Kort om Wenheim år 635

Wenheim var tidigare Naroniens östliga provins. Detta "Östra naronien" utgjorde redan under Nars tid en mer vidsträckt men folkfattig landsdel med stora skogar och vildmarker. Med utgångspunkt från de centrala bygderna i Gargul och Ravindal utvecklades det långsamt pälsjakt, skogsbruk och fårvall med påföljande nybyggen. Fortfarande är jakt och herdekultur dominerande i rikets utkanter och Wenheim består egentligen av ett antal små bygder tämligen löst sammanknutna med huvudstaden.

Under ödestrotiden kom fursten i Gargul oftare att utses mera direkt från Nemevid (nuvarande Borgevid) istället för att komma från en lokal ätt. Dessa furstar i Östra naronien var inte så sällan hårda och giriga med siktet inställt på att få så mycket ur det fattiga landet som möjligt. Den siste fursten Agnor hade rykte om sig att var extra grym och fasansfull och han skall till och med ha ätit sina fienders kött, om man nu vill tro sådant. Agnor störtades emellertid år 618 då folket i Östra naronien reste sig under ledning av den mytiska Varghuvud. Upprorsmannen Gissur från Gargul valdes till hövding, men mördades bara någon tid därefter. Innan han dog hade Gissur gift sig med en aralanthiska vid namn Rannvi. Hon valdes till hövding i hans ställe, och efter ytterligare några år antogs namnet Wenheim på det nya riket. Varghuvud kom senare att gifta sig med prins Kei innan hon dog.

Styret

Hövding Rannvi sitter fortfarande vid makten. Hon uppskattas av många och accepteras som en symbol för denna annars ganska färska riksbildning. Den wenheimska nationalkänslan grundar sig mycket i just detta, att man själva kastat av sig fursteoket och skapat sin egen stat. Någon egentlig rikstradition förutom detta finns knappast och tidvis har det förekommit oroligheter i vissa bygder. År 625 drabbades Wenheim till och med av ett inbördeskrig där en man vid namn Gyllensköld, med hemligt stöd från den aralanthiske adelsmannen Mornam, försökte gripa makten från hövding Rannvi. Försöket slogs ned, bland annat tack vare hjälp från Randersmark, och sedan dess har Wenheim inom sina gränser haft fred.

Rannvis största gåva till det Wenheimska riket är den statsförvaltning som byggts upp, och som faktiskt fungerar. Ett antal rådsherrar sköter både rikets övergripande förvaltning samt den i området kring Gargul. Vidare finns i de större städerna (Ravindal, Arnak och sedan några år Fakaz samt Triti som arrenderas) dels ett borgråd som svarar för den civila administrationen, dels en borgknekt som svarar för den militära. Under dessa finns byråd och byknektar ute i bygderna. Administrationen i de större städerna har underlättats mycket tack vare de aralanthier som flyttat in eller som flydde undan Mornams statskupp.

Religion och kyrka

Redan under ödestrotiden fanns hemliga fickor av asatroende i landet och dessa kom att stå i första linjen då landet slog sig fritt. Sedan dess har mycket av kyrkans högre organisation och prästutbildning byggts upp med hjälp av präster från Aralantha. Längre utåt landsbygden företräds asatron främst av kringresande predikanter eller lokala kultledare med mer eller mindre utbildning. Det finns framför allt mycket färre tempel och präster jämfört med kyrkan i söder. Kulten har också fått många lokalt färgade inslag. Till exempel har blot blivit nya inslag i uråldriga folkfester, såsom bröllop och begravningar. Men mycket av det gamla finns också kvar.

