Randerska seder i sammanfattning

Ur Hjortspår 38. Sammanställda av Peter Engström.

Lägger ner klanfejder inför yttre hot och blir eniga. Skamligt anses att inför omvärlden visa upp splittring och oenighet inom Randersmark.

Hästarna anses vara gudarnas gåva till Randers folk. De betraktas som heliga och behandlas väl. Folket hyllar god ridkonst och ryttarna i hären har ofta dressyruppvisningar. Ju bättre ryttare, ju större anseende. Hästar varken slaktas eller begravs, de bränns högtidligt på bål.

Randers folk är ordhålliga, en väntjänst glöms aldrig, eller heller en otjänst. Sålunda högaktas Zaardras för det bistånd de gav Randers folk vid utvandringen och för det bistånd de alltjämt ger. Man respekterar Zaardras självständighet. Man är i själva verket lite avundsjuka på Zaardras för vissa egenskaper som Randersmarkare saknar men eftersträvar.

Man har goda kunskaper om Belchariviner. En krögare som serverar uselt vin blir ofta pryglade av uppretade krogbesökare.

Unga män tillbringar ofta fem år i hären, annars anses de veka och flickorna vänder dem ryggen.

Den högre skalde- och musikkonsten har aldrig funnit fäste i Randersmark, men man uppskattar sång och dans och enklare sånger.

De yngre männens främsta hjälte och förebild är Ingjald Bastarden. Han är en handlingens man och en utmärkt krigare. Till skillnad från konung Vidar är han inte direkt lärd och talar till folket på deras sätt.

Man förtalar aldrig sin konung. Kungamakten är en garanti för klanernas självständighet och rikets beskydd.

Handel har högt anseende och många har tagit ställning vid något av de stora handelshusen, främst Rygjardals.

Kyrkan har en relativt svag ställning, eftersom något centralt maktcentra saknas. Kyrkans verksamhet utövas främst inom ramen för klanerna och stormännens familjer.

De flesta klaner är fattiga. Några få som har en lönsam näring har utvecklat ett betydande välstånd.

Visserligen finns vissa vidskepligheter, men trolldomskonster tas inte på allvar.

Vättar nedgöres utan nåd. Den som skonar en vätte får dåligt rykte. Man bär sina troféer från framgångsrika vättejakter på ett diskret sätt och man vill inte förstöra en god konversation med att nämna vättarna. För mycket prat om vättar anses som osmakligt. Man har svårt att bli vän med andra människoliknande varelser, som alver och dvärgar. Till dem har man en mer neutral inställning, de är ju inte onda, men deras lynne och läggning stämmer inte överens med randersmännens.

Kvinnan har en hög ställning. Som bekant äger de gård och hem, en tradition som utvecklats p.g.a. randersmännens bristande intresse för jordbrukarlivet. Dessutom har de sina år i hären. Kvinnorna sköter gårdarna med hjälp av pigor och drängar.