Att uppfylla löften till en edsbrytare

Sorgen. Vreden. Hatet. Bitterheten. Nora känner igen känslorna, men det gör dem inte lättare att bära. Tyngden kring hjärtat, smaken av aska i munnen. Den smakar Hedevis nedbrända tempel, och nu smakar den som hennes vänners död. Det är samma hopplöshet, och samma hopbitna vägran att ge upp. Prins Almar lever, så även om alla andra är döda måste hon och Vanja fortsätta.

De ligger lågt, rädda att Kei letar efter dem med sina seeendets fördömda ting. De drar norrut och försöker sprida ordet om vad som egentligen hänt där i Björkskogen. Om Hels döttrar och Grimars fall och Keis galenskap och prins Almars flykt. De sökte sig till Svart Snös gamla budvägar, med varningar om hur Rana dött och hur farligt det kan vara att vara Svart Snö. Med uppmaningen att inte tappa modet, att prins Almar är i frihet och kommer åter. Var redo. Håll lågan brinnande. Men det är svårt, svårt att be någon annan brinna när man själv känner som om man vore helt svartbränd inombords, som att allt är aska. Och sommaren är ljum och Naroniens folk är trötta på kamp och krig och ibland kom varningarna för sent och bara en nedbrunnen gård var kvar där vänner till Svart Snö tidigare bott. Trots det fortsätter de ihärdigt, hela sommaren, försöker få folk att begripa, att fortsätta kämpa. Ibland lyckas de, oftast inte. Och hela tiden bär de med sig spjutet, Garms spjut.

Inte förrän i slutet av lieting, när människor kommer strömma till Borgevid för skördemarknaden, bestämmer de sig för att våga uppfylla löftet. Ju närmre staden de kommer desto fler rör sig på vägarna. Sommaren har varit god, skörden är rik. Några dagsmarscher innan stan ansluter de till en brokig skara, en smedslärling som tänker att den stora staden måste byggas upp nu och det är en bättre plats att vara på än byn hon kommer ifrån, en bonde och hans äldste son som ska sälja öl, en annan som har korn, och någon med smör och ost. De prisar Kei för solen och freden och den goda skörden. Nora vill skrika åt dem hur fel de har men Vanja håller hårt i armen på henne och Vanjas ögon är för trötta och sorgsna för att orka vara rädda och Nora klarar att vara tyst, hon säger nästan alltid Nemevid och försöker att inte alls prata om Kei för att kalla honom furste är alldeles för smärtsamt. Men de blotar, i avskildhet men inte hemligt. De vågar hoppas att Keis ord om att gudadyrkan tolereras hålls för sant av de här människorna. Vanja leder blotet, smedslärlingen och några av bönderna blotar med dem. Det blir ganska tysta blot, orden i Svart Snös blotvers stockar sig i halsen på Nora, de smakar aska och hon kan inte säga dem.

Det är sen eftermiddag när de kommer in till stan, templet avtecknar sig tydligt mot sommarhimlen. Nora lägger en hand på spjutet som Vanja bär. ”Det kommer kännas underligt att lämna det här. Att lämna honom här.” ”Jo. Fast lite vackert, det var ändå här det började. Med draugringarna, och blodshornet.” “Första gången jag träffade honom var när vi räddade Ninna från att bli blotad till Loke. Inte för att jag märkte värst av honom då, hade fullt upp med att återse Ragnheidur och Morgongåva.” “Det kan jag tro. Ninna, det var väl Siris kamrat? Siri, som också reste med blodshornet?” “Det stämmer. Och Ylva, Lärka, och Yrja. Jag undrar vad som hände med Yrja, sågs hon någonsin till mer efter Nares Klinga? “Nej, jag tror inte det. Jag undrar om hon riktigt hämtade sig efter Isengård.” “Inte så konstigt. Jag tror faktiskt inte att Garm hämtade sig från henne, och han var av långt härdigare virke än hon. Det var väl därför han var så rädd, den sista kvällen?” Det är svårt att prata om den sista kvällen, kvällen den dag Kei visat sitt sanna ansikte, kvällen de trodde att de alla skulle dö. Kvällen innan Rana, Isa och Garm gick mot sin död och Nora och Vanja mot livet. Någon sorts liv, i alla fall. Men minnet är tydligt, minnet av Garm med ögonen svarta av ångest. Nora vet inte vad det var han såg, något som Isengård visat honom, något han levt igenom när han var svuren till henne. Och det gjorde honom livrädd, livrädd att han skulle hamna där igen, som den edsbrytare han var. ”Vilken ed var det han bröt, som gjorde honom så rädd?” ”Jag vet inte säkert. Att skydda Yrja kanske, fast det var väl därför han svor sig till Isengård, för att få henne fri.” ”Men först lämnade vi henne där, i Isengårds händer, lämnade frivilligt över Agnors ring och lämnade kvar Yrja hos hondraguen. Det var mycket svårt för honom, jag minns att han hellre ville att vi skulle döda henne. Var det detta, eller var det ordenseden, att bekämpa ondskan i alla dess former?” ”Kanske. Ingen vet väl riktigt vad Garm tvingades göra när han var Isengårds. Jag minns bara att han var helt galen när han blev fri från henne, när Yrja dödade henne.” ”Han var försvunnen ett tag efter det. Och försökte lämna orden, men togs så småningom tillbaka mot att han skulle utföra stordåd. Kanske var det den eden han kände var bruten, att han inte gjorde några stordåd?” ”Nädu. Jag kan här och nu, som Riddare av den Gyllene Hjortens Orden, förklara blotet i Njarkas tempel ett stordåd.” Vanjas röst är hård, och kanske onödigt stark. Nora hyssjar, de har kommit upp till templet nu. Torget utanför templet är tomt, templet ruvar tyst och mörkt. De slår en lov runt templet, allt är stilla. Men just som de kommer ut på torget igen och ska gå upp till trappen kliver en person fram ur en gränd och går hastigt fram mot dem. Noras hand går mot svärdet, Vanja greppar spjutet. Mannen, för det är en man, håller upp händerna och stannar till. Han tvekar lite och säger: ”Väl mött, här i skuggan av templet. Dagen börjar bli lite sen, eller hur? Varför inte följa med mig och låta flamman värma er?” Nora ställer sig hotfullt mellan honom och Vanja, men Vanja hejdar henne med en hand på axeln och viskar: ”Flamman, är inte det de som vaktar templet nu, prästernas vakter?” ”Må så vara, men inte törs vi lita på det.” Nora ögnar misstroget mannen men Vanja sänker spjutet och går fram till honom. Nora kan inte höra vad de säger men när Vanja vinkar henne till sig ser Nora att prästinnan litar på mannen.

