Ankomsten till Dahlen

Vinden pinade mina arma kropp. Lederna värkte av den råa kölden, och magen gjorde uppror. För en sann randersmarkare är havet en plåga. Havet är onaturligt för det randerska kynnet, även om klaner som Havahall rider på havet som en fylkesriddare rider på sin häst.

Jag hade seglat i många dagar över det vindpinade och mörka havet. Till en början hade den varma strömmen gjort att väderleken var, om inte behaglig, så i alla fall dräglig för årstiden. Jag hade firat midvinter i Aralond. Firat och firat förresten, att fira midvinter i en främmande stad är inte ett midvinter som jag vill fira. Att sedan Sjöhästen var ett drägligt ställe hör inte hit. Sjöhästen sägs förresten vara väpnaren Sigurd av Bues favorittillhåll. Av att döma på smaken av mjödet kan jag förstå det.

Efter midvinter hade jag fått skeppsplats på ett fartyg som skulle segla tillbaka till Dahlen. Kaptenen var bördig från Dahlen och seglade med lejdebrev både från Stormfare och Klinte. Han var en bullrig man, den gode Keitil Sjökapten. När han såg mitt plågade ansikte redan efter att vi lagt ut hånade han mig, och kallade mig landkrabba. Men jag bet ihop och låtsades inte om förolämpningen, väl medveten om att han aldrig skulle ha klarat av den resa jag företog mig i kunglig tjänst under åren 624-626.

När fartyget, en stadig kogg lastad med salt, viner och några hästar, kom in i den ostliga malströmmen blev väderleken sämre. Vattnet började frysa till is på rep och kläder. Vinden blev bistrare och alla tog på sig mer kläder. Nog för att jag har upplevt stränga vintrar med mycket snö hemma vid Bratesjön, men ingen vinter har varit så genomträngande som vintern ute på havet utanför Aralond.

Kapten Keitil berättade för mig att Aralond mycket sällan hade snö, medan vintern brukade vara bister i Dahlen. I Aralanthas yttersta öst gör bergen och de kalla strömmarna klimatet hårt. Om det inte vore för de stora dagliga floderna så skulle staden Dahlen frysa till is redan vid midvinter. Men genom att vattnet två gånger under en dag når sin högsta punkt, flera meter över den lägsta, dras den is som bildas ut i sjön när floden rinner tillbaka till havet. Att komma inseglande till Dahlen när floden drar sig tillbaka är omöjligt, så starka är strömmarna. För en som aldrig sett detta fenomen är det en märklig händelse. Skulle Lamben bete sig på samma sätt så skulle halva Havaport dränkas två gånger varje dag. Fast det är klart, då kanske inte Rygjardal skulle vara så sturska om de satt med vatten upp till halsen i sina magasin.

Nåväl, Kapten Keitil berättade att det var ovanligt milt för året och att en betydligt värre köldknäpp var att vänta.

Uppmuntrad av att det värsta var att vänta i väderlek tackade jag den generöse kaptenen för hans intressanta upplysningar. Därefter nedkallade jag Hels förbannelse på honom. Men, det hör knappast till min berättelse. Efter många dagars seglats nådde vi den delen av kusten där staden Dahlen ligger. Vi kom om eftermiddagen, med floden. På bergen glänste den vita snön i vetrisolens sista strålar och från åtskilliga eldstäder steg rök mot himlen. Inloppet till den långa, men djupa viken skyddas av två runda torn, föga större än de minsta tornen i Erdahem. Kapten Keitil berättade för mig att de kallades för Kronan och Spiran och uppfördes redan under den förste jarlens tid. Staden Dahlen har aldrig blivit stormad, men Spiran raserades en gång av de pirater som angrep Aralantha under 300-talet. Det kriget kallas för övrigt det Stora Sjökriget, och det var där som konung Ragne stupade.

Innanför tornen ligger Dahlenviken, och den tolfte dagen efter midvinter, när vi kom seglande rådde det en stilla förlig vind. Vid kajen låg två mindre skepp. De andra hade dragits upp på land då inte skulle användas på ett tag. Att låta båtarna ligga kvar vid kaj innebär att de ligger på botten när vattnet rinner ut i de stora havet.

