Om älvor

Av Lennart Egerquist. Ur Hjortspår 63.

Något om hur det började

På evenemanget ”Noedrens Tid” fanns en grupp kallad ”Jarl Simons Trogna”: gamla motståndskämpar från inbördeskriget, som även efter jarlens död framlevt sina liv i Jarnskuggeskogen. För den gruppen sökte vi en känsla och en bakgrund som kunde matcha flera års skogsliv. Frågan var dock: vilken känsla kunde vara specifik för just Jarnskuggeskogen? Björkskogen hade sina vättar och myrrnam, Naroniens veder hade sina mörka hemligheter; vad fanns egentligen i Aralantha. Några gamla texter från Martin Ahlman (Sorkar och Strängar) gav mig ett uppslag: det finns älvor i Erborigien! Och inga små fjolliga struntälvor heller! Ahlmans texter berättade om ”drottningen”: ett magiskt väsen, värdigt en resandes vördnad, god mot dem hon älskade men frukansvärd när hon gåtts förnär. Någonstans här började min egen resa med Erborigiens älvor.

Nåväl, ”älvaintrigen” på Noedrens Tid blev som mest några berättelser i brasans sken (vilket för all del inte var fy skam; någon gång kanske Eirk får tillfälle att berätta åter om sina tre illersvansar). Men tiden gick, och arrangörerna för ”Sällskapsresan I och II” (avstickare från ”Sejdenatt”) behövde avlösning. Jag tog pliktskyldigast över och började grubbla över vad som överhuvud taget gick att göra, och som inte redan var gjort. Det var då som Erborigiens älvor kom åter till mig. Tänkt och sagt! Cilla, Ann-Britt, Ingela och jag började klura på hur älvorna skulle gestaltas i spel. Vi funderade en del på hur andra spelvärldar löst detaljerna, på vad vi själva egentligen ville och vad som skulle generera spel. En sak fastlog vi ganska snart: Erborigiens älvor är inte fåniga! Därmed inte sagt att de är vördnadsvärda likt gudar eller visa som alver, men mytiska väsen med barnsliga sinnen och uråldriga själar. Efter ett tag tog följande texter form, och det är väl på tiden att även Hjortspårs läsare får dem sig till del.

Om Erborigiens älvor

Älvor är en slags naturväsen som bara existerar halvt i den sinnliga världen. Liksom illvättar tar de ibland kroppslig form för att sedan gå över i ett skimrande stadium och försvinna eller bli osynliga; där slutar emellertid liknelsen vid illvättar. Älvor finns i hela Erborigien; de är magiska väsen, ofta knutna till ett visst stycke skog eller vildmark samt de ängar och andra halvt brukade ytor som ligger i anknytning till skogen. En älva skulle aldrig närma sig gårdstunet där människorna bor, men man kan säga att ängsmarkerna utgör en allmänning mellan det vilda (älvorna) och människornas boningar, där gudarnas harg står och där tomten får sin gröt. Den bonde som en gång bröt ny mark till äng och åker gjorde kanske klokt att hålla sig väl med älvafolk, myrrnam och liknande andar av det vilda, och älvornas kraft dröjde då också kvar i den forna dälden som rensats upp till brukbar mark. Så är det också, att vissa nätter samlas älvor ute på ängarna för att dansa, särskilt vid midsommar, midvinter, vår- och höstdagjämning, och då gör människan klokt i att låta dem få ha ängen för sig själva åtminstone denna natt. Det sägs att den som stör och förtörnar älvorna kan råka mycket illa ut, men bara att vistas samman med dem kan vara farligt, och det sägs att den som dansar med älvorna en natt kan bli antingen skald, spelman eller vansinnig.

Kloka människor låter emellertid älvorna vara för sig själva, men ser till att hålla sig väl med dem, för detta kan ge lycka med villebråd, boskap och till och med barnafödsel. Älvorna ses som ett slags vilda fruktbarhetsväsen av många, och enkla rituella gärningar som att kasta kvistar (offerkast) vid korsvägar kan vara en del av ”älvakulten”. Den tror sig vara på god fot med älvafolk och liknande kan gå ut i skogen och åkalla dem mot sjukdom och gallgående kor och getter. Den finns ingen konflikt mellan kulten av asagudarna och att också hålla sig väl med älvor och andra småväsen. Det finns också sägner om människor som skaffar sig makt över en älva genom att kasta järn över älvan (det är allmänt känt att älvor ogillar metaller och absolut inte tål järn); sådana berättelser slutar dock inte alltid lyckligt för människan.

