Randersmark under Vidar

Randersmark under Vidar Vidar, son av Arngrim, kröntes till kung av Randersmark i maj 621 samtidigt som han gifte sig med den aralanthiska prinsessan Nanna. Tillsammans fick de fyra barn, först kronprinsen Gorm, sedan tvillingarna Svava och Sigerlinn, och sist Kettil.

Militära äventyr

Förnedring i Wenheim

Det sönderfallande ödesstyret i Naronien kastade genast in den nya kungen i världspolitiken. År 622 ledde Vidar en här in i det nyligen självständiga Wenheim för att “hjälpa” dem att bli av med sina vättar. Detta uppskattades inte av wenheimarna. Hövding Rannvi samlade en här och lyckades lura in randersmarkarna i en fälla i en ravin. Vidar tvingades att svära att randersmarkare aldrig mer skulle jaga wenheimska vättar. En uråldrig randersk sed som tjänat som mandomsprov för ynglingar i århundraden fick därmed ett abrupt och snopet slut.

Denna förlust fick stora statsfinansiella konsekvenser. Kungamakten har nämligen bara rätt att ta upp skatt i krigstid, men eftersom krig rått så gott som ständigt på den tid man var granne med en ödesfurste hade detta inte varit ett problem. Nu, när vättejakt i öster inte längre var ett alternativ, blev fred och därmed en tom skattkista ett nytt normaltillstånd.

Belägringen av Triti

Från Wenheim fortsatte de randerska ryttarna vidare västerut mot Triti, där man deltog i belägringen av den sista ödesfurstens stad. Det tog tre år, men när staden till slut intagits och fursten skulle arresteras lyckades han döda Vidars yngre bror. En rasande kung utmanade fursten på envig och vann. Under kampen försökte någon mörda Vidar, men den pil som var avsedd för honom träffade och dödade istället hans häst Prati. Detta förargade Vidar till den grad att han lät avrätta alla fångar utan pardon. Detta drastiska beslut har givit randersmarkare ett skamfilat rykte i Triti.

Trots att belägringen av Triti tekniskt sett var en seger bidrog den inte till att stärka Vidars ställning. Det tog lång tid, och i slutändan fick Randersmark inte mycket för det. Istället var det de där förhatliga wenheimarna som belönades med herreskap över Triti. Den lilla detaljen att Triti befriats från sin ödesfurste och att detta var en seger i sig gick många randersmarkare med lite kortare horisonter helt förbi.

Inbördskriget i Aralantha

År 626 genomförde Mornam sin kupp i Aralantha och utlöste därmed ett inbördeskrig. När Vidar fick höra att kungahuset störtats mobiliserade han hela den randerska hären för att hjälpa sin vän och släkting. Hären stormade Tiria och fortsatte västerut i Aralantha mot Noedren. På vägen led de stora förluster, och när de väl kom fram nåddes de av budet att trupper från Åtuna härjade i Belcharidistriktet i Markrike. Vidar blev rasande och vände om för att jämna Åtuna med marken, men innan detta hann fullbordas lyckades man övertala honom att återvända till Noedren. I slaget vid Hovas kulle led den randerska hären sitt värsta nederlag någonsin. Kungen sårades, och hela hären retirerade. Mornam nöjde sig dock inte med detta, utan följde efter in i Randersmark och tvingade fram en kapitulation. Man tvingades betala ett stort krigsskadestånd till Åtuna och lämna ifrån sig ett antal vingårdar.

Under kriget stupade också en stor skara randerska ryttare som begivit sig söderut från Triti när de försökte ta sig över Rakenälven i Björkskogen. Handelsstationen Vidarsborg, som kungen låtit grunda vid flodens mynning, brändes också ned. De rykande ruinerna av staden som bar kungens namn blev till en symbol för det misslyckade äventyret i Aralantha.

Självfallet passade Vidar på att ta upp rikligt med skatt medans kriget pågick. Detta fick en del att spekulera i om det var anledning till att Vidar fattat det förödande beslutet att blanda sig i vad många randersmarkare uppfattade som en aralanthisk klanfejd. Andra skyllde på hans aralanthiska hustru. Att kungaparet sen sände bort sin egen dotter, ja, hela landets dotter, Svava, för att bli prinsessa (och sedemera drottning) i Aralantha spädde bara på ilskan. Vem med hjärtat på rätt ställe kan sända bort sitt barn till främmande land?

