Ravindal

Denna text skrevs inför “Draupners Droppe” år 654, efter ett diskussionsmöte om just Ravindal. Den bygger på både gammal information och nya ideér från det mötet.

Ravindal är Wenheims port mot världen. Denna myllrande hamnstad är hövdingadömets kommersiella centrum och näst största stad. Med starka band utåt, och något av ett lillebrorskomplex till huvudstaden, kan Ravindal sägas vara Wenheims svar på Göteborg.

Hamn och handel

Staden är belägen vid Lambens norra strand, i Wenheims södra spets, där Rimsflödet breddas till en vik och rinner ut i Lamben. Hamnen i Ravindal är ofta första anhalt för såväl gods och människor som ska till Wenheim.

Den skeppare som försöker ta sig upp med pråm i Sorgens flod kommer inte långt. Därför lastas mycket gods om i Ravindal. Antingen fraktas det med vagn till Flaudi där det kan läggas på pråm till Gargul, eller så lastas det om till mindre båtar som kan fortsätta upp för Rimsflödet mot Rimsir. Oavsett vilket, måste det först landas i Ravindals hamn.

Hamnen och handeln har gett Ravindal något av en internationell karaktär. Här är Lambens andra hamnstäder, som Havaport i Randersmark och Tiria i Aralantha, praktiskt taget nästgårds. På ingen annan plats i Wenheim finns det så mycket utlänningar. I Gargul finns visserligen mången aralanthier som kommit för att bygga upp det unga landet. Men det är ädlingar som vill förverkliga Nars dröm, nardraum, om gudarnas rike. I Ravindal hittar du handlare som kommit för att förverkliga sina egna drömmar om rikedom.

Lombarerna är en viktig del av Ravindals ekonomi. Detta lambens sjöfarande folk står för merparten av alla skepp som angör staden. Lombarer är en vanlig syn på stadens värdshus, men de bosätter sig sällan på fastlandet. Istället föredrar de att sova på sina koggar - “en säng med fyra ben är som ett grundstött fartyg”, säger de.

Bland andra folk, såväl wenheimare som utlänningar, har lombarerna ett grundmurat dåligt rykte. De anses vara tjuvar, suputer och ohederliga i affärer. En vänligare tolkning skulle vara att de har en ganska kreativ syn på avtal - det som inte är specificerat står mig fritt att välja, och jag kan inte ta ansvar för vad du har antagit.

Ändå spelar lombarerna en central roll i Ravindals handel. Behöver du ha ett dussin rullar färgad vadmal skeppat till Tiria med vindens fart är det lik fullt lombarerna du vänder dig till. De är helt enkelt överlägsna, både vad det gäller skepp och sjövana. Att du sedan snackar skit om dem bakom deras rygg efter det att avtalet ingåtts är en annan sak.

Då de flesta lombarer gärna slipper att ha att göra med utomstående sker kontakter ofta med en mellanhand. Dessa godsmedlare, som de kallas, är ofta lombarer som acklimatiserat sig mer i det wenheimska samhället. En del har till och med egna hus! Det finns en handfull godsmedlare i stan, som har olika bra kontakt med olika lombardiska skeppare.

Därmed inte sagt att det bara är lombarerna som seglar. De största handelshusen har egna skepp, och det finns också både wenheimska, aralanthiska och någon sällsynt randersk skeppare. Irrfärdur är fast besluten om att krossa lombarernas dominans på vågorna, och därmed öka sin andel av vinstmarginalen än mer. Han har därför låtit finansiera en upprustning av stadens Njordstempel, och byggandet av en temeplskola där bland annat sjöfartskunskaper lärs ut.

Vättarna och deras fiender

De flesta av Wenheims vättar lever längre norrut, i egna byar. Men vättar som stötts ut eller av andra skäl sökt sig till nya marker hamnar ofta till slut i Ravindal. Lossande och lastande är hårt kroppsarbete, och så länge du inte räds att slita och svettas kan du få jobb vare sig du är människa eller vätte.