När man kommer inseglande till staden Dahlen har man Svartåns mynning i fören. På höger sida, på en hög klippavsats, ligger Klinteborg. Det är de gamla jarlarnas fäste, och herre där var nu Peder Absalonsson.

Sjävla staden Dahlen ligger på den plats där Absalon Askersson en gång landade när han ledde sitt folk undan Bodvar Kungamördarn. Här vid Svartåns mynning slog de landsflyktiga sig ned och snart växte en märklig bebyggelse upp. Trots att jag har rest i delar av Naronien, i hela Aralantha och Randersmark, och i länderna bortom Randersmark hade jag aldrig sett något liknande.

Vid Svartån är husen små och stenlagda. Där ån mynnar ut i havet ligger några magasin och kajerna. Men det är på bergssluttningarna som staden har fått sin säregna karaktär. Berget är rikt på droppstensgrottor, vilka har utnyttjats sedan århundraden tillbaka som bostäder. Folk har murat igen grottöppningarna, byggt gavlar och portar och således förvandlat berget till en märklig syn. Uppför sluttningarna ringlar små stenlagda serpentinvägar som kalla vinterdagar är populära lekplatser för stadens barn.

När jag kom till staden första gången lekte mängder med barn på issluttningarna. De åkte kana, både stående och sittande. Några hade tagit en dörr som de åkte ned på. Tyvärr, eller snarare tack och lov, de små busfröna rammade en förnämer köpman som jag känner från min tid i Aahren. Jag kan lugnt säga att jag inte blev tillnärmelsevis lika upprörd över händelsen som han. Köpmannen, en av Vannboms kumpaner, slog sin breda bak och fick manteln förstörd på kuppen.

När jag steg av kapten Keitils kogg mötte jag en raggsliten man i säckiga kläder. Han tiggde pengar och jag gav honom en slant och frågade honom om värdshus i staden.

-Tja, det finns väl två att välja på, Svanen om ni är en herreman som vill ha ro, eller Den Glade Bergsmannen om ni vill uppleva Dahlen.

Jag tackade honom för hans råd och begav mig upp i staden. Jag vandrade längs den gata som de kallar för Kungens gata. På vägen passerade jag en skylt med en lysande vit svan. Jag bestämde mig för att titta in. Storsalen var enkel, men ombonad. På väggarna hängde björnskinn och vävnader. Men det kändes inte rätt efter en långt seglats. Jag beslöt mig för att leta rätt på den Glade Bergsmannen. Längre upp i staden där sluttningarna började bli brantare hittade jag en stor byggnad i sten. Den var två våningar hög och tycktes växa ut ur berget. Jag gissade att en del av värdshuset vilade i berget. Trots att skymningen nyligen kommit hördes stoj och glam från huset, och jag gissade att jag kommit rätt.

Den stora salen var upplyst av lyktor som hängde i taket. Sedermera fick jag höra att det i Dahlens otaliga gruvor hängde liknande lyktor. Runt salen löpte väggfasta bänkar. Längre in i salen, i grottdelen fanns en disk, och bakom den antagligen kök. När jag kom dit var stället fullt till hälften. Ett gäng grova bergsmän satt till höger och sjöng. Nja, skrålade är väl kanske ett bättre ord för de läten som frambringades. De var redan berusade i varierande grad. Jag såg även några män som jag gissade var hitresta från andra delar Dahlen, en grupp nordbor som satt i ett hörn och tisslade om sitt, tre knektar från stadsvakten och några stadsbor i varierande ålder och kön.

Värden kom fram och vi förhandlade om priset för en veckas vistelse med mat. Belåten kunde jag konstatera att det inte var dyrare än i Aahren eller Aralond.. Jag var lite rädd för att skulle vara omåttligt dyrt i Dahlen, då det låg bortom all ära och redlighet. Men Njord ske pris, den dyraste staden är fortfarande Aahren. Värdshusvärden såg till att jag fick något att äta, en fårfiol och några kokade rovor. Till det kom en stånka med mjöd.

