Naroniens kultur

Det naronska folkets historia har sedan utvandringen präglats av förtryck och de långa åren under ödesfurstarnas ok har lämnat efter sig ett härdat folk. Den ständiga risken att bli angiven, även av sina närmaste, har gjort misstänksamhet till en dygd i naroniernas ögon. Onda och ondare tider har avlöst varandra under olika furstar men det naronska folket finns ändå kvar och tar vid det här laget det mesta med jämnmod.

De flesta naroniers världsbild präglas av den lilla världen. Bygemenskapen på landsbygden och skrået i städerna är det mikrokosmos inom vilka huvuddelen av folket lever sina liv. Där har inte mycket förändrats, trots makt- och religionsskiften genom åren. I denna krets visar naroniern ofta stor lojalitet och värme. Festligheter, sång och dans uppskattas, även när det är torftigt med utsmyckningar och undfägnad.

Allt utanför denna trygga lilla värld är att betrakta som potentiellt farligt. Främlingar från granntrakten, staden eller utlandet kan alla vara fiender eller överhetens handgångna – ingen kan man lita på. Under ödestiden var det särskilt farligt att associeras med utländska influenser; det var ett sätt att dra på sig misstankar om gudadyrkan, ett brott som straffades hårt. Därmed var det huvudsakliga sättet genom vilket Naroniens invånare kom i kontakt med andra nationaliteter länge de många krigen mot de sydliga grannarna.

Befrielsen öppnade för ett tjugotal år världen, framförallt för dem som bodde i de större städerna, då lycksökare från hela Erborigien sökte sig till Naronien. Borgevid blev en stad som sjöd av liv, där drömmar både föddes och krossades i ett rasande tempo. Gapet mellan landsbygdens saktmod och storstadens livfullhet växte sig snabbt större. På gatorna vimlade det av handelsmän i jakt på snabba vinster, utländska ädlingar med stora ambitioner och ungdomar sökandes det stora äventyret.

Det är inte utan anledning som Borgevid kom att kallas för ”möjligheternas stad”. De mörka krigsåren och hotet från Njarka fick dock många av lycksökarna att slokörat vända hemåt men efter freden och Keis återkomst har stadslivet så sakteliga börjat blomstra igen. Det är dock delvis en annan typ av människor som lockas till Naronien nu – den unge idealisten med ”Nardraum!” som slagord eller prästadepten som vill predika för folket gör sig inte längre besvär. Deras plats har istället tagits av opportunister av alla de slag som hoppas kunna göra en snabb karriär i det nya styret.

Naroniens religiösa världsbild är en cocktail av olika historiska epoker. Både ödestron, som länge var den enda tillåtna och satte djupa spår i folklynnet, och asatron, som hade en mycket kort men stark blomstringstid, har påverkat världsbild, språk och tankesätt. På detta läggs nu också furst Keis nya, populistiska ideologi.

En del, speciellt äldre, hade svårt att ta till sig den nya asatron efter befrielsen och för dem blev den kanske aldrig mer än en historisk parantes. Även om uttryck som ”om ödet vill” byttes ut mot ”om gudarna vill” hade inte mycket mer än orden bytts ut. När nu Kei återinfört många element från ödestron är det en återgång till något välkänt och tryggt. Andra tog asatron till sitt hjärta med full övertygelse. För dessa har Keis omvändning blivit ett hårt slag och de har fått välja mellan att tiga eller fly.

Lika stor entusiasm som asatron väckte under sina glansdagar har furst Keis nya idéer väckt idag. De ger löften om en ny tid i fred och välstånd istället för armod och krig. Spontana hyllningsyttringar är inget ovanligt och furst Keis få personliga framträdanden i Nemevid sker alltid till stort folkligt jubel. Furst Keis anhängare kommer från alla samhällsklasser, då den som är fattig men driftig till skillnad från under ödestiden nu snabbt kan göra karriär. Alla är dock inte lika frälsta och många betraktar händelseutvecklingen med en genom generationerna nedärvd skepsis. ”Herrefolk är som herrefolk alltid varit och det finns inget man kan göra åt det” säger de, för naroniern vet att även om det stormar på ytan går förändring på djupet långsamt och det mesta förblir sig likt.

Dräktskick

Som utgångspunkt kan naroniernas klädedräkt anses vara lika hur man kläddes sig i Sverige under förra hälften av trettonhundratalet. Kläderna är i allmänhet sydda av enfärgade ylletyger i enkla färger. För bättre bemedlade personer används vävda band som prydnad på kläderna. Enklare klänningar, knälånga kjortel och hosor eller byxor är vanliga. Naronier bär vanligtvis manteln knäppt över ena axeln, och till det en strutförsedd hätta.

Efter befrielsen har det aralanthiska modet börjat influera det enklare naronska modet mer och mer, i alla fall bland de högre klasserna. Mer avancerade dräkter från trettonhundratalet, t.ex. cothardie med tät knäppning fram och smala hosor, blir en allt vanligare syn i förnämare sammanhang.

Bland inhemska stilbildare är det teriska hovet främst. Där kombineras starka färger och päls på ett unikt sätt.

Naronier brukade sällan vara beväpnade till vardags, i alla fall inte synligt, då det var förbjudet för vanligt folk att bära vapen under ödestiden. Under kriget blev dock vapen blivit en allt vanligare syn, åtminstone bland resande.

Vad tycker Naroniern om...

...randersmarkaren: Märkligt folk som är väldigt fixerade vid hästar och klaner. Stolta är de, utan att egentligen prestera så mycket. Och nog kan de vara lite farliga, så snabba till handling och bitska som de kan vara..

...aralanthiern: Vad ska man säga? Vi har krigat mot dem i sexhundra år, och de har orsakat oss mycket lidande men till sist var det ändå de som befriade oss från furstarnas förtryck. Men under kriget mot Njarka kom de inte till vår hjälp. Fjolliga och handlingskraftiga på samma gång, jadu, det är inte lätt att veta vad man ska tycka.

...wenheimaren: Det var hos dem som befrielsens första frö såddes, och för det är vi tacksamma, men nu borde de väl sluta att vara så motsträviga och komma tillbaka in under Furst Keis spira. De har alltid känts lite som kusinen från landet.

...vättar: Kan vara användbara om de tyglas på rätt sätt men allra helst ska man hålla vätten så långt från sig som möjligt.