Politik i Randersmark

Som nybliven kung hade Vidar många idéer om hur riket skulle kunna förbättras och moderniseras. För Vidar var det aralanthiska samhällsskicket på många plan överlägset det randerska, och ha började genast att sjösätta reformer efter aralanthiska förebilder. Han lade sig i allt från vinodling till vägbyggande och handel. Han stiftade nya lagar och sökte politiskt stöd hos grupper som tidigare inte haft något politisk inflytande. För att förbättra rikets finanser hyrde han in utländska bergsmän för att få fart på bergsbruket och silverbrytningen.

Vidars aralanthiska drottning, Nanna, fick en allt mer framträdande roll i rikets styre. Hon var förvisso duglig och handlingskraftig, men hon var en utlänning och det var lätt att ge henne skulden för Vidars pro-aralanthiska sätt. Vidskepliga randersmarkare hävdade att hon stod i förbund med mörka makter och att hon förtrollat deras konung. Trolldom var också en av de anklagelser som lades fram på klantinget 636 då drottningen avsattes av klanerna.

Sedan Nanna försvann har Vidar varit ganska passiv. Bortsett från en tur till Noedren för att döda draugen Tre Nätter av Triti, har han inte tagit sig för särskilt mycket. Han har odlat sina kontakter och stärkt sitt stöd hos redan kända sympatisörer.

Till skillnad från klanhövdingarna, som måste styra som ett par, kan Vidar sitta kvar på sin post fastän han inte längre är gift. Lagen är otydlig på den här punkten, och det finns i dagsläget ingen majoritet för att väcka frågan om kungen måste vara gift eller ej.

Vidars barn

Vidar har fyra barn tillsammans med exdrottningen Nanna.

Kronprinsen Gorm (f. 622) gör för tillfället sitt tredje år i hären. Han utbildas vid skolan i Lärke, men har varit en kort stund i Lisya. Vidar skulle gärna ha sett att Gorm fick hela sin skolning i Aralantha, men lät sig övertalas om att det i dagsläget inte vore särskilt taktiskt att ha honom utomlands. Gorm och Vidar står på god fot med varandra.

Tvillingarna Svava och Sigrlinn (f. 623) befinner sig båda i Lisya. Under inbördeskriget var tronföljden i Aralantha svag och osäker, och drottning Nanna skänkte då en av sina döttrar, Svava, till landet. Svava är sedan 629 kronprinsessa i Aralantha.

Yngsta sonen Kettil föddes år 625 och har inte gjort något väsen av sig.

Två förödmjukande freder

Under Vidars styre har Randersmark tvingats till två förödmjukande fredsuppgörelser. Den första var med Wenheim år 622, då Rannvi lyckades överlista en randersk styrka under Vidars befäl, och tvingade honom att svära att randersmarkare aldrig mer skulle jaga wenheimska vättar. I hundratals år hade randersmarkare gjort sommarräder över Sorgens flod för att jaga vättar och skydda sin gräns, och detta hade varit en möjlighet för randerska ynglingar att skaffa sig ära och träning. Den andra freden var dock ännu värre. När Vidar fick höra om Mornams kupp mot Aralanthas kungahus mobiliserade han hela den randerska hären för att hjälpa sin vän och släkting. Hären stormade Tiria och fortsatte västerut i Aralantha mot Noedren. På vägen led de stora förluster, och när de väl kom fram nåddes de av budet att trupper från Åtuna härjade i Belcharidistriktet i Markrike. Vidar blev rasande och vände om för att jämna Åtuna med marken, men innan detta hann fullbordas lyckades man övertala honom att återvända till Noedren. I slaget vid Hovas kulle besegrades den randerska hären för första gången någonsin. Konungen sårades, och hela hären retirerade. Mornam accepterade dock inte detta, utan följde efter in i Randersmark och tvingade fram en kapitulation. Man tvingas betala ett stort krigsskadestånd till Åtuna och lämna ifrån sig ett antal vingårdar. Arbetet med att återställa hären efter de massiva förlusterna pågår fortfarande.

Klanhövdingaparens roll

Lokalt ute i landet är det klanhövdingaparen som styr. Klanerna väljer själva sin hövding när en i det gamla hövdingaparet dör. Även om vem som helst kan bli vald, i teorin, kommer hövdingarna i praktiken oftast från de rikare och mäktigare ätterna i klanen. I vissa klaner finns det en enda familj som är så dominerande att hövdingatiteln i praktiken är ärftlig. Vem som helst har dock rätt att utmana en hövding man ogillar på envig, och vinner man tar man över titeln. Detta var vanligare förr, men händer inte särskilt ofta nu för tiden. Något vanligare är det dock att ett hövdingapar som ogillas av majoriteten av sin klan avsätts. Klanhövdingarna agerar som lagmän, och dömer i konflikter som uppstår inom klanen och kallar till ting. Deras främsta uppgift är att vara klanens ansikte utåt och sköta förhandlingar och uppgörelser med andra klaner.