Vättar som spatserar på stadens gator är såklart en obekväm syn för de randersmarkare som bor eller besöker staden. Randersmarkare från de klaner, främst Rygjardal, som kontroller handeln på Lamben har slutit sig samman i ett storkvarter, som av andra stadsbor något föraktfullt kallas “Randersborg”. Där släpps inga vättar in, så att randersmarkarna i lugn och ro kan få bedriva handel på marknaden på kvarterets rymliga innergård.

Tvärs över gatan från “Randersborg” har värdshuset “Kara el Baschs klunk” (eller “Klunken” som det kallas) slagit upp portarna, med vättar som huvudsaklig målgrupp. För vilken vätte vill inte kunna slänga ut kycklingbenen genom fönstret hela vägen till Randersmark? Om natten, kring stängning, blir det föga förvånande ofta bråk mellan vättar och randersmarkare. Blod har flutit, såväl rött som grönt. Därför har gränden i folkmun kommit att kallas “sorgernas gränd”, och alla vet att den bör undvikas nattetid.

Vättarnas beteende har förargat randersmarkare till den grad att en del börjat handla via Brantvik istället, där det är lugnare. Detta har i sin tur fått en del wenheimska borgare att försöka övertyga borgrådet om att vättarna måste drivas bort för att inte hota affärerna. Idyllen om vänskap mellan vätte och människa är inte alltid helt enkel i praktiken.

Historia

Ravindal är en stad med anor, grundad redan på Nars tid. Under ödesfurstarnas herravälde stagnerade staden, som så mycket annat. Ödesnaroniens handel med omvärlden var liten, och folket var hur som helst för fattigt för att kunna köpa något. Då var gruvnäring i Tangbergen stadens största näring, vilket än i dag märks på hackan och hammaren på stadens vapensköld.

Efter Wenheims befrielse 618 tog utvecklingen fart. Givet sitt strategiska läge blev Ravindal den självklara platsen för allehanda kommers, och staden började växa fort. Nu är den uppe i över sex tusen invånare. Det är visserligen bara en fjärdedel av Garguls storlek, men många borgare i Ravindal tycker ändå att de bor i Wenheims främsta stad. I Gargul bor det bara en massa administratörer och tyckare, det är i Ravindal som landet byggs, tycker man.

Under Gyllensköldsupproret år 625, då en illasinnad kuppmakare försökte störta hövdingen, intogs Ravindal av upprorsmännen ett tag. Det var Gyllenskölds legosoldater, allierade med lombarer som låtit sig köpas, som tog över. Dett gjorde om möjligt lombarern än mindre populära bland vanligt folk. Efter att staden återtagits började man bygga upp den gamla stadsmuren som varit mycket illa däran. Man försvårade också anfall från havet genom att köra ner granstörar i botten av inloppet.

Rimsflödet delar staden i två - en västra bergssida, och en östra slättsida. År 631 brann stora delar av den östra sidan ned i en stadsbrand. För att undvika sådana olyckor i framtiden beslutade borgrådet att de som byggde upp den östra sidan enbart skulle få bygga hus i sten. Det gjorde det så pass dyrt, att många fann sig tvungna att slå ned bopålarna på den allt trängre och förslummade västsidan istället. På den lediga marken som blev över i öst har rika familjer från västsidan flyttat in, i nybyggda stenresidens.

Stentvånget, som det kallas, är kvar än idag, men nu är syftet snarare att hålla borta patrasket från västsidan än att förhindra bränder. För på västsidan, där skjul och baracker står tätt, har risken för en eldssvåda aldrig varit större.

Sedan gammalt hålls en dragkamp över Rimsflödet varje år, med västsidans starkaste mot östsidans. Tidigare har det varit en glad och lättsam affär, men i takt med att skillnaderna mellan stadens två sidor växt har tonen förändrats. Det är allt mer skadeglädje i hurraropen från västsidan, när östsidans dragare störtar ner i ån.