Han heter Torgeir och tar dem med till ett hus inte så långt från templet. Det är ingen annan där, Nora ser till att hålla uppsikt över dörren och lägger inte av sig sina vapen. Är han den han utger sig för att vara begriper han varför misstro behövs, är han det inte behöver hon dem snart. Han bjuder på grillad fågel och kallt öl så kommer frågorna. ”Jag hörde er på torget, hörde något om att blota i Njarkas tempel. Och när ni kom ut på torget igen och såg ut att vilja gå fram mot porten kunde jag inte låta bli att hejda er. Vi tror att han har uppsikt över templet, Kei. Vill ni dit, vänta tills det är mörkare. Får jag fråga, vad vill ni göra där? Det är stängt, det vet ni väl?” ”Förseglat av Derion Dal själv.” säger Vanja ”Vi vet. Vi behöver inte komma in, bara lämna en sak utanför.” Hon fingrar på spjutet. ”Spjutet? Vems är det?” ”Ingens.” bryter Nora in, barskt. ”Gudarnas.” ”Vems var det?” envisas Torgeir. Nora och Vanja ser på varandra, rynkade ögonbryn ställer en fråga, ett snett leende svarar. ”Han hette Garm, han kom från Naronien och hans far var Odenspräst. Han blödde och brann för att befria landet från Lokespacket och dog i våras, och innan han gick till sin död bad han oss lämna spjutet, hans fars spjut, på trappan till templet i Borgevid.” ”Han var en vän. En kämpe, och vi genomlevde mycket i kampen om ett fritt land, ett fritt Naronien och ett befriat Njarka. Bland annat blotade vi i Njarkas tempel, det var kanske det vackraste och det närmsta ett fritt Njarka vi någonsin kom.” Nora böjer huvudet, sorgen väller upp från tyngden i magen. Vanja fortsätter: ”Kampen mot Loke var det som drev honom, och den drev honom hårt. Han var i Hagre och försökte dräpa Blodstand.” ”Fördömda Blodstand,” fyller Nora i, ”hon var fruktansvärt svårdräpt. Gjorde ett eget försök senare, innan Nares klinga. Det var i Hagre de förlorade Fala. Fala var min vän från Njarka,” förklarar hon för Torgeir ”och Garm hade bort henne i Hagre. Vi trodde hon var död, igen. Men hon klarade sig som genom ett under den här gången också. Det var faktiskt Garm som hittade henne första gången, innan Hagre. Förlåt, jag berättar dåligt. Fala och jag växte upp tillsammans, och började kampen mot Loke hos Ran... nej, det är inte så viktigt. Vi kom i alla fall ifrån varandra, men Garm råkade på henne många år senare och sen träffade vi dem i skogarna söder om Ormsnäs.” Minnena väller över henne, hur hon satt böjd över elden och hur det visslas i skogen, en visa hon hört ordensvänner sjunga. En liten styrka kommer fram mellan stammarna. Det hade varit besynnerligt nog att se Garm; i blank brynja och med en aura av ledarskap var han en annan än den trasiga figur som lämnade dem där draugarna dog. Men bakom honom en annan brynjeklädd siluett. Mer tärd och lite äldre. Men omisskännligen. Fala. Nora visste då inte något om vem Fala var längre, och det var viktigt att veta. Så mycket hade ändrats i Noras liv under åren. Så lite kvar som hon kan stå för av allt det som var viktigt då. Hon minns hur hon inte kunde låta bli att le mot Falas blå blick. Nora rycks tillbaka till nutid när Vanja fortsätter: ”Det var där i skogarna vi hittade Almar, prins Almar som flytt från Ormsnäs. Och där fröet till kampen föddes, att återvända norrut och kämpa för att svart snö ska falla över Njarka.” ”Fast det beslutade vi oss inte för förrän efter midvinter, det midvinter då Garm kom och berättade att de misslyckats med att dräpa Blodstand och att de förlorat Fala. Jag var nära att döda honom för det.” ”Det var då vi frigav dig. Inte för att det betydde något.” ”Och ändå gjorde det det.” ”Och sen reste vi trots allt norrut. Firade vår vårblot hos Sparvhök, och träffade Isa där.” ”Och Fala, igen, bortom allt förnuft hade hon överlevt. Fast innan dess var det det där med Fylgia. Har du kvar hennes torshammare