Randers folk

Randers folk av idag är ett stolt ryttarfolk, väl medvetet om sitt ursprung. De ätter som en gång utvandrade lade grunden till de klaner som utgör stommen i det Randerska samhället. Efter utvandringen tog människorna land i det som skulle bli Randersmark. Landet kom att begränsas i norr och nordost av Erdbergen, i söder Tiriaån och Storfall, och i väster av Lambesjön och Sorgens Flod.

Människorna samlades i byar, vilka låg ganska utspridda sinsemellan. Dessa byar leddes av en byäldste och de oroliga tiderna fick dem att bygga en borg eller annat för att söka skydd i. Sammanhållningen blev mycket stark och man bildade allt eftersom klaner. Efterhand som byarna blev större flyttade många ut; men byäldsten, som nu började kallas klanhövding eller klanherse, gav dem alltid det skydd de behövde.

Men folket var sturskt och kämpade efter makt och rikedomar. Ofta kom de i konflikt med sina grannklaner och en oförätt eller ett nidingsverk hämnades ofördröjligen. Mången gång fick konungen personligen eller med en fjärdingsväktares hjälp, reda ut stridigheterna i fall de blev för långvariga. Ibland kunde också konungen vägra en klan hjälp om han hade motvilja mot någon av klanhövdingarna. Följden i de fallen blev att den klanen gick under.

Detta hot gjorde att folket i klanen kom att se till att välja en hövding som har konungens gunst. Och en riddare eller väpnare, vilka av konungen förklarats som dugliga, innehar alltid konungens skydd och bistånd om trångmål uppstår för honom såväl som personligen som för hans undersåtar.

Klanhövdingen måste förutom att tillhöra frälset också vara rådig och duglig. I regel valdes han ur den tidigare hövdingens släkt.

Namnen på klanerna togs ofta ur de gamla legenderna och klanens borg fick samma namn som klanen. klanhövdingen själv brukar i sitt namn även bära klanens namn.

I början fanns sjuttioåtta klaner, elva har försvunnit och trettiosex har tillkommit genom åren. Sålunda finns idag alltså etthundratre klaner utspridda över hela Randersmark. Många är ganska små och fattiga medan vissa är rika och mäktiga, ofta till följd av lönsam handel eller andra näringar.

Rikast är Trivaldiklanens hövding och Rygjardalklanen. I den sistnämnda har änkefru Sigrdriva Geirmundsdottir, änka efter den förre klanhövdingen och riddaren av Rygjardal, byggt upp ett handelshus som för handel över hela Randersmark och övriga Erborigien. Speciellt lönsam är handeln österut, visserligen liten i omfång men varorna är mycket dyra och eftertraktade.

Trivaldiklanens hövding som också är Markrikes väktare driver den vinstgivande Belcharihandeln. Dessa två klaner har rikedomar som vida överstiger konungahusets och deras makt är stor i Randersmark.

Kvinnorna har en mycket stark ställning inom klanerna. Det är de som förvaltar gårdarna och dess skötsel. männen visar mer intresse för hästskötsel, jakt, handel och hantverk. Kvinnorna ansvarar för grödor och boskap. Det är de som ger drängar och pigor uppgifter för dagen.

Oftast tjänar männen fem år i konungens här och därefter återvänder de till sin klan för att finna en kvinna och en gård som kan ge dem försörjning. De får av flickans far anhålla om hennes hand och föräldrarna brukar gemensamt vara noga med att försäkra sig om att deras blivande svärson är duglig och visat tapperhet hos konungen samt att han är av en god familj. Om inte har de intet att hämta. Därför är åren i hären viktiga för randersmännen. Vid giftermål behåller sedan kvinnorna sitt efternamn.

Med dessa förhållanden så blir det ofta problem med stora familjer där det finns många barn. De som är sistfödda brukar alltid vara svåra att gifta bort då de sällan eller aldrig har någon gård eller annan egendom. Dessa unga flickor brukar inte sällan söka sig till städerna för att söka lyckan eller ansluta sig till hären. Unga män som inte ville eller hade möjlighet att söka sig ära och ryktbarhet i hären söker sig ofta till kyrkan eller rent av till Aralantha där inte varje man behöver vara kämpe. Allt detta har med fört en utarmning av den Randerska skaldekonsten och de lärdes skrå. Det kommer inga magiker från Randersmark.

I den krigiska värld som är de randerska ynglingarnas, är det främst vättar som är fiender. Vättar har alltid avskytts samfällt av alla öster om Sorgens Flod. Det har blivit sed bland rikets kämpar att ta ett öra av varje fälld vätte. Dessa samlas på band och bärs av somliga runt halsen, av andra i bältet. Konung Arngrim hade ett tält sytt av vätteöron. Dock hör det till god sed att bära sina troféer från framgångsrika vättejakter på ett diskret sätt och man vill inte förstöra en god konversation med att nämna vättarna. För mycket prat om vättar anses som osmakligt.

Man har dessutom svårt att bli vän med andra människoliknande varelser, som alver och dvärgar. Till dem har man en mer neutral inställning, de är ju inte onda, men deras lynne och läggning stämmer inte överens med randersmarkarens.

Randersmarks adel klär sig som de engelska normanderna under 1100-talet men naturligtvis får man influenser från grannlandet Aralantha där modet hela tiden växlar. Dock tar man allt detta med ro och anser att det aralanthiska modet är både opraktiskt och löjligt. De är i strid oftast iförda lättare rustning såsom ringbrynja eller läderförstärkta västar. Ringbrynjehuvor, ofta med vida kragar, tunnhjälmar och mandelformade sköldar, kompletterar rustningen. Mer om detta nedan. En stolthet som varje randersmarkare bär är sin klanhalsduk. Den var från början ett praktiskt dammskydd för ryttarna men har utvecklats till ett igenkänningsmärke då man började sy halsduken i klanens färger. Idag har alla klaner en egen färg på halsduken som lätt känns igen.