På sistone har staden börjat växa även utanför muren, med enkla boningar byggda direkt mot murens yttersida. Det ryktas att borgknekten gärna skulle vilja riva allt som står närmre än femtio steg från muren, för stadens säkerhets skull.

Kända personer

Aldor Irrfärdur Räv är utan tvekan Wenheim rikaste man. Förmögenheten har han gjort sig på handel, med Ravindal som bas. Han tycks ha ett finger med i det mesta, såväl i Ravindal som i hövdingadömet i stort. För många förkroppsligar han Ravindal, och är en symbol för hoppet om att allt är möjligt i det fria Wenheim. Men andra, mer avundsjukt lagda, ser honom bara som en lika rik som snål knös.

Wendela Silverhöök är en ny ung konkurrent till Irrfärdur. Från att ha varit en simpel hantverkare i Ravindal har hon på några år gjort sig en ansenlig förmögenhet på handel över Lamben. Trots att hon då blott var 30 år fyllda försökte hon vinna hövdingavalet som Rannvi utlyst, men nådde inte hela vägen fram trots starkt stöd från många av Ravindals förmögna. En del illasinnade röster hävdar att hon börjat bete sig alltför Aralanthiskt, speciellt i sitt val av kläder och hattar, och att hennes efternamn minsann egentligen är Vävare och inte Silverhöök.

Kända platser

Ravindals västra port kallas Bergsporten. Härifrån går vägen upp i Tangbergen. Följer man den under en dag eller två, beroende på hur rask man är, kommer man till Tingsvattnet, en liten by som fungerar som samlingsplats för de som lever utspridda över Tangbergens östra sluttningar.

Dansande Svanen är ett populärt värdshus inrymt i källaren på ett stenhus nära Bergsporten. Här blandas både fattig och rik, i sann wenheimsk anda. Sedan ägaren till värdshuset hastigt och lustigt försvann (det sägs att han eftersöks av borgknekten) har personalen drivit affärerna själva.

Värdshuset Sista Skäret ligger i hamnkvarteren. Det är inte en av stadens lyxigare inrättningar, men om du behöver en duglig besättning som är redo att segla mot Havaport i gryningen är det hit du ska gå. Här brukar också många av de lombiska godsmedlare träffa sina kunder.

Njordstemplet är något av stadens stolthet. Här har också en av wenheims tre blotare sitt säte. Överlag är njordskulten stark i Ravindal, bland alla samhällsklasser.

Intill templet finns tempelskolan, där handel och sjöfart lärs ut. Den slog nyligen upp portarna, tack vare medel donerade av Irrfärdur. Även om det i Gargul går att få sig en mer teoretisk utbildning är man i Ravindal övertygad om att skolan snart kommer att ha ett rykte som landets finaste, och fostra den framtida eliten. “En dag ska vi väl få oss en hövding som gått i Irrfärdurs skola istället för en till danserska”, muttras det.

Sumpen kallas den sankmark som ligger sydöst om staden, mellan Ravindal och Sorgens flods utlopp. Bara den som känner till de få krokiga stigarna på fast mark kan närma sig kusten här, och det har därför blivit ett tillhåll för smugglare. Den som vill undvika både tull och insyn kan lägga till och handla vid flyttbara pråmar - en slags flytande marknad - i skydd av mörkret.

Skulle ordningsmakten dyka upp går det lätt att ta sig till Randerskt vatten och därmed undkomma rättvisan. Från Randerskt håll har man såklart inget intresse i att hjälpa till att säkra wenheimska tullintäkter, så man låter det hela fortgå.

Väktaren är en fyra meter hög staty huggen i kalksten, som står i hamnen. Den föreställer en rådig wenheimare med blicken fäst på horisonten, spejandes efter faror. Statyn, som restes efter gyllensköldsupproret, är tänkt att påminna wenheimarna om att alltid vara redo och vaksamma mot hot, vare sig de kommer från Randersmark eller Naronien. Det har blivit tradition att knacka statyn på benet tre gånger innan man ger sig ut på sjön, för tur.