Modernisering och motstånd

De senaste 300 åren har kungarna gjort sitt bästa för att stärka sin makt på klanernas bekostnad, men få har gjort så stora ansträngningar som Vidar. Parallellt med de militära expeditionerna genomdrev Vidar många planer för hur riket skulle kunna förbättras och moderniseras. Han såg det aralanthiska samhällsskicket som på många vis överlägset det randerska, och började genast att sjösätta reformer efter aralanthiska förebilder. Han lade sig i allt från vinodling till vägbyggande och handel. För att förbättra rikets finanser hyrde han in utländska bergsmän för att få fart på bergsbruket och silverbrytningen. Han stiftade nya lagar och sökte politiskt stöd hos grupper som tidigare inte haft något politisk inflytande, såsom ogifta kvinnor.

Vidars kompromisslösa politik, som han inte slösade tid på att förankra hos klanerna, ledde till splittring. Att kungen dessutom lett landet i krig och förlorat inte bara en utan två gånger och därmed naggat den randerska äran i kanten gjorde inte saken bättre. Landet delades mellan de som stöttade kungen, de Vidartrogna, och traditionalisterna som såg med avsmak på Vidars nya ideer.

Traditionalisterna

Traditionalisterna finns främst i norr och öster, i Erdfjärding och Utbyfjärding. Klanerna där är generellt fattigare än i resten av landet, och mer beroende av boskapskötsel och jordbruk än av handel och hantverk. Här i utkanten av världen är man vana att sköta sig själva och det vill man fortsätta med. De randerska traditionerna är starka, man lever som man alltid har gjort, och alla influenser utifrån möts med stor skepsis. Man är stolta över sitt självbestämmande. Kritiken mot kungamakten handlar inte främst om politik utan snarare om kultur. Traditionalisterna ser ner på det sedernas förfall som breder ut sig framförallt i städerna. Där flockas det som borde vara samhällets bottenskikt - arvslösa döttrar, odugligt fega män och utlänningar - och bygger sitt eget samhället där pengar blir viktigare än klan, ära och mark. Hur ska heder och traditioner kunna upprätthållas under sådana förhållanden? Nostalgiskt blickar man tillbaka mot legenderna från sagornas tid, och när man jämför med vad som hände vid Hovas kulle drar man slutsatsen att något måste vara fel. Och detta något är kungen.

Bland traditionalisterna finns både de som vill avsätta Vidar, och de som kan tänka sig att ha honom kvar om han bara sköter sig. De som vill avsätta honom ser gärna Gorm som hans efterföljare, och hoppas i det fallet på en ung, formbar kung som utvalda rådgivare kan styra in på rätt väg. Att plocka in någon helt ny på posten är det få som vill, man har ändå respekt för sin kungaätt om än inte för kungen. Bland de mest högljudda klanerna utmärker sig Hveseti, Dannslejf, Lofn, Klocke och Randgrindr.

De Vidartrogna

De Vidartrogna hittar man i söder och väster, nära Lamben och mot den aralanthiska gränsen. Klanerna här är rikare, de handlar med omvärlden och får influenser utifrån. Vissa klaner här är till och med mer reformvänliga än Vidar själv. Vidars uppmuntran att handla med Aralantha, hans (visserligen misslyckade) försök att anlägga handelsstaden Vidarsborg på andra sidan Lamben och hans satsning på vägar för bättre transportmöjligheter har vunnit de handelsberoende klanernas gillande. Många randersmarkare i Markrike i södern låter sig inspireras av både aralanthiskt mode och sätt, och ser gärna att Randersmark civiliseras enligt aralanthisk förlaga.

Jordlösa, rika handelsmän, som i dagsläget har en svag position i samhället, hoppas på mer att säga till om i ett reformerat Randersmark där städerna får större betydelse och klanernas makt minskar. I Randersmark idag finns det ett glapp mellan ekonomisk och politisk makt, då den som är rik men landlös inte har någon rösträtt vid ting. Detta glapp vill många välbemedlade intressen täppa till. Bland klaner som stöder kungen utmärker sig Jafnhar, Gimle, Slidrugtanni och Nevishugg.

Många inom kyrkan, eller åtminstonde dess toppskikt, är också positivt inställda till kungen. Detta beror dels på att prästerskapet ofta är lite mer vidsynt än gemena man, och dels på att Vidar låtit finansiera och stödja färdigställandet av det praktfulla templet i Larki.

Drottningen fördrivs

Drottning Nanna spelade en framträdande roll i rikets styre. Hon var förvisso duglig och handlingskraftig, men hon var en utlänning och det var lätt att ge henne skulden för Vidars pro-aralanthiska sätt. Vidskepliga randersmarkare hävdade att hon stod i förbund med mörka makter och att hon förtrollat deras konung. Se bara hur hon inte åldrats en dag sedan hon kom hit, viskades det. Till råga på allt var det ju hon som lurat in Vidar i det aralanthiska debaklet.

