Naronien sommaren 643

På ”medan tid ännu är” deklarerade prins Kei att ett nytt Naronien skulle byggas ur det gamlas ruiner nu när freden slutligen var kommen. Det nya Naronien som Kei skisserade är både en återgång till det gamla, med en härskare som titulerar sig furste och en huvudstad som kallas Nemevid, men innehåller också mycket nytt.

Naronien har länge fått lida av splittring, krig och kaos. Denna tid är nu över. Furst Kei kommer med stadig men omtänksam hand leda Naronien upp ur askan och fördärvet. Den stora oredan, med splittring och krig mellan furstendömena, ska bytas mot fred och enighet under en vis och stark ledare. Borgevid är ett namn som bara förknippats med sorg och smärta, och som därför inte har någon plats i Naroniens framtid. Istället ska man knyta an till det stolta arvet från Nem. Så låter den officiella retoriken i Nemevid idag.

Vad döljer sig då bakom allt detta? Den frågan försöker denna text att besvara.

Kyrkan och religionen

Furst Kei har gjort klart att var man får göra sig salig på sitt eget vis. Så väl gudadyrkan som ödesdyrkan kommer att vara tillåtet i framtiden. Att vända sig till Loke, som vill förgöra och inte bygga upp, är dock inget som accepteras.

Även om furst Kei säger tig tolerera asatron är hans inställning till kyrkan en helt annan. Mycket lägligt för fursten så skadades överstepräst Derion Dahl svårt under slaget om Borgevid, och han avled nyligen av sina skador. Under sina sista månader lät den kloke översteprästen skicka gamla skrifter och andra värdefulla reliker söderut, och idag är portarna till stortemplet förseglade.

Detta är förstås en källa till både sorg och oro för de som håller gudarna högt. Vad är asatron utan den Höges kyrka? Furst Keis påstådda ”frihet” sträcker sig inte mycket längre till att hålla ett blot i avskiljdhet – det som öppet ifrågasätter templets stängning har ifrågasatt fursten, och det är inget som Kei tolererar.

Oppositionen

Att motsätta sig furst Kei är att ifrågasätta Naroniens enighet, och den som gör det kommer bara att väcka det gamla fördärvet med krig och splittring till liv igen. Furst Kei kan därför inte tolerera att bli motarbetad.

Några massutrensningar har dock inte ägt rum. Istället har de övre samhällskikten och de styrande fått ett val – antingen svär de personlig trohet till fursten och hjälper honom att bygga ett blomstrande Naronien, eller så spenderar de resten av sitt liv i någon liten by långt bort från politiken eller ännu hellre utomlands. Till skillnad från under ödesstyre och lokesstyre verkar inte någon trohet djupt in i själen krävas av alla – en pragmatisk tystnad duger gott och väl. Inte heller råder samma kontroll över varenda resande som ödesprästerna krävde, utan tvärt om uppmuntras handel och de utlänningar som respekterar furstens lagar är varmt välkomna.

Trots detta har furst Keis styre redan skördat människoliv – till den som öppet gör motstånd mot furstens styre ges ingen nåd. Det fall som väckt mest uppståndelse är riddare Elidia Ekhamn Silverlans, naroniens förste härförare. Efter att en mordkomplott mot fursten uppdagats avrättades hon hastigt, anklagad för att ha lett komplotten. Den som misstror furt Kei anar nog att fursten ansåg att det var för farligt att ha en nationalhjälte med starka ideal som kontrollerar de väpnade styrkorna.

Furstendömena

Furs Kei, som formellt titulerar sig ”alla furstars prins”, gör det med all önskvärd tydlighet klart att det är han som står högst i rang i hela Naronien. För att styra riket behövs dock lydfurstar av gammal modell. Keis plötsliga vändning har ställt politiken på ända i Njarka i norr, Gargul i öster, Triti i söder och Tere i väster.

I Njarka har den gamle ödesfursten Karg som avsattes av lokesprästerna åter slagit sig tillrätta på tronen, efter att ha svurit trohet till furst Kei. Under kriget ledde han den beryktade motståndsrörelsen ”Slaghöken” som kämpade mot det lokesstyre som en gång berövat honom furstetiteln, och den kampen har nu givit honom tronen tillbaka.

Furst Karg har alltid varit och är fortfarande en inbiten ödesdyrkare. Han har gjort det klart att han inte tänker tolerera att man dyrkar de förhatliga gudarna – varken Loke eller de tolv andra. Mycket verkar med andra ord vara på väg att återgå till det gamla i Njarka.

I Triti är ännu ingen furste utsedd, men många väntar spänt på att furst Kei ska utnämna någon. Triti återlämnades av Wenheimarna under kriget, och inför slaget om Borgevid fick de Randerska delegaterna förhoppningar om att kunna få ett avtal likt Wenheimarnas som tack för sina insatser. De förhoppningarna har nu hastigt kommit på skam, om kung Vidar inte vill samarbeta med en furste.

I Tere så fortsätter furst Keral Kloskarpe att styra. Det bergiga furstendömet i väster var nog det enda som tjänade på kriget – det höll två fientliga grannar upptagna med att slåss med varandra. Nu när Naronien är enat är Teres position mycket svagare, och det dröjde inte länge innan en diplomatisk delegation skickades till Nemevid. Huruvida Keral självmant kommer böja knä och svära trohet till furst Kei är en populär vadslagningsfråga på Nemevids krogar.

I Wenheim har man oroats av nyheterna från väster. Även om inga direkta krav eller hot har framförts så väcker Furst Keis tal om en återgång till det gamla och ett enande av hela Naronien oro i det Wenheim som är så stolt över sin självständighet. Klart är det att hövding Rannvi, som dessutom saknar arvtagare, kommer att få svåra problem att hantera i framtiden.