Randersmark idag

Randersmark, klanernas land. Där vidderna är fria och otämjda. Där hett blod pumpar i de ungas ådror när de spränger fram på vildhästar över vida slätter.

Randersmark är ett land av 103 klaner uppdelade i fyra fjärdingar. Landet styrs av en kung av Randersborgsklanen med säte i huvudstaden Randersborg. Kungens makt i fredstid är begränsad och hans första uppgift är att leda hären. Jordegendomar ägs och ärvs av kvinnorna, männen har sitt namn och sin heder. För att finna goda giften måste männen göra sig ett namn, oftast i hären.

Randersmark är trots sin månghundraåriga historia ett rike som sjuder av kraft och otyglad energi. Landet kan beskrivas som oborstat, hårdfört och rättframt. En beskrivning som antagligen både besökare och innevånare skulle ställa upp på. För just kraft och rättframhet är ideal som ligger randersmarkarna nära.

Tyvärr kan man också säga att denna randerska energi är vad som nu hotar riket. Många konflikter genomkorsar riket och spänningarna är stora mellan olika delar av dett. Den kraft som är landets särprägel hotar nu att riva sönder det. Så låt oss titta på ett antal av de mer betydelsefulla konflikterna.

De bakomliggande konflikterna

Vi börjar med en geografisk. Randersmark delas i en nordlig och sydlig del av begskedjan Vettirvellir. Norr om bergen ligger de äldsta delarna av riket i de tre fjärdingarna Erd, Utby och Lambe, söder därom ligger Markrike fjärding. Klimatet och naturen skiljer sig avsevärt mellan dessa delar. I söder är klimatet varmare och jordarna är rikare. Det har gjort jordbruket där mer lönsamt och produktivt än på någon annan plats i Randersmark. Helt jämförbart med de rika jordarna i Noedren och Åtuna i Aralantha. Närheten till Aralantha har även i kulturellt påverkat Markrike så att det i vissa avseenden har större likheter med Aralantha än med det övriga Randersmark.

En annan konflikt i Randersmark råder mellan jordägare och jordlösa. För att få rösträtt på ting och för att överhuvud taget vara någon att räkna med i Randersmark måste man vara gift och äga jord. För det mesta går gårdarna odelade vid arv. Därför finns det många jordlösa randersmarkare utan politisk representation. I lyckliga omständigheter har en syster eller svägerska ärvt marken och då finns det ofta möjligheter att arrendera en bit. Då finns det också en nära släkting som kan tala för ens räkning på tingen. Men det finns många som föds av jordlösa föräldrar och för dem finns få möjligheter, annat än att ta tjänst som pigor och drängar eller att flytta till städerna.

Städerna står även de i konflikt med de traditionella randerska värdena. Handel, hantverk och ekonomi som basers på annat än jordägande är inte särskilt högt ansedda. Dessutom äger få av städernas innevånare jord, så de saknar represantion i de traditionella klantingen. Men städerna har en växande ekonomisk makt och de söker på olika sätt omsätta den även i politisk makt.

Mellan kungen och klanerna pågår sedan länge en dragkamp om makten i riket. Under flera hundra år har kungamakten succecivt stärkt sin ställning och skapat en allt större central administration. Det är länge sedan kungarna enbart var krigshövdingar som ledde hären i ofred. Förändingarna har gått långsamt, så det har inte alltid varit uppenbart vad som skett, men det mesta av kungens stärkta makt har klanerna i motsvarande grad lämnat ifrån sig.

De ovan beskrivna vittgående konflikterna ligger som bakgrund till de senaste årens mer akuta konflikter. Men innan vi går in på dessa bör nämnas att idag har åtminstone tre starka maktcentra utmejslats, dessa är Randersborgsklanen (kungen), Trivaldiklanen (Markrike) och Rygjardal (städerna och handeln). De baserar sin makt hos olika grupper i de randerska konflikterna.

Maktcentra i Randersmark

Kungen har som ledare för hären en stark sammanhållande funktion i Randersmark. Hären är en av de få saker som är gemensamma för hela riket. För de mindre bemedlade erbjuder hären också en chans till socialt avancemang eftersom ynglingarna därmed ges chans att finna bättre giftermål. Kungarnas strävan att stärka centralmaktens position har även flera gånger lett till allianser med städerna och deras befolkning.

Rygjardalsklanen har genom sitt monopol på handel med exklusiva och dyrbara varor från den fjärran östern blivit oerhört rik. Men de har ändå relativt nyligt kommit att bli synonym med och representant för städerna och deras befolkningar. Det beror på att rygjardalingarna inte är så delaktiga i det övriga Randersmark. De följer sina egna traditioner och delar inte alla värderingar med resten av landet. Men i de växande städernas önskan att få bättre förutsättningar för hantverk och handel har de en självklar allierad.