År 636 kallade det konservativa översteklanparet Sasgerd Unnasdotter och Ragnvald Skulason av Randgrindr till klanting i hopp om att kunna utdela ett slag emot kungamakten. På tinget blossade det pyrande föraktet mot drottningen upp. Efter att klan Lofn anklagat drottningen för all Randersmarks olycka, och häxeri ovanpå det, röstade tinget för att skilja drottningen från sitt ämbete och sin klan. Till och med en stor och inflytelserik klan som Havahall röstade för detta drastiska förslag, och inte ens det rika Rygjardal som tjänat på handelns utvidgande kunde förmå sig att rösta emot utan lade ned sin röst.

Nanna lämnade landet efter tinget, och få visste vart hon tog vägen. Vidar som nu blev ogift såg sin tron hotad, men satt kvar dels på grund av oklarheter i lagen och dels på grund av att ingen vågade pröva den. Detta blev ändå ett hårt slag mot kungen, och hans iver började långsamt övergå i bitterhet.

Nya krig i Naronien

År 639 utbröt krig i Naronien igen när det lokesdyrkande Njarkas härar marcherade söderut. I början av kriget reste ungefär 200 randerska ryttare under ledning av riddar Ebhen Kettilson Rave till Naronien för att göra livet surt för Njarka, och för att döda vättar. Deras främsta bedrift var att för Almars styrkors räkning, genom en nattlig illmarsch, besätta höjden Nares klinga där ett av krigets blodigaste slag stod nästa dag. Vidar upplevde dock att prins Almar inte visade någon större tacksamhet för detta och beslöt att dra tillbaka sina krigare.

Men inför slaget om Borgevid skickade han Nerods märke, landets bästa krigare, till Naronien för att slåss för Almars sak. Han försäkrade sig i förväg om att få något för besväret, och i förhandlingar med Naroniens härförare riddar Silverlans fick randerska representanter löfte om en offentlig ursäkt för tidigare skymfer, herreskap över staden Triti, samt utökade handelsrättigheter.

Till en början såg kriget ut att bli en propagandaseger för Vidar. Men när prins Kei utropade sig till furst Kei, gick allt i stöpet. Fursten såg ingen anledning att infria någon annans löften, särskilt inte Silverlans’, som han låtit avrätta som förrädare. Det enda Vidar fick för beväret var en liten handelsenklav i Hedevi, där randersk lag ska råda.

Först förnedringen i Wenheim, sedan kastastrofen vid Hovas kulle och nu detta? Vidar har fått utstå massiv kritik för detta misslyckade fälttåg, och har även anklagats för att vara alldeles för passiv i förhållande till den framväxande makten i väster. Om Naronien annekterar Wenheim, vilket många anser vara oundvikligt givet wenheimarnas svaghet, kommer Randersmark åter att ha en furste som granne, och vad händer då?

De senaste åren

Under hösten 645 dödades den avsatta drottning Nanna i Naronien. Omständigheterna kring hennes frånfälle är inte kända hos gemene man, men en mängd rykten spreds, allt ifrån att det var furst Kei som låg bakom det till att det var spöken och magi involverat. Uppfattningarna hos den vanlige randersmarkaren varierade från att en ädel dam mött ett ovärdigt slut till att det var rätt åt den aralanthiska häxan.

Kung Vidar framstod i sin förtvivlan som långt ifrån den starke konung han en gång var. Han tog budet om sin hustrus död hårt, och har sedan dess varit allt mer tillbakadragen. Han syns inte till bland folket i Randersborg som han brukade, och han verkar praktiskt taget gett upp om att lyckas genomdriva några reformer alls. Detta har bara eldat på hans motståndare, som varnat för riskerna med en så vek konung och förnyat kraven på hans avgång.

Av naturliga skäl har mångas blickar vänts mot kronprinsen Gorm. Skulle han kunna dra upp Randersmark ur förfallet och återställa ordningen? Få vet var han står politiskt, om han skulle försöka färdigställa det hans fader påbörjat eller om han skulle låta sig böjas för de gamla klanernas vilja. Han har därför blivit till ett hopp för båda sidor i konflikten.

För att bli kung måste man dock vara gift, och Gorm är än så länge ogift. Få tror att det kommer att vara länge. Den klan som kan gifta en dotter med prinsen kommer att ha en stark ställning när Randersmarks framtid ska avgöras.

Kalendarium