Slaget om Borgevid 642

Upptakt

Efter att Hagre befriats kom oroväckande bud om att en ny här, fylld av vättar och annat oknytt såväl som de sista tvångsvärvade soldater som Njarka kunnat uppbåda, var på väg mot Borgevid. Silverlans tog en styrka om fyra hirder för att möta hären, och riddare Ormklyve tog resterande trupper för att tåga mot Borgevid.

Ormklyve lyckades inte rå på den järnring Njarka slagit runt staden, och Silverlans tvingades retirera med Njarkas horder tätt efter sig. Tillbaka i trakterna kring Borgevid slog hon härläger utanför den lilla byn Joarsvik, där hon tillsammans med sina befäl gjorde upp en plan för det avgörande slaget.

Styrkorna

Riddare Silverlans hade enbart två hirder kvar i Joarsvik, och den naronska huvudhären, ledd av riddare Ormklyve utanför Borgevid, bestod av tio hirder soldater och fyra hirder rekryter. I staden fanns även tre hirder soldater och fem hirder med borgare som fått vapen i händerna, ledda av prins Almar. En hird är cirka 500 man.

Hur stor den njarkiska hären var är oklart, men någonstans mellan sex och nio tusen soldater fanns i hären utanför Borgevid, ledda av Varka Blodstand. Ytterligare mellan fyra och åtta tusen, varav en del vättar och andra utsvultna tvångsvärvade, ingick den nya hären.

Randersmarkarna

Under krigets tidigare skede hade konung Vidar av Randersmark givit ett fribrev till riddar Ebhen att ta med de styrkor han ville från Randersmark och härja fritt i Naronien. För varje par vätteöron skulle man belönas med ett guldmynt. Ungefär 200 randerska ryttare, spridda i mindre grupper, gjorde därför livet svårt för Njarka.

Vidar var dock inte nöjd med den tacksamhet, eller snarare brist på sådan, som prins Almar visade. Randersmarkarna bjöds inte in till krigsråd, de undanhölls information och fick aldrig något erkännande för sin insats. Stolt som han är beslutade konung Vidar därför att dra tillbaka sina styrkor.

Innan slaget vid Borgevid återvände randermarkarna med Nerods Märke, 200 är landets skickligaste riddare. De tänkte dock inte slåss gratis den här gången, utan kom med krav. En offentlig ursäkt, Triti enligt samma villkor som Wenheim hade det och utökade handelsrättigheter stod på deras lista. Silverlans, som tvingades förhandla med dem, lovade att göra vad hon kunde för att övertyga prins Almar om att de skulle få vad de begärt.

Blodstands död

En liten grupp med soldater och andra kämpar begav sig ut på ett farligt uppdrag natten före slaget - att döda Varka Blodstand, fiendens högste befälhavare. De lyckades med denna uppgift, men till priset av Krakas, riddare av Gyllene Hjortens Orden, liv. Elinda Korpvinge, som var den som fällde Blodstand, dubbades till riddare av Naronien för sina insatser.

Slaget

I gryningen gav sig Silverlans styrka om två hirder av mot stranden i Joarsvik för att tåga över isen, samtidigt som de randerska ryttarna gjorde sig i ordning för att anfalla över vadstället. Silverlans förhoppning var att hennes trupper, de randerska trupperna och trupperna i Borgevid, som skulle bryta ut på Silverlans' signal, tillsammans skulle kunna besegra den njarkiska hären utanför stadens murar. Samtidigt skulle riddar Ormklyves trupper besegra Njarkas nya här som kommit norrifrån.

Det dröjde dock inte länge innan problem uppstod. Silverlans spejare meddelade att isen inte var tillräckligt stark för att ta sig över. När randersmarkarna stormat över vaden fann de att de var ensamma, och var snart tvungna att retirera söderut. Det var först långt senare som Silverlans' styrkor tagit omvägen över vadet och fick kontakt med randersmarkarna.

Samtidigt gjorde de njarkiska styrkorna framstötar mot den västra delen av muren, där de kraftsamlat. Stenbumlingar ven genom luften och förvånansvärt snabbt föll ett parti av muren samman. De naronska styrkorna i staden blev tvungna att försvara hålet mot de anstormande soldaterna.

Under tiden möttes Silverlans och randersmarkarna upp. Från en höjd såg de att muren rasat, och insåg att de var tvungna att anfalla de njarkiska trupperna trots att de var numerärt underlägsna. Då kom budet om att den okända här som siktats i väster leddes av prins Kei, och att den inte var långt ifrån Borgevid. Tillsammans gick Silverlans', Keis och randersmarkarnas styrkor till anfall mot de njarkiska styrkorna som var på väg att slå sig in i staden. De pressade upp de njarkiska styrkorna mot muren, samtidigt som de njarkiska styrkorna gata för gata pressade in i Borgevid.

Inuti Borgevid var läget kaotiskt. Stadsborna flydde hals över huvud längre in i staden, samtidigt som stadens försvarare trycktes tillbaka. De otränade styrkorna hade kanske kunnat göra nytta uppe på muren, men när de mötte fienden på stadens gator överlevde de sällan länge. Hus sattes i brand, stadsbor flydde i panik ut över den svaga isen och mer och mer av staden föll i fiendens händer. Till slut höll de naronska styrkorna ställning enbart på uddens yttersta spets, kring stortemplet och slottet. En liten grupp soldater ledda av en präst lyckades bryta igenom de naronska försvarslinjerna och ta sig mot stortemplet, och när de lyckades såra överstepräst Derion Dahl mycket svårt verkade det som om stadens hopp var ute.

Då återvände riddare Ormklyve med sina styrkor, som skingrat Njarkas nya här och givit sig av mot Borgevid igen. Med hjälp av de nya krafterna kunde Silverlans, Ormklvves och Keis styrkor, tillsammans med de randerska styrkorna ta sig in i staden, och läget verkade plötsligt mycket sämre för Njarka. Borgevids försvarare kunde pressa söderut från uddens spets, samtidigt som Silverlans och Ormklyve pressade norrut. Långt efter att solen gått ned var de sista spillrorna av den njarkiska hären besegrad. Stora delar av Borgevid låg i ruiner och otaliga var de soldater som dött, men slaget var vunnet.