Jag satt och njöt av att få äta varmt i ett varmt hus, utan att golvet rullade under mina fötter. Under tiden hade värdshuset börjat att fyllas av allehanda gäster. Snart hade en riktigt livad tillställning uppstått. En bard satt klingade visor, fylleskrålet hördes flera kvarter bort och mjödet flödade rikligt. Vad som hände under resten av den kvällen är av föga värde för Ers Majestät, med ett undantag. Jag fick under kvällningen höra en gammal historia, som avslöjar lite grann om Dahlenbornas lättrörda och romantiska kynne under den hårda och sträva ytan.

Sorlet var högt och festen i full gång, men alla hoppade till när en jättelik man vid ett av hörnborden röt:

- Du vet inte mycket du.

- Vad då, då, kom det lite ömkligt från samme köpman jag tidigare omnämnt. Han satt oroligt och prålade sig i sin skrud som lyste guld, purpur och grönt i en enda röra.

- Om du aldrig har hört historien om Ergim Sigurdsson och Lova så har du inte hört mycket, kom det lite vänligare från den skäggigt gråsprängde jätten.

- Jaha, om Ergim är så märkvärdig - ta och berätta historien för mig.

- Bra idé krämare. Euanne, mjöd i massor!

Folket runt omkring fortsatte att vara tysta för snart skulle de få höra en av de mest omtalade sägner som berättas i Dahlen. Min bordsgranne, Eskil Fiskare, såg belåten ut - för han älskade sägner. Han viskade till mig att vara tyst, för annars riskerade jag att bli utslängd. Det har hänt att besökare har dräpts för att det inte varit tysta när denna historia och andra som vördas högt av Dahlenborna berättats.

- Det var åren innan de många krigen mot Naronien bröt ut. Ja, du vet, dom anföll oss och det tog fyra långa år för oss att slänga ut dom ormarna. Ja, i alla fall, historien utspelar sig här i Dahlen, Aralanthas yttersta öst. Här bodde en ung riddare, ende sonen till herren av Tunehus. När han föddes var tecknen goda. Tor välsignade pojkens nedkomst och västergöken gol. Han var ämnad för något stort, det hade prästen sett första gången han skådade gossebarnet. De stolta föräldrarna döpte honom till Ergim. Pojken växte upp och blev en man, en stolthet för sin fader. Vid sexton nedlade han sin första björn och vid nitton fick han sina sporrar. Som så brukligt när riddaren fått sina sporrar så förlovades han med en flicka som föräldrarna valt. Det var en rik, men ej fager mö från Aralond.

- Skönhet är inte allt, sa krämaren och nickade.

- Nåja, skål för det, replikerade jätten och tömde bägaren. Men jag skulle uppskatta om du inte avbröt mig hela tiden. I alla fall var det så att dagen innan Ergim skulle bege sig över det stormiga havet för att hämta hem sin brud så tog han ridtur för att fördriva tiden. Han red runt på hedarna som han lekt på som barn, men det var som om någon styrt hästen för han redan sedan mot havet, till den lilla fiskebyn norr om Tunehus. Då han red ned i byn till de små guppande fiskebåtarna fann han att stället var nästan folktomt. Den enda han såg var en flicka som satt och lagade ett nät. Hon tittade upp, lite förvånat, när herremannen kom. Ansiktet var fagert, lika gott som Balder, och skapat av vinden med stor ömhet. Håret gnistrade i solen och ögonen var blåa, vackrare än de ädlaste ädelstenar och hållningen stoltare än de stoltaste bergen. Hon var en prinsessa, klädd i en fiskardotters kläder.

Bergsjätten tog fram sin falaste röst när han fortsatt berättelsen:

- "Vad söker ni herre?", frågade flickan och neg.

Ergim stod tyst en lång stund. Tystnad av skönheten han såg och förstummad av kärleken. Han svalde och tog till orda: "Ni är den jag söker."

"Mig?", frågade flickan förvånat.

"Ja, er."

Så träffades dom min krämarvän, brast jätten ut innan han flög upp på bordet och höjde den nyfyllda bägaren. Skål för Ergim och hans Lova!

