis som profetian förutspådde. Ett intressant faktum är att Kraka var nära att dräpas av en annan Blodstand redan på "Midvinter 639", nämligen Varkas syster som tillsammans med magikern Targrim hade kidnappat Kraka. Den gången lyckades Kraka undfly sitt öde, men i sitt nästa möte med en Blodstand hade hon, som sagt, inte samma tur.

Den fjärde versen var kanske den som skapade mest uppståndelse. Att ormen, en symbol för loke, ska ersätta nycklarna, som återfinns på Borgevids baner, tolkades som att Borgevid skulle falla och hamna i Lokes händer. Nog föll Borgevid också, men inte på det sätt som många fruktat. I efterhand är det tydligt att "när fursten är åter på sin tron" åsyftar Keis återkomst, och att det är under honom som vädersträcken (Tere, Njarka, Gargul och Triti) ska lyda. Detta är ju nu till tre fjärdedelar sant.

De två sista raderna har ännu inte förverkligats, och är gudarna med oss kommer den heller aldrig att förverkligas - "kungars land" lär ju syfta på Aralantha. Den orolige kan trästa sig med att det trots allt var en ödesprästinna som kom med profetian, och sådana är ju knappast att lita på. Å andra sidan har hon haft ruskigt rätt hittills...

I väven ser jag trådar spinnas,
ditt öde är stort och lätt att finna.
Tråden löper starkt och ren
Ändå, tag dig i akt för den som är len
Viskande ord,
flammande eld
Förrädare kräver sin gäld.

Striden rasar i väven mellan starka öden som sliter,
som kämpar, blöder, slåss och biter
Giftet deras droppar i ner bland vävens trådar
och fräter, skadar, men brister inte, som jag skådar

Ännu en glimt jag får
av prövningar för fursten vår
Tre av de som står draktronen nära
Kommer inte att hålla den i ära.

Nu vänder jag mig mot droppen
Du tjänar det kallaste med själen och kroppen
På din jakt du ingen kommer att skona
Söker gör du efter hjortens krona
Ofervillig dör den för din hand
Men lyckan din blir kort Blodstand.
Hjortens horn hämnas död syster
Din tråd tar slut och mister sin lyster.

Ormen skall ersätta nycklarna
En tid för de visa, en tid för hycklarna
en tid än måste det dröja
innan ödet en avsikt kan röja
Teres främsta, ni sover i oroliga bon
Men när fursten är åter på sin tron
Då svär ni trohet på gammalt vis
För den tid som nalkas med mörker och is
där Nemevid härskar, vädersträcken tjänar
Det är ordningen som ödet värnar.

Kungars land
Står i brand

Lokesprofetian

Lokesprofetian sändes till Hels Döttrar under ett blot vid Bergets spegel i Njarka år 641, och kan tolkas som Lokes order till sina hantlangare i Erborigien. Ett av offrena under ritualen lyckades fly, och letade sig ned till Naronien där hon mötte Svart Snö och berättade om sina upplevelser för dem. Flyktingen spelades av Emma Jansson Hjerdt på Brandnatt.

Den första versen gör det tydligt att avsändaren är Loke, och att Ragnarök är nära. Skeppet som får vind i seglen får antas vara Nagelfar, och bojorna som bryts itu lär vara de som binder Fenrisulven.

Den andra versen handlar om Ondskans frö. Dessa skapades med blod från en av Arvis ättlingar, och med blod från samma ättelinje kunde de också förgöras. "Dårskapens vingar" är en referens till vishetens svärd, som ju som bekant ofta vandrar dårskapens vägar, och som bars av just Arvi. Den saknade dottern var Unn, den enda (kända) nu levande ur Arvis ätt. På "Bojor som bundits" lyckades Sedrik, Hartass, Kari och Taradme krossa frönas makt med Unns blod - inte konstigt att Loke ville att hans hantlangare skulle "finna henne först".

