Randersmarks geografi (lång)

Erborigiens nordöstra delar utgörs av Randersmark, ett land av vidsträkta slätter, men även skogar, sjöar, berg och floder. I nordväst gränsar landet till Wenheim längs den mäktiga flod som idag heter Sorgens flod. I sydväst utgörs gränsen mot Aralantha av den likaledes stora Åtunaån, ett av Lambesjöns två utflöden. I söder slutar landet vid den mäktiga förkastningsbranten Stora landfall som störtar ned i Norra marskens vattensjuka träsk. I öster och nordost är gränsen mer otydlig och det befolkade landet övergår långsamt i obördig hedar som ännu längre österut övergår i ofarbar öken.

Mellan dessa gränser delas landet i två huvudsakliga delar av de höga och svårforcerade Vettirvellirbergen. Det större nordliga området utgörs främst av slätter och öppna landskap i Havaflodens vidsträkta avvattningsområde. Här kan vintrarna bli bistra när isande nordostliga vindar piskar snö över det öppna landskapet. Sommartid kan vädret däremot bli relativt varmt och framförallt torrt så att floder och vattendrag krymper till obetydlig rännilar. Detta land är Randersmarks hjärtland, där hästarna otämjda en gång strövade fritt och där randersmarkarna först bosatte sig och antog en nästan nomadisernande livsstil. Det var här som klanerna bildades och de flesta av sagorna från Hjältarnas tid har sitt ursprung.

Landet norr om bergen rymmer även två stora skogsregioner. I öster i de något högläntare trakterna mellan Erdbergen och Vettirvellir växer Utby skog på landets östra gräns. Denna skog är inte befolkad i någon större utsräckning, men används för kolning och jakt. Silvergruvorna i Erdbergen har behov av timmer och kol och även järnframställningen i Utby har användning av kolet. Den andra skogsregionen i norr var vid utvandringen sammanhängande men är idag starkt förminskad och på flera håll uppodlad. Nu talar man om tre skogar i denna region: Vadmården på gränsen till Wenheim, Randersmård längs Lambesjöns kust, och den märkliga Ödeskogen mellan Randersmård och Vettirvellir. Särskilt Ödeskogen har många märkliga historier knutna till sig och fruktas av mången vidskeplig randersmarkare. Det sägs att ingen som finner sin väg till de inre delarna av den skogen någonsin finner sin väg ut igen, och att skogen är märkligt fattig på liv.

Det är främst i dessa västra skogsområden man finner Zaardras i Randersmark. De rör sig fritt i riket utan att höra till någon särskild klan och välkomnas alltid till randerska handlesplatser och gårdar.

Landet söder om Vettirvellir har en helt annan karaktär. Här är klimatet varmare, nederbörden rikligare och växtligheten frodigare. Här har en bördigare jordmån gjort jordbruket till en viktigare inkomstkälla än djurhållningen i norr. Särskilt viktigt är den kommersiella vinodlingen som ständigt får allt större betydelse.

Befolkningsutbredning

Randersmark var till största del obefolkat vid utvandringen. Endast ett fåtal tidigare utflyttade naronier kunde hittas i de nordvästra delarna. Därför har landet befolkats från de första bosättningarna i trakterna kring Randersborg. Till en början sökte man sig ut på slätterna och anpassade sig till det nomadisernde livet som djurskötare. Först senare slog man sig åter ned i byar och började på allvar bruka jorden. Det dröjde även innan man nådde söder om Vettirvellir. När utvandrarna väl nådde dit gjorde de bördiga trakterna i Markrike dock att befolkningen där växte snabbt och denna fjärding är idag den mest tättbefolkade.

Randersmark är i första hande ett landsbyggdsland. Städerna är få och små, och har begränsad betydelse för den totala ekonomin. Dock finns det här och var städer med handelsplatser och hantverkare som har betydelse. Städerna har dock växt ganska fort de senaste generationerna och det är troligt att de kommer att fortsätta göra det. Några av de städer man kan nämna är att Erdahem, Utby, Markevi, Randersborg och Havaport. Dessa har alla betydelse genom att vara sätesort för fjrädingsväktare eller kungen och att de alla (med undantag för Havport) utgör mönstringsplats för varsin fylking. (Lambefjärdings fylke mönstras på en slätt mellan Havaport och Tuna.) Den enda ytterligare staden av särskild betydelse i riket är Lärke, som med kungliga medel har byggt ett stort tempel.

Större delen av befolkningen bor på gårdar på landet. Även här finns skillnader mellan norr och söder. I norr är gårdarna i allmänhet större än i söder och kan ha åtskilliga underlydande hemman och flera anställda drängar och pigor. I söder är varje gård dock i allmänhet mindre och ligger nästan undantagslöst samlade i byar. I norr kan man dock finna ensamliggande gårdar. En gård eller by har ofta en kärna av uppodlad mark med spannmål och grönsaker, men utnyttjar även stora arealer allmänning för djurhållning. Djuren som hålls är oftast hästar, får och getter. Nöt, svin och fågel förekommer givetvis, men är av relativt mindre betydelse.

Den inre geografiska uppdelningen av Randersmark är otydlig. De fyra fjärdingarnas Erd-, Utby-, Lambe och Markrikefjärding utsträckning kan någorlunda väl urskiljas, men defineras egentligen formellt genom vilka klaner som mönstrar till respektive fjärdings mönstringsplats. En klans område i sin tur kan oftast inte alls definieras som ett geografiskt område utan går ofta in i grannklanernas. Klanmedlemskap är personligt och avgörs inte genom var man bor, därför kan det finnas byar med flera olika klaners gårdar och städerna kan ha bortåt femton olika klaners medlemmar som bofasta innvånare. Trots detta har de flesta klaner ett kärnområde där de dominerar helt. Oftast är detta koncentrerat kring klanernas respektive tingsplats.