- Skål för Ergim och hans Lova, svarade alla i salen. Folk ställde sig upp och höjde sina horn innan de frikostigt lät svalka sina gommar.

Det var bara köpmannen som satt kvar ett ögonblick, men han reste sig fort efter en förmanande blick från den skäggige jätten.

- Skål för Ergim och Lova, basunerade köpmannen ut med sin bästa marknadsröst. Sedan tömde han sitt krus.

Bergsjätten såg nöjd ut när köpmannen drack, och fortsatte sedan sin berättelse:

- Ja, Ergim svarade då: "Ni är som stjärnorna om natten, som gryningen om sommaren, som blommorna på ängen..."

Det lät litet lustigt att höra bergsjätten säga dom orden med stor ömhet och trånad i blicken. Men en god historia är en god historia, jag ska inte förstöra den för Ers Majestät genom mina iakttagelser. Jätten fortsatte sin berättelse:

- Flickan rodnade och vände sig bort. Efter den dagen var de två ett, och någon annan flicka fanns inte i den unge Ergims sinne. Någon annan man kunde Lova efter den dagen aldrig tänka på. Men säg den lycka som varar länge. För när Ergim samma dag berättade för sina föräldrar att redan funnit sin brud, och att hon var dotter till en fiskare, rasade de. De hotade, svor, bönade och bad att han skulle ta sitt förnuft till fånga och gifta sig med den flicka som de sett ut. Men den unge Ergims vilja var lika fast som berget. Hans hjärta tillhörde en annan. Vredgad sade fadern till sist: "Om du inte gifter dig med den flicka vi har sett ut får du lämna Tunehus imorgon för att tjäna konungen i Aahren." Den natten sov inte Ergim, han lämnade Tunehus i hemlighet och kom till den lilla fiskebyn mitt i natten. Han väckte sin Lova och berättade vad som hänt, och vad som skulle hända. Hon blev förfärad över att hon skulle mista sin älskade. Ergim lovade Lova dyrt och heligt att återvända en dag och gifta sig med henne. Tillsammans skyndade de sig till det lilla templets frejaprästinna, och innan natten blivit till gryning hade de inför Freja svurit sig till varandra. Tillsammans mötte de Sol som steg upp ur havet, ömma och kärleksfulla ord byttes innan Ergim tvingades att återvända till sitt fadershus. Fadern rustade sonen och skickade honom med båt till Aralond, därefter red Ergim till Aahren. Hos konungen mottogs Ergim med hedersbetygelser, snart var han känd vid hela hovet som en framstående krigare, en poet, och en ädling i Nars bästa anda. Han hade åtskilliga beundrare, kvinnorna försökte tjusa den unge mannen, ja det var inte bara värdshuspigorna, skrattade jätten och klappade en av flickorna, som serverade mjöd, i baken. Hela salen skrattade högt och flickan blev illröd i ansiktet. Hon skyndade sig snabbt ut.

Därefter fortsatte bergsmannen med att berätta om alla de ädla damer som försökte vinna Ergims hjärta, men för den unge riddaren fanns bara hans älskade Lova i sinnet. Han avvisade uppvaktningen artigt, men bestämt. Något som gjorde att hans rykte växte.

- Under tiden, hemma i Dahlen, gick Lova och väntade på att hennes älskade Ergim en dag skulle uppfylla sitt löfte.

Livet vid hovet var muntert, men snart drog det ihop sig till oväder. Oroväckande rykten kom norrifrån. Och en dag kom en budbärare till konungen. Naronerna hade gått över gränsen, Loke må förbanna packet, väste bersmannen och spottade bryskt.

Värdshuset fylldes av en kör av förbannelser över naronier och falska ödesdyrkare. Det var som om alla hade något att säga om saken. Det dröjde innan alla förbannelser uttalats och salen lugnat ned sig så att bergsmannens stämma kunde höras över bruset.

- Jag var faktiskt med vid Nebreon 619, jag vet jag talar om - å dom var inte ett dugg bättre på Ergims tid. Jag tycker att vi skålar för de tappra kämpar som blött på Naroniens besudlade fält för vår frihet.