Trivaldi är sedan flera generationer fjärdingsväktare i Markrike. Denna klan representerar allt av Markrikes olikhet mot resten av landet. Klanen har genom vinhandel och skatter blivit oerhört rik (jämförbart med Rygjardal). De har utvecklat egna sedvänjor (ärftlighet) vad det gäller tjänstetillsättningar och styr Markrike mer och mer som sin egen förläning.

Trivaldi och Rygjardal verkar bägge på sina sätt ekonomisk förändring, men på olika sätt. Rygjardal satsar på städer och penningekonomi, kanske i kombination med en stark kungamakt. Trivaldi satsar på lantbruksekonomi och feodalism, inte nödvändigtvis med så mycket starkare kungamakt. Trots detta har Randersborgs och Trivaldiklanerna av tradition stått varandra nära men ingen av dem har sökt Rygjardals stöd.

Ny konflikter under Vidar

De senaste åren, det vill säga under Vidars regentskap, har lagt ett antal ytterligare konflikter till den Randerska målningen. Framför allt gäller detta två saker, förlust i krig och aralanthiskt inflytande.

Två gånger har Vidar tvingats till förödmjukande fredsuppgörelser med sina grannar efter nederlag. Den först gången var 622 i Wenheim där Rannvi lyckades överlista en randersk styrka under Vidars ledning och fick konungen att svära att aldrig mer jaga Wenheimska vättar. Förlusten behövde inte varit så stor om det inte var för att hären på detta sätt förlorade sitt raison d’etre. I hundratals år har randersmarkarna snart sagt varje sommar gjort räder över Sorgens flod för att skydda sina gränser och dräpa vättar. Genom överenskommelsen med Wenheimarna blev detta omöjligt. Ynglingarna i hären fick mindre träning, men framför allt mindre möjligheter att skaffa sig ära, och därmed blev deras chanser till giftermål sämre. De fulla effekterna av denna krigsinnaktivitet har ännu inte helt uppdagats. Men det är möjligt att de klassiska randerska idéalen kan komma att ändras.

Den andra freden var den värsta. Det var efter Hovas kulle, slaget där större delen av Randersmarks här besegrades i grunden. För randersmarkarna var detta något oerhört. Hären var deras stolthet och ansedd som den bästa i hela världen. Kapitulationen var förödmjukande och övertygade många randersmarkare om att man inte borde ha med Aralantha att göra vare sig i krig eller fred.

Därmed kommer vi in på den andra och viktiga konflikten under Vidars tid; det aralanthiska inflytandet. Vidar själv är utbildad i Aralantha både på internatskolan i Lisya och vid Skolan för Skalder och Lekare i Aahren. Hans far Arngrim var god vän till Aralanthas förre kung Gladoron, vars dotter Nanna nu är Vidars drottning. Aralantha har länge övat starkt inflytande på Randersmark, främst i Markrike men även i städer som Havaport och Lärke har handeln fört in ny tankar därifrån. I och med Vidar har dock inflytandet tagit ett hastigt steg framåt, och det har retat många.

Som nybliven kung hade Vidar många planer på hur hans rike skulle kunna förbättras och moderniseras. Han såg de många konflikterna och trodde att idéer från Aralanthas skulle kunna rädda riket. Så med en ynglings övermod sjösatte han reformer i otålig takt.

Under de fredligare åren efter Naroniens fall lade han sig i allt från vinodlingens skötsel till den utrikiska handeln och byggandet av broar och vägar. Han lät bygga den nya handelstaden Vidars borg på andra sidan Lambesjön vid Rakenälvens mynning. Han ändrade på frälsesystemet och instiftade en ny landslag och han sökte stöd hos grupper som inte tidigare haft politiskt inflytande, såsom ogifta kvinnor. Allt detta gjorde han i en rasande fart och utan djupare förankring hos klanerna eller rådet.

I allt detta fick Nanna en allt mer framträdande roll. Hon hanterade bland annat en gränskonflikt med Åtuna med stor framgång. Särskilt tydligt blev hennes inflytande 627 när Vidar efter den randerska förlusten vi Hovas kulle för en lång tid blev oförmögen att regera. Då tog hon med säker hand över styret, men blev snart utmanövrerad av Vidars farbror Arnod.

Ofta är det just Nanna som blivit centrum för de anti-aralanthiska stämningarna. Hon är duglig och handlingskraftig, men en utlänning och främling. Bland de anklagelser som brukar riktas mot henne finns att hon förlett Vidar till hans pro-aralanthiska sätt och att hon förmått Vidar att skänka iväg prinsessan Svava till en osäker framtid i Aralantha.

Dessutom finns de märkliga händelserna kring bröllopet med Vidar. Hur hon och hennes eskort under resan till bröllopet försvann i den fruktade Ödeskogen och blev borta i många månader. Och om hur den fruktade trollkarlen Zaffra försökte omintetgöra bröllopet och om hur ett tjurhövdat monster gick till anfall. Mer än en av de vidskepliga randersmarkarna är övertygade om att Nanna står i förbund med mörka makter och att hon har förtrollat deras älskade konung.