Slaget vid Nares Klinga 640

Upptakten

Under våren har Njarka rustat en här av tvångsvärvade, både från Njarka och de delar av Naronien man nu erövrat. Hären var både dåligt tränad och dåligt rustad, men tågade ändå söderut. Samtidigt har man rustat upp de styrkor med mer tränade soldater man redan har i Hagre.

Befälhavare för båda härarna är riddare Varka Blodstand. Ett mordförsök görs mot henne i Hagre, men hon överlever. Hon blir dock svårt sjuk, och även om hon senare närvarar vid slaget är hon för febrig för att kunna göra en aktiv insats.

Under slutet av tystetid började hären från Tver att närma sig fronten. När den nått fram skickades den iväg mot Motvi. I Ronäs, där Naroniens militära ledning i form av prins Almar och riddare Silverlans befinner sig, bestämmer man sig för att gå ut och möta hären på slagfältet. Naronien har inte råd att förlora en stad till.

På väg för att möta upp Njarkas här nås den naronska hären av bud. Njarka har skickat ut ytterligare en här – den vältränade från Hagre, som nu skurit av vägen tillbaka till Ronäs. Det enda valet Naronien har är att slåss mot en numerärt överlägsen fiendestyrka.

Man beger sig därför mot Nares Klinga, en höjd norr om Triti i höjd med Motvi, där Lauseströmmen möter ett av sina biflöden. På höjden finns en ruin från en gammal borg.

Ordensmötet

I detta pressade läge samlas den Gyllene Hjortens Orden vid en liten stuga en dagsmarsch' väg ifrån Nares Klinga. Dit beger sig även Almar, prins av Naronien, för att söka stöd och råd i den orden som hans far själv var medlem i.

På rådslaget överlämnades prins Keis ögonring, som återfunnits av Kraka, Karsk, Hartass, Sedrik och Tyko, till Almar. Almar vill dock inte ta emot ögonringen, då han själv inte kan använda den, utan ber orden att göra det de kan av den. Vad som egentligen kan göras med ringen diskuteras flitigt, och man kommer fram till att en grupp präster vid Nares Klinga ska få använda den för att lokalisera eventuella frön vid slagfältet. Om möjligt ska dessa sedan avlägsnas.

På ordensmötet döms även Karsk skyldig till brott begångna på Borgevidskrogen ”Källaren” som han ägde och drev. Som straff ska han tjänstgöra i Naroniens här för att där återupprätta sina ära.

Tempelbranden

Den 23 i sumri brändes templet i Hedevi ned av en grupp lokespräster. Enligt ryktet ska de ha varit tretton till antalet, och utan att någon kunnat göra motstånd ska de ha tågat in i staden, sprängt porten till templet och satt Friggs boning i brand.

Ett av ”ondskans frön” befann sig i templet när detta hände. Det hade förts från norra Naronien, där det funnits under våren, till templet av en grupp prisjägare.

Slaget

Styrkorna

Naronien

Befälhavare: Prins Almar av Naronien, riddare Silverlans
4 500 naronska soldater
200 randerska ryttare under ledning av Ebhen Kettilson Ravne, riddare av Randersmark.
50 beridna medlemmar av Chelmarorden
50 kavallerister från Triti
En liten trupp Aralanthier sända av jarl Dana av Chelmar

Njarka

Befälhavare: Varka Blodstand 5 000 njarkiska soldater
2 000 vättar
1 000 tvångsvärvade naronier

Förberedelser

På natten den 30 tystetid tar riddare Ebhens randersmarkare sig upp på Nares Klinga. Spejare meddelar snart att en grupp vättar är på väg dit, antagligen i tron om att den är tom och att de ska kunna ge Njarka den bästa platsen på slagfältet. Randersmarkarna ligger lågt, tills vättarna närmar sig. Då stormar de ned för kullen och tvingar de förvånade kräken på att fly hals över huvud.