När alla släckt den brinnande törsten i sina strupar fortsatte berättelsen:

- Först av alla att vilja värna konung och rike var Ergim Sigurdsson. Han steg fram till den likbleke konungen och sade: "Jag rider omedelbart dit ni befaller mig, jag fäller min lans i värn för Er och Riket och mitt liv är Ert."

Konungen repade mod efter att hört den tappre riddaren och han utbrast: "Gode män och kvinnor. Söner och döttrar av Nars folk. Vi har fördrivits från våra fäders hem, och nu vill de som fördrev oss, fördriva oss på nytt. Men nu är det stopp. Linjen är dragen, och vi backar inte. Till örlog. För Riket och vår älskade Frihet."

Kriget bröt ut, och främst i konungens led tjänade Ergim Sigurdsson, och med honom andra kämpar från Dahlen, bland dem Kyran.

Ett gillande sus gick genom salen vid omnämnandet av Dahlens store nationalhjälte. Och det tog inte många blinkningar med ögat innan den förste berusade gästen reste sig och skrålade: "Kyrans skål"

Jätten tvingade köpmannen att tömma sin bägare och fick honom att beställa in en ny kanna innan berättelsen fortsatte.

- Kriget gick dåligt, riktigt dåligt förstår ni. Fiendens mörka härskaror trängde djupt in i vårt land. Ergim Sigurdsson stred lyckosamt i tolv drabbningar, men inget tycktes hejda den svarta flodvågen.

Samtidigt gick Lova, ovetandes om ofärden som dragit in från norr, och väntade på att hennes älskade Ergim skulle uppfylla sitt löfte.

Naroniens härskaror var talrika, och konungen var hårt ansatt. Hans trupper hade lidit stora förluster, och förstärkningarna från Noedren, Åtuna, Tuve och Erdamaar dröjde. Chelmar hotades, ja till och med Aahren syntes hotad. Den här som var i fält skulle otvivelaktigen förlora nästa drabbning. Därför återstod det inte annat för konungen att försöka leta upp sina försvunna förstärkningar. Till dess var Ergim Sigurdsson tvungen att hålla stånd mot fienden, annars skulle riket förloras. Konungen vände sig till sin främste riddare och överlämnade kungatornet: "Jag skänker Er Rikets banér. Förlorar ni det, är Riket förlorat. Min krona vilar i Era händer." Djupt rörd över ansvaret och hedern mottog Ergim allvarligt det röda banéret med konungens torn. "Ers majestät, jag ska vakta det med mitt eget blod."

Ingen av dom visste hur sanna Ergims ord skulle bli. Konungen red ut med sitt folk, kvar fanns Ergims folk. Deras ställning var god, inte mer än trettio man kunde anfall i bredd. Men Naroniens här var stor, och Ergim hade blott ett tappert fåtal. I sju dagar stred man på slänten. Högar med fallna bildade en mur runt konungabanéret, men Ergim värjde det, dag efter dag. På den åttonde dagen hördes en hornstöt. Konungen hade kommit tillbaka! Naroniens furste, förbittrad över att möjligheten gott honom förbi beordrade en sista förbittrad attack som hämnd på den tappre Ergim. Striden blev hård, till sist fanns bara Ergim Sigurdsson och Kyran kvar. Båda slogs som hjältar och var svårt blodade. Det var därför de inte uppmärksammade att en naronsk krigare lade sina händer på konungabanéret och slet det åt sig.

"Banéret, det går förlorat." Ergim gav upp ett skri som kunde ha fått döda att resa sig upp ur sina gravar. Kyran svarade honom bistert:

"Låt det gå, vi har ändå vunnit. Konungen syns vid horisonten."

"Nej, jag har svurit att skydda det till priset av mitt blod."

Innan Kyran hunnit svara hade Ergim givit upp ett blodisande stridsrop, banat sig en blodig väg fram. Han högg ned naroniern och greppade banéret. Men försent. Han omringades, han stacks i ryggen och han stacks i magen. Dödligt sårad med livet på väg bort föll Ergim Sigurdsson. Men han behöll taget i banéret. Naronier som försökte slita åt sig banéret kunde bara konstatera att det inte var en mänsklig kraft som höll emot. När konungens första ryttare hann fram till platsen högg de ned två fiender som fortfarande försökte dra, lirka och slita konungatornet ur Ergims blodiga famn.

