Sorgens garde

Det värsta som kan hända en randersmarkare är att bli förskjuten av sin klan och bli klanlös. Detta drabbar dem som förbrutit sig så grovt mot den egna klanen, eller på annat sätt dragit vanära över sig och de sina, att inget annat straff är hårt nog. Ingen vettig randersmarkare skulle någonsin umgås med eller hjälpa en klanlös och för den som drabbas finns bara tre alternativ.

Det första är att lämna landet. Det andra är att leva som fattig, utstött och bespottad i samhällets utkanter. Det tredje är att ansluta sig till Sorgens garde.

Sorgens garde är en fristående grupp krigare, som närmast kan liknas vid en orden av klanlösa. Att gå med i gardet är en klanlös’ enda möjlighet att återupprätta sin heder. Gardet är obrottsligt lojalt till konungen, som på detta vis har givit dem en chans att återupprätta sina namn. Genom att den klanlöse offrar sitt liv i strid för sitt land och sin konung anses hedern återupprättad och den döde förs ärofullt hem till sin klan och begravs med alla hedersbetygelser. Medlemmarna av Sorgens garde bär alla en svart klanhalsduk och deras sköldar är svarta. De lämnar dessutom sina riktiga namn bakom sig och tar sig ett nytt. Endast gardets befälhavare vet vem som är vem.

I krig rider Gardet med den randerska hären. Deras främsta uppgift i fredstid är att vakta gränsen mot Wenheim längs Sorgens flod. Då är det dock som mest fruktlöst att vara en del av Sorgens garde. Det är inte tänkt att man ska spendera många år i Gardet, det som gör det är antagligen feg och undviker faran. Men när fred och lugn råder är möjligheterna att dö för sitt land är små och det skapar frustration hos många i gardet.

Gardets ställning i det randerska samhället är komplicerad. Å ena sidan består det av de som kastats ut från sin klan, de lägsta av de låga, och därför finns alla skäl i världen att se ned på denna skara av syndare. Å andra sidan har de valt rätt och accepterat sitt straff istället för att fly till Aralantha. Deras önskan att dö för kung och land är värd viss beundran, och de är ofta dugliga och härdade krigare. Vidar själv har setts med krigare från gardet som livvakter.

Den vanliga randersmarkaren träffar sällan på någon ur gardet, men när det händer håller de sig på sin vakt. Människor som söker döden vill man inte stöta sig med i onödan, och det finns många berättelser om gardets blodtörst och hänsynslöshet mot upplevda fiender.