Liksom i Aralantha är det inte förbjudet att vara ödestroende i sig, även om många i framför allt städerna ser mycket illa på det. Att syssla med organiserad ödestro är dock strängt förbjudet och straffas hårt. Det är inte vanligt att någon i städerna eller i de folktätare områdena öppet bekänner sig till ödestron (under frihetskrigets tidiga utrensningar av furstetrogna uppfattades all ödestro som organiserad), men ju längre ut på landsbygden man kommer desto mer blandas asatron upp med gamla föreställningar och talesätt. Så finns det till exempel de som istället för att säga "ödet har bestämt det" säger "gudarna har sagt så" och resignerar inför ödet på samma sätt som förr. Längst ute i obygderna händer det till och med att man inte alls bryr sig om att skilja de båda religionerna åt. Kyrkan ser naturligtvis allvarligt på denna brist på upplysning men kan inte gärna straffa bort det utan försöker i stället missionera.

Kyrkan i Wenheim började som en egen gren, underordnad Kyrkan med säte i Aralantha. Överstepräst blev förre blotaren av Chelmar, Derion Dahl, som först vigdes i Gargul och sedan i Borgevid. Vid Mornams kupp i Aralantha klövs kyrkan i två delar, en trogen Derion Dahl och en trogen upprorsmakarna. När nu Mornam har fallit har kyrkan enats under överstepräst Derion Dahl. Översteprästen tillbringar sin tid mellan främst Borgevid och Gargul då läget är kritiskt gentemot Njarka, men även Aahren. Kyrkans huvudsäte anses numera vara Borgevid. I Wenheim finns blotare sedan många år i Gargul, Ravindal och Triti. Sedan en tid tillbaka har blotare utsetts i Arnak samt Fakaz. Det senare för att skärpa skyddet mot lokesdyrkare från Njarka som infiltrerar.

Vättarna

Medan de närmast ses som kreatur av naronierna, som livsfarliga vildjur av aralanthierna och som ohyra av randersmarkarna, har vättarna erkänts som fullvärdiga medborgare i Wenheim. Den hjälp de gav Varghuvud då Östra naronien befriades finns ännu i varje övrig wenheimares minne. Uppblandningen är inte total utan fortfarande bor vättar och människor i sina respektive byar, men man träffas ofta vid handelsplatser och ting. Visserligen misstros vättarna ofta i smyg men den wenheimska nationalmyten förhindrar varje handling mot dem och nu börjar tecken på verklig acceptans synas. Ett fåtal vättar har till och med fått betydande platser i den wenheimska maktapparaten. Så kan nämnas borgknekten Kaulab i Fakaz eller Kara el-Bash, riddare av Wenheim samt ledare för det beryktade Vargklogardet. Gardet blev visserligen förflyttat till gränsen mot Njarka för några år sedan till följd av ett upplopp de var inblandade i. Samtidigt säger rykten att vättarna i nordväst utsatts för medvetna försök till påverkan av Njarka, så både Kaulab och Kara el-Bash kan kanske behövas där de är för att hålla ett öga på sina fränder.

Wenheimare tycker om...

Naronier

Medan njarkabor ser ned på aralanthier och randersmarkare för att de utvandrade och borgevidsbor ordar vitt och brett om Nar och trons vagga, så intar wenheimaren en mera enkel och självsäker hållning. "Man är ju wenheimare och det är väl gott nog. Om de andra hade klarat av att slå sig fria själva så hade man ju kunnat lyssna till dem, men... nä nä."

Aralanthier

Man är tacksam för det som inflyttade aralanthier gjort för att hjälpa till att bygga upp landet. Nog kan man dra på munnen förstås, när man tänker litet på aahrenska sprättar och papperstravare eller kyrkliga predikanter som fumlar bort sig i skogen, men på det stora hela accepteras de och man är glada för det de gör inom administration och kyrka.

Randersmarkare

"Folket i öster är en smula hetsiga får man säga, och man får ju se upp litet med dem. Det är visst det här med vättarna som gör dem så stingsliga. Förr skulle de jämnt bråka men år 621 var allt sista gången, för då fick Rannvi köra ut dem ordentligt. De var för all del snälla och hjälpte henne med Gyllenskölds upprorsförsök år 625, och det var ju bra. Fast vad hade de egentligen här att göra? Vi wenheimare hade nog klarat av det själva också."