Skatt eller inte?

Kungen har bara rätt att ta in skatt i krigstid. Tidigare var inte detta ett problem, för Randersmark var nästan ständigt i krig med Östra Naronien och dess vättar. Efter frigörelsen och utropandet av den självständiga staten Wenheim år 619 var det inte längre lika lätt att göra dessa krigståg, och efter hövding Rannvis seger över Vidar blev det omöjligt. Under den tid då Randersmark var inblandat i inbördeskriget i Aralantha passade kungen på att ta in skatt, men sedan dess har det inte varit möjligt för honom att göra det. Detta har naturligtvis lett till en sinande statskassa och usla finanser. Man har varit tvungen att göra stora besparingar, bland annat i hären, och den planerade utbyggnaden i Lärke har avstannat. Många randersmarkare betalar i dagsläget ingen skatt alls. Men vissa klaner har ett eget skattesystem, där man betalar till klanhövdingen för underhåll och anläggande av vägar och broar, för utrustning till mindre bemedlade men lovande unga män som skall mönstra, för byggande av kyrkor, och för andra saker som klanen anser viktiga. I de klaner som inte har något skattesystem litar man till privata donationer, en familj visar sitt välstånd genom att bygga en ny bro eller betala för grannpojkens år i hären, och höjer på så sätt sin status i klanen.

Dragkamp om makten

Sedan länge pågår det en dragkamp om makten i riket mellan kungen och klanerna. Kungen, som från början var en krigshövding vars enda uppgift var att leda landet mot en yttre fiende, har successivt stärkt sin ställning och skapat en allt större central administration. Och ju mer makt kungen får, desto mindre makt får klanerna. Vidars tydliga strävan att ytterligare stärka sin egen position sticker i ögonen på många randersmarkare som ser sitt eget inflytande minska. Den främsta begränsningen av kungens makt består i att han enbart får ta in skatt i krigstid. Kungens enda inkomstkällor i dagsläget är avkastningen från de gårdar han äger, och silver från gruvorna i Erdbergen.

Traditionalister och Vidartrogna, och de mitt emellan

Randermark delas politiskt i två ytterlighetsfraktioner, traditionalisterna och de Vidartrogna. Traditionalisterna finns främst i norr och öster, i Erdfjärding och Utbyfjärding. Klanerna där är generellt fattigare än i resten av landet, och mer beroende av jordbruk än av handel. Här i utkanten av världen är man vana att sköta sig själva och det vill man fortsätta med. De randerska traditionerna är starka, man lever som man alltid har gjort, och alla influenser utifrån möts med stor skepsis. Man är stolta över sitt självbestämmande. Randersmarkare är fria människor, och ingen kung skall komma och försöka sätta sig över klanernas vilja. Man kan urskilja ett femtontal klaner som öppet kritiserar kungamakten, bland dessa kan nämnas Hveseti, Dannslejf, Lofn, Klocke och Randgrindr. En del av de kritiska klanerna har legat lågt sedan klantinget som avsatte drottningen, somliga av rädsla för repressalier, somliga för att de var nöjda med vad som åstadkommits och inte såg någon poäng med att driva saken ytterligare. Bland traditionalisterna finns både de som vill avsätta Vidar, och de som kan tänka sig att ha honom kvar om han bara sköter sig. De som vill avsätta honom ser gärna Gorm som hans efterföljare, och hoppas i det fallet på en ung, formbar kung som utvalda rådgivare kan styra in på rätt väg. Att plocka in någon helt ny på posten är det få som vill, man har ändå respekt för sin kungaätt, och kungabarnen är ju dessutom ättlingar till Nar.

De Vidartrogna hittar man i söder och väster, nära Lamben och mot den aralanthiska gränsen. Klanerna här är rikare, de handlar med omvärlden och får influenser utifrån. Vissa klaner här är till och med mer reformvänliga än Vidar själv. Vidars uppmuntran att handla med Aralantha, hans (visserligen misslyckade) försök att anlägga handelsstaden Vidarsborg på andra sidan Lamben och hans satsning på vägar för bättre transportmöjligheter har vunnit de handelsberoende klanernas gillande. Många randersmarkare i södern låter sig inspireras av både aralanthiskt mode och sätt, och ser gärna att Randersmark civiliseras enligt aralanthisk förlaga. Jordlösa, rika handelsmän, som i dagsläget har en svag position i samhället, hoppas på mer att säga till om i ett reformerat Randersmark där städerna får större betydelse och klanernas makt minskar.

Den stora massan randersmarkare är naturligtvis inte särskilt politiskt medvetna. De flesta klanerna har inte tagit ställning vare sig för eller emot Vidar, och är nöjda med att sköta sitt. Men i och med att konflikterna spetsas till, kommer allt fler att bli indragna i politiken.