Samtidigt gick Lova, ovetandes om den blodiga striden, och väntade på att hennes älskade Ergim skulle komma tillbaka för att uppfylla sitt heliga löfte till henne och Freja.

Av alla tappra kämpar som hållit valplatsen var det bara Kyran som var i livet att möta sin konung. De gjorde det vid den fallne Ergim. Konungen var djupt rörd över sin riddares trohet och grät strida strömmar.

"Han uppfyllde sitt löfte till er, Ers Majestät. Trots att saken var vunnen ville han inte låta konungatornet gå förlorad." Kyran böjde sig över sin fallne vän och tog banéret. Ett leende från Valhall tycktes skymta från den fallnes läppar, och hade han inte varit död hade de som stod där sagt att Ergim dragit en lättnadens suck när han släppte banéret.

"Här har Aralanthas främste fallit. Och felet var mitt. Hade jag aldrig skänkt honom banéret hade han varit i livet för att rida vid min sida. Hör här! Ergim Sigurdsson utses härmed till Aralanthas förste härförare. Hans vapen skall alltid hänga i salen när Aralantha håller örlog. Hans namn skall hedras i alla tempel och hans kropp ska begravas i det kungliga koret."

Konungen tryckte sin läppar mot den fallnes panna och sade farväl.

När bergsmannen kommit till denna punkt i berättelsen var inte ett öga torrt hos oss gäster. Några grät öppet, andra satt med sammanbitna med glansiga ögon.

- När Kyran ville överräcka Konungatornets blodröda banér skakade konungen på huvudet. "Nej, Kyran. Låt detta torn ära hans kära. När ni återvänder till Dahlen, överlämna det från oss - såsom ett tecken på vår ödmjuka tacksamhet för Ergim Sigurdsson - som givit sitt liv för oss och Riket."

Kyran uppfyllde kungsord. Men han reste inte till Ergims föräldrar, utan till en liten fiskeby. I början av sunnifagn kom han ridande till byn. Han såg snart en flicka som satt och lagade ett nät. Hennes ansikte var fagert, lika gott som Balder, och skapat av vinden med stor ömhet. Håret gnistrade i solen och ögonen var blåa, vackrare än de ädlaste ädelstenar och hållningen stoltare än de stoltaste bergen. Kyran insåg att detta var en prinsessa, i en fiskardotters skepnad.

Flickan såg den allvarsamme främlingen och förstod att något fruktansvärt hänt. "Är ni Lova?", frågade Kyran.

"Ja", svarade hon med bruten stämma. Kyran klev av hästen tog fram det noga hopvikta banéret. Hans röst var hes och hans hållning stel när han tog till orda: "Lova, hans majestät konungen av Aralantha sänder sina ödmjukaste hälsningar till Er. Det är hans majestäts uttryckliga önskan att ni tar emot detta, Aralanthas Banér, ett banér som bär Ergim Sigurdssons blod. Det blod han utgav när han räddade riket."

Stum tog flickan emot gåvan. En tår föll på hennes kind.

"Det var därför han aldrig kom. Då höves mig inte mer. I livet återstår intet. Blott i döden kan min älskade uppfylla sitt löfte."

Flickan tog banerét och rusade iväg.

Lova Fiskardotter hittades aldrig. Däremot fann hennes far det olycksaliga banéret. Det låg prydligt ihopvikt uppe på den klippan som idag kallas för jungfruklippan. Lova hade slängt sig över stupet och slukats av Njords vita bränningar som fört henne hem till Ergim.

Det var märkbart tyst i värdshuset. Köpmannen såg på bergsjätten som berättat historien, och med en knapp hörbar röst sa han:

- Det var en historia det....

- Den är sann, om ni en dag kommer till fiskarbyn och besöker Jungfrustopet ska ni se att konungens torn, med Ergims blod, hänger på väggen. Som ett bevis för att historien är sann, och som en påminnelse att det band som kärlek skapar håller in i döden.