och tyrsruna?” Vanja nickar och fingrar på halsbandet. Nora minns hur Garm varit tvingad att leda iväg Fylgia in i skogen när Fylgia erkänt sin skuld och ändå vägrade blota, vägrade vända sig till gudarna. Smycket hade Garm haft med sig när han kom tillbaka ensam, hade tryckt det i Vanjas hand, ta det du, så att du inte glömmer vad det här handlar om. ”Det var efter det vi tog oss till Bokfur.” säger Nora till Torgeir. ”Vi brände Lokesdyrkarnas tempel och deras flotta.” Men det hon minns mest är efteråt, hur Isa skrikit att de borde gå mot Njarka nu med en gång och bränna templet där, och hur Garm slog ner henne, bröt henne. Det var för farligt, att låta henne tro att hon kunde gå fri efter allt vad hon visste om Svart Snö. Senare visade Isa att hon förstod, när hon dödade den sinnesförvirrade kvinnan i skogarna efter att de fångat Lokesprästinnan och träffat magikern. Det var då Garm stack ut ögonen på Lokesprästinnan som var dum nog att nöja sig med löftet att hon skulle få gå, men inte försäkra sig om att få göra det oskadd. ”Och sedan tog vi oss trots allt till Njarka.” fortsätter Vanja ”Men det var inte då vi blotade i templet, det var inte förrän efter slaget om Borgevid.” ”Slaget. Då Ylva dog. Om Isengård bröt Garm och Garm bröt Isa så var det nog Njarka som bröt Ylva.” Nora vänder sig till Torgeir: ”Ylva var en Lärd från Aralantha, men hon förstod ändå att även de där sydborna måste kämpa mot Loke, och om kampen inte förs här så kommer den till dem. Så hon kom norrut, följde med Svart Snö och lärde sig att det är ingen idé att tro att det går att bekämpa ondskan med något annat än ondska. Att det inte går att försvara världen mot Loke utan att själv begå grymheter. Inte för att man vill utan för att man måste, och för att det enda sättet att besegra ondskan är att vara mer hänsynslös, mer övertygad och ännu mer beredd att göra vad som helst än vad fienden var. Det var en svår läxa för Ylva att lära sig, men till sist begrep hon, jag tror hon begrep när vi var i Njarka stad. Men innan slaget blev hon tagen av Lokespacket och dräpt.” Nora mindes hur Ylva legat alldeles stilla i snön, med slutna ögon och öppna händer. Vanja hade suttit böjd över Ylva med sitt ljusa hår som en slöja, med sitt ansikte tätt intill hennes. I en evighet hade hon suttit där, medan hoppet inom Nora sakta slocknade. Sakta, sakta hade Vanja rätat på ryggen och med rösten tung av sorg sagt att Ylva gått nu, att hon var död, att hon lämnat dem. Lämnat dem här i snön, i striden, i världen. Och att de måste i sin tur lämna henne. Lämna henne till kylan och rovdjuren. Ack Ylva. ”Efter att vi lämnat Ylva död i snön och Borgevid var vunnet samlade vi ihop vad som var kvar av Svart Snö och tågade norrut mot Njarka. Det blev en hård strid där, trots att stan nästan var helt tömd. Och just som segern var inom räckhåll kom Kei och tog den ifrån oss. Men han kunde inte hindra oss från att blota i templet, trots att han försökte.” ”Redan då borde vi fattat misstankar.” fyller Nora i. ”Men det var ändå vackert, att staden var fri och Lokespacket drevs ut. Vi gjorde ändå det, vandrade på Njarkas befriade gator och smakade på hoppet. Vi samlade ihop de asatroende som ännu var kvar i staden och tillsammans rev vi ned Lokespackets beläten i templet, skar halsen av de präster som var kvar. Och sen blotade du, Vanja. Det var vackert, och starkt.” ”Berätta, berätta hur det var att blota i Njarkas tempel.” ber Toreir med hes röst. Vanja berättar, först trevande men sedan alltmer detaljerat: ”Vi samlade ihop brännbara delar av inredning och statyer i en hög, i mitten av den forna halvcirkeln och ställde oss i en ring runt bålet. Jag tände blotelden och bad alla att hjälpas åt att stå stadigt, öppna sina sinnen och välkomna gudarna, en i taget, till Njarka. När lågorna börjar flamma tog jag