Den tredje versen innehåller instruktioner till den ritual som Hels döttrar försökte genomföra på "medan tid ännu är". Ritualens mål var att dra Ragnarök över världen, genom att knäcka ett träd i Björkskogen som binder Erborigien till Yggdrasil. Klingan som ska slå trädet, och vars bärare var rustad i svart, är Nemrals klinga. Denna jagades kors och tvärs av Åsa, Elinda och Elianna, men hamnade till slut i döttrarnas händer. Den sista versraden syftar, i alla fall som döttrarna tolkade den, på Keis ätt. För att uppfylla båda de meningar raden kan ha (dels med den obestridda ätten som förövare, dels med den som offer) tänkte döttrarna låta Grimar spilla Almars blod. Som tur var misslyckades deras försök!

Den sista versen liknar ödesprofetians sista vers, och handlar också om Keis återkomst. Han har ju vandrat långt - över Norrskenströskeln och tillbaks - och nog har han lett oss ut på "svekfulla vatten".

Lyss nu till bud från Heldisets fader,
ormens härskare, ulvens ursprung.
Nu skall stånds väldiga striden,
asarnas härar samlas i syd.
Nu ska smidas mäktiga vapen
Balders bane bidat sin tid
Se hur skeppet får vind i seglen
bojor som bundits bryts itu.

Hett brinner blodet i ättlingens ådror,
på dårskapens vingar buren till fall.
Blodet som tjänat den mörkes syften
måste nu spillas mens tid ännu är.
Vandrar i världen saknade dotten
medel att omstörta ormarnas makt
Ätt måste ändas av trofasta kämpar
många ska söka, finn henne först!

Nu är tiden att hornet ska ljuda,
härskaror samlas, sköldarna splittras.
Nidhöggs like trädet ska finns,
nidingens klinga det trädet ska slå.
Döttrar av hel till handling skall kallas
dag blir till natt när stunden nalkas.
Rustad i svart var klingans bärare,
blod ska spillas av obestridd ätt.

Då ska ormen ersätta nycklarna,
en tid för de visa, en tid för hycklarna,
då långväga vandraren nalkas i natten,
leder dem ut på svekfulla vatten,
och tiden ska komma av mörker och is
där Nemevid härskar på gammalt vis.

Den gryning som kommer blott skymningen är.

Asaprofetian

Den sista profetian kom direkt till orden på Midsommar 641. Profetian hittades på Ylva Lärds hund Vilde, efter att denna försvunnit till skogs ett tag.

Den första versen liknar de två andra profetiornas sista verser, och handlar också om samma sak. Den anlägger dock en lite mer positiv framtidssyn - "tiden av mörker och is" kan, och inte ska, komma. Vandraren i andra versen är Kei, som brutits och skändats av Loke. Den tredje versen handlar även den om Kei, och "porten" som överträtts är Norrskenströskeln.

Den fjärde versen handlar om samma sak som lokesprofetians andra vers. Hon vars blod kan bryta den trettondes pakt är Unn. På "Bojor som bundits" valde hon att offra sitt liv för att krossa ondskans frön, och gick alltså frivilligt till Valhall. Den femte versen förutspår Krakas död, precis som ödesprofetians fjärde vers. De två sista verserna innehåller inte mycket konkret, utan verkar mest vara en klapp på axeln från gudarna

Ormen kan ersätta nycklarna,
en tid för de visa, en tid för hycklarna,
Tiden kan komma av mörker och is
där Nemevid härskar på gammalt vis.

Den långväges resa är småningom ändad
Men vandraren själv är bruten och skändad
Den kämpe som avlägsna vägar beträtt
kan utplåna segern från Nebreons slätt
Den gryning som kommer blott skymningen är.

Så tag er i akt, ni barn av hjorten
Se upp för dem som överträtt porten
Som sett vad som ej är för mänskors blick
Fått sådant som ej Ask och ej Embla fick

Vet ock att det blod som gav ormarna makt
Även kan bryta den trettondes pakt
Men hon måste till Valhall frivilligt gå
På rätt sätt, för rätt hand, och endast så.

Vägen framåt är vilse och farlig
Den som beträr den bör vara varlig
Namnen broderade på svart banér
Kommer med tiden att bli fler.
I fara är alla med gulsvarta band
En syster faller för blodstandens hand.

När likbålen om natten tänds
och hjärtat sorgligt känns
Vet att Nebreons offer ej glöms
Höge höjer bägare, stopet töms

För korpens herre fränder fylkas
Avgörande stunder i trädet nalkas
Vart ögonblick som nu förbi går
ännu en seger i morgon Gudar sår.