Fakaz och Klintje

Fakaz

Befolkning: 1500

Bebyggelse: Staden ligger i en dalgång mellan kullar som i norr alltmer höjer sig till högre berg. Runt staden löper en stadig men ganska låg, och nyligen reparerad, mur av gråsten. Bebyggelsen är mestadels uråldrig och uppförd i sten med många till- och ombyggnader.

Huvudnäringar: Trakten runt staden försörjer sig på jordbruk och fårskötsel. Uppemot bergen och kullarna även en del skogsbruk, främst kolning till smedjorna i Gargul, och jakt.

Staden har fått en ökande betydelse som härläger på gränsen mot Njarka och Naronien. Här samlas ganska stora truppstyrkor, men främst förråd inför ett eventuellt krig mot Njarka.

Fakaz har också, bland annat beroende på borgknekten Kaulabs inflytande, blivit en betydelsefull mötesplats mellan vättar och människor.

Kända personer: Borgknekten Kaulab är en av de främsta vättehövdingarna i trakten. Hans klan, Sul-a-dab, anslöt sig i ett tidigt skede helt och hållet till Varghuvuds uppror mot fursten Agnor. Framför allt genom att de gärna samarbetar med människor har klanen fått respekt och stort inflytande i kontakten mellan Wenheims två folk. Det främsta tecknet på detta att den mycket dugliga hövdingen över klanen även av Rannvi har utsetts till borgknekt i staden Fakaz.

Borgrådet Note Tjodreksson tillsattes samtidigt med borgknekten Kaulab just med tanke på att de skulle kunna samarbeta. Även herr Tjodreksson är en gammal upprorskämpe, och han har samarbetat med vättar förr. Borgrådet är inte lika färgstark som borgknekten men han är duglig och innevånarna har knappast haft någon anledning att klaga på hans arbete. En intressant sak med herr Tjodreksson är hans namn som antyder ett släktskap med randersmark.

Värdshus: Då Fakaz ligger på vägen mellan Gargul och Borgevid finns ett par riktigt bra inrättningar för resande med goda stallplatser, egna hjulmakare och hovslagare. Det mest omtalade heter numera Lyckan (förr hette det enligt skylten Ödets lycka även om ytterst få verkligen använde det namnet).

Sägner: Många lokala sägner handlar om bergen och dess innevånare (som i historierna sällan är människor). Ofta talas om dvärgar och vättar, och om heroiska krig dem emellan. Andra historier berättar om andra väsen, ibland kallade illvättar, ibland alfer, men oftare utan namn. Dessa väsen sägs vara farliga för somliga men hjälpsamma mot andra.

En plats som ofta brukar sättas i samband med dessa sagor är Midirdalen, djupt inne bland Klintjes kullar.

Klintje

Trakterna mellan Wenheim och Naronien är glest befolkade. Från Grå Bergen i norr löper en hög och svårgenomtränglig bergsrygg som i sin spets allt mer övergår i skogsklädda kullar. Denna kuperade trakt kallas Klintje och utgör en gränstrakt i många avseenden. Söder om Klintje blir landet mer flackt och skogen glesnar till vidsträckta höglänta och vindpinade hedar som skiljer Wenheim från Naronien.

Genom Klintje löper två större vägar. En går från Fakaz mot väst in i Njarkas områden. Numera är den sällan använd annat än av soldater. De som går den vägen kan med säkerhet vänta sig en del ingående frågor från gränsvakter om ärende i det ena eller andra området.

Den andra vägen går mot sydväst till Birest, varifrån man sedan kan ta sig till Borgevid. Den vägen är livligare trafikerad än den norra, de flesta handelsmän från Gargul föredrar visserligen Österleden mot Triti men en och annan vågar sig på den osäkrare och sämre underhållna vägen genom Klintje. Måhända föredrar de en mer fördold färdväg?

Längs vägen passerar man genom Midirdalen, en trakt som de flesta resande får höra historier om på värdshusen i Fakaz och Birest. Få kan dock minnas att någon verkligen har råkat illa ut där, det tycks mest vara ett omtyckt ämne för berättarnas fantasi.