Andra sägner berättar om hur vissa människor fått en glimt av älvornas osynliga värld, genom drömmar eller särskilda händelser. I ena stunden har en skogsglänta sett normal ut för att strax visa en mängd älvor sittandes vid ett dignande bord. I nästa stund är allt borta igen, och allt en människa har är en känsla av förvåning och trånaden efter att få återse det underbara. Sällan är det dock någon får se sådant två gånger, och lika bra är kanske det; man vet ju vad som sägs om att umgås för mycket med älvor (se ovan).

Om älvaspråk

Vid de få tillfällen då älvorna verkligen försöker meddela sig med enstaka människor sker lätt komplikationer. Ofta försöker älvan göra det enkelt genom att sända drömmar eller visioner, eller genom att älvan uppenbarar sig i skogen och försöker leda en människa genom att gå före. Vid något enstaka tillfälle har det dock hänt att älvan faktiskt öppnar munnen och talar till människan. Det är då det som oftast uppstår problem. Älvors och människors språk liknar förvisso varandra, men uttrycken skiljer sig och det händer att båda parter missförstår. Kloka äventyrare har dock försökt att nedteckna sina tolkningar till en del älvaord. Läs och begrunda:

De fagra: Älvafolket (som vi skall se ingår det ordet i många förled).
Fagrast: En hederstitel. Älvadrottningen? Det verkar vara fråga om olika drottningar i olika skogar.
Fagerkonung: Denna märkliga titel skulle kunna tyda på ett giftermålsband med älvadrottningen. Vad man vet är det frågan om ett träd i en skogs mitt.
Hårdfolk: Människor.
Årtäljaren: Månen.*
Fagerhjul: Solen.*
Fagerkvist: Skogen.*
Fagertak: Himlen.*
Vädermakt: Skyarna/Molnen.*
Den groende: Jorden.*
Dönaren: Vinden.*
Dagdämpa: Lugn/lä.*
Lagstav: Sjön.*
Sömngamman: Natt.*
Fågelgamman: Gryning.
Rävgamman: Skymning.
Hårdsyn: Sinnevärlden.
Fagersyn: Älvornas värld, denna verkar existera som ett annat plan eller fas av vår egen värld: en spegelbild där älvorna lever som osynliga medan de iakttar oss.
Ilbrand/Illbrand: Järn.
Glavbrand: Svärd/dolk av järn?
Änneljus: Öga.
Änneglöd: Denna förstärkning av uttrycket ”änneljus” kan syfta på älvadrottningens blick, men kan det kan också vara Nars ögonamulett, som bars av henne som pannsmycke.
Änneglöds syster: Oklart. Nars ögonring?
Sårgråt: Blod (jfr eddadiktningens ”sårsvett”).

*Fotnot: Dessa uttryck är tagna direkt från eddadikten Allvismål, som tjänat som inspiration. Det är framför allt kvädets alviska ord som fått stå modell för det erborigiska älvaspråket.

Slutord

Så långt just nu om älvor. Det blev till slut till två års äventyrande som slutligen kulminerade i att inte bara Nars ögonring återfanns, utan att även den länge svunna ögonamuletten kom till rätta … om de nu är i rätta händer? Tiderna förändras ju snabbt, som bekannt.

Det är farligt att lova saker till Hjortspår, men jag hoppas i nästa nummer kunna berätta något även om de äventyr som våra hjältar var med om och de bakomliggande myter som måhända skymtat fram. För det är svårt att glömma Erborigiens älvor. Kanske är det Martin Ahlmans gamla texter som ännu lever sitt liv bak i mitt huvud, kanske för att Sedrik av de Trogna sågs springa som en galning till skogs i våras och sedan inte återfunnits, kanske är det alla de gånger jag själv vandrat i Nåsten grubblandes med älvor i mina tankar. Men ”de fagra” släpper aldrig sitt grepp. Har man en gång fått en glimt av det få människor förunnas att se … ja, ni vet ju vad som sägs.