Randersmarks historia

Utvandringen

När kung Arned utvandrade från Naronien för att undkomma rikets sönderfall var det inte alla som följde med. En hövding vid namn Rander hävdade att enbart den fege flydde från faran, och han stannade därför kvar med sitt folk för att kämpa mot de giriga furstarna som drev gudarnas Naronien mot undergångens brant. Motgångarna Randers folk mötte blev många och hårda, men in i det längsta höll de ut. Till slut var tre borgar i rikets östra del allt de hade kvar, och när också en av dessa föll var även Rander och hans folk tvungna att ge sig. I all hast bröt de upp och flydde det gamla landet.

Krigare såväl som gamla och barn följde hövdingen österut, med fiendens skaror av vättar hack i häl. När de kom till den flod som utgjorde Naroniens gräns fanns ingen tid att bygga båtar eller ens flottar. De som var stridsdugliga stannade kvar och försvarade stranden, medan de andra fick simma över den strida strömmen. Den natten blandades flodens vatten med blod och tårar, och många var de som drunknade eller stupade. Sedan dess kallas floden för Sorgens flod.

Man fortsatte ytterligare i två dagsmarscher från floden, men sedan hade Rander fått nog. Han beordrade halt, stötte sitt spjut i marken och yttrade sina klassiska ord:

Ej längre, skall Nerods ättling flykta Här stannar ock hans folk

På den platsen byggdes Randers borg, senare kom även staden Randersborg att växa upp i trakten. Idag är den landets huvudstad.

Randers bror, Nerod dy, valde att tillsammans med en liten skara att fortsätta längre österut för att hitta marker att slå sig ned på. Efter att bröderna skildes åt hördes Nerod aldrig mera av. Saknaden efter de förlorade klanerna uttrycks i mången vemodig randersk sång.

Hjältarnas tid

Den spillra som flytt med Rander började uppbyggnaden av det nya landet de kommit till. Det var ingen lätt uppgift som väntade. Till skillnad från Arneds utvandrare som fört med sig vagnslaster av gudabilder och förnödenheter hade Rander ingenting annat än sin envishet till hjälp. De tidiga årens prövningar präglar än idag den randerska kulturen.

Folket spred sig över det karga, vidsträckta slättlandskapet. Utöver de vildhästar som man tämjde var naturen inte frikostig mot invandrarna, och för att klara sig under de hårda förhållandena slöt man sig samman i små grupper. Ensam var inte stark när resurserna var knappa och marginalerna små. Lojaliteten mot fränderna i vad som skulle utvecklas till klaner blev därför en livsnödvändighet.

Rander hyllades som konung över det nya landet, men någon större maktfaktor var han inte förutom de gånger vättar tog sig över den norra gränsen och han samlade folket till försvar. Efter Randers död efterträddes han inte av sin son, utan istället samlades ledare för klanerna i ett första hövdingating för att välja en ny krigshövding som bar titeln kung.

De första tre hundra åren av Randersmarks historia brukar kallas för ”hjältarnas tid”. Vad som egentligen hände under dessa år vet knappt ens de lärda, då få skrifter nedtecknades och än färre har överlevt till våra dagar. Randersmarks rika muntliga berättartradition har fört vidare hundratals berättelser om dessa dagar. Fyllda av modiga kämpar och rättrådiga hövdingapar ger sagorna randerska ungdomar förebilder att efterlikna.

En av de största hjältarna från denna tid var Raudung, ättling till Rander, som valdes till kung år 303 efter att hans företrädare och dennes utmanare dödat varandra i envig. Han visade sig snart vara en ovanligt vis konung, och med stor skicklighet lyckades han lösa gamla klantvister som många trott skulle pågå i evighet. Efter fem år frestades dock en man vid namn Helgrim att utmana Raudung på envig, för att själv få Randers krona. Till allas förvåning valde dock Raudung att inte anta utmaningen, utan frivilligt lämna ifrån sig kronan. Till de förvånade svarade Raudung lugnt att han inte ansåg den vara värd att slåss och dö för.

Helgrim var en stor slagskämpe, men han var inte någon stor konung. Han provocerade fram nya konflikter mellan klanerna, och splittringen gjorde att man knappt klarade av att möta hotet från vättarna i norr. Raudung ombads att återvända, men svarade att han enbart skulle återta kungakronan på ett villkor – att hans son skulle hyllas som konung efter honom, precis som Ar hyllats efter Nars död. Klanhövdingaparen fann detta gott, och Randersmark blev således ett arvkungadöme.

Kungatiden

Även om Raudung inlett en ny era i Randersmarks historia genom att göra kungakronan ärftlig så var kungamakten fortfarande svag. Få saker förändrades i Randersmark, och precis som förut var klanerna fortfarande samhällets viktigaste hörnsten. Konungens uppgift var mest att leda landet i krigstid. Krig blev det dock allt mer av, när konungarna mer aktivt gav sig in i Östra Naronien för att en gång för alla göra slut på problemet med vätteanfall. När man inte fann några vättar att jaga nöjde man sig med att plundra naronska byar. Gargulfursten gav dock svar på tal, och mer än en gång var Randersborg hotat av naronska styrkor.

Ända sedan Raudungs tid har konungarna gjort sitt bästa för att stärka sin makt på klanernas bekostnad. Få har dock gjort så stora ansträngningar som Vidar, son av Arngrim. Ända sedan sin kröning år 621 har han, sneglande på det rika Aralantha, försökt göra upp med klanernas föråldrade seder för att kunna främja handel och ett effektivare styre under kungamakten. Detta har dock varit allt annat än populärt hos många klaner, där hövdingar sett sin traditionella maktställning hotad. Kung Vidar har ofta blivit anklagad för att vara orandersk, ohederlig och rent av aralanthisk till sitt sätt. Hans impopulära giftermål med den aralanthiska prinsessan Nanna kom bara att spä på kritiken.

Militära förluster har gjort Vidars regeringstid än mer prövad. Det första nederlaget kom mot hövding Rannvi i Wenheim, som lyckades tvinga honom till att lova att sluta göra vättejakter in på det som nu var ett självständigt, befriat rike. En uråldrig randersk sed som tjänat som mandomsprov för ynglingar i århundraden fick därmed ett abrupt och snopet slut. Nästa dråpslag kom efter att Vidar gett sig in i det aralanthiska inbördeskriget för att stödja Nars ätt mot usurpatorn Mornam. Hären hade inte kommit långt över gränsen innan den led ett förödmjukande nederlag vid Hovas kulle.

636 gick det till och med så långt att förargade klanhövdingar avsatte och fördrev drottning Nanna, som gjorts till syndabock för landets alla olyckor. Än pyr missnöjet, och konflikten mellan de allt färre Vidarstrogna och de konservativa klantraditionalisterna är långt ifrån över. Ett sätt för kung Vidar att överbrygga motsättningarna kring den egna personen har varit att skjuta över mer uppgifter och makt på kronprins Gorm.