Morgonen därpå anländer i tur och ordning Naroniens här i ledning av prins Almar, Njarkas här från Tver och Njarkas här från Hagre. Uppe på Nares Klinga förbereder prästerna intensivt en ritual som de hoppas ska kunna ge dem svar på var ondskans frön finns, med ögonringens hjälp.

Stridigheterna

Strax efter middagstid gör Njarka ett första anfallsförsök. Från varsitt håll försöker de två härarna storma upp för kullen. Med nöd och näppe lyckas den naronska hären pressa dem tillbaka. Efter att de retirerat tillräckligt långt för att vara utom skotthåll börjar njarkasoldater bygga ett bål nedanför Nares Klinga. Snart står det klart att de bränner fångar från det första anfallet, utan att naronierna kan göra något för att stoppa dem. Ett naronskt befäl med kort stubin leder dock sina trupper till attack, mot givna order, för att befria fångarna. Han lyckas ta sig levande upp på Nares klinga igen, men de som dog i anfallet var betydligt fler än de som lyckades räddas.

Medan den Naronska hären är distraherad av Njarkas hänsynslösa avrättningar görs ett överraskningsanfall uppför kullens östra sida. Det föregås av ett mordförsök på prinsen – bågskyttar har lyckats smyga sig nära kullen, och en av dem missar prinsen med en hårsmån. Anfallet lyckas pressas tillbaka, och Almar envisas själv med att delta trots invändningar från sina livvakter.

Efter att Njarka pressats tillbaka för andra gången har prästerna slutfört sin ritual. Det står klart att fröet finns begravt mitt under fiendehären, på fältet nedanför kullen. Att ta sig dit blir ingen lätt uppgift, och hur ska man få bort fröet när man väl grävt upp det? Vem törs lyfta det med sina bara händer? Läget verkar hopplöst, tills Ylva Lärd kommer på att Rana borde kunna göra det med hjälp av Rasyns handskar. Ingen vet dock vart Rana är, och läget verkar hopplöst igen.

Strax därefter görs ett tredje anfall uppför kullen. Den här gången anfaller båda härarna tillsammans, med vättarna som en kil i mitten. Med nöd och näppe lyckas man försvara kullen, och det står klart för alla att ett till sådant anfallsförsök kommer att knäcka den naronska hären totalt.

Motanfallet och slutet

Under tiden har dock Rana återfunnits, svårt skadad men i alla fall vid liv. Naronien förbereder ett sista desperat motanfall. Anfallet leds av Chelmarriddarna. De störtar nerför kullen, med resten av hären efter sig. Med dem rider Rana. Chelmarriddarna bryter in genom den njarkiska hären och lyckas ta sig fram till platsen där fröet är nedgrävt, där de gör halt. Tack vare att merparten av Njarkas här är engagerad i att slå tillbaka resten av Naroniens här lyckas man gräva upp fröet, och snabbt rida iväg med det, utan att hela styrkan stupar.

Tack vare att fröet förts bort och Lokes lister därmed hävts från platsen vänder stridslyckan för Naronien. Under stridigheterna är dock Almar nära att dö - hans häst stupar och njarkasoldaterna kastar sig raskt över honom. Han blir dock försvarad av Karsk, som får offra sitt liv för att skydda prinsen.

Njarkas här tvingas till slut att retirera. Efter att de dragit sig tillbaka utsätter de dock Naronien för en grym, sista stridslist. Hären från Tver, som till största delen består av tvångsvärvade Naronien, skickas fram i ett chanslöst sista anfall, pådriven av vättar bakifrån. De stackars tvångsvärvade bönderna tvingas gå till anfall mot sina egna landsmän, som inte kan göra annat än att försvara sig och nedgöra dem.

Naronien lyckades på så vis, tack vare seendets ting, överleva slaget och driva Njarka på flykten. Det var dock en seger som kostade mycket – många stupade i Naronien redan glesa här. Även om Njarka förlorade slaget hjälpte det kanske ändå dem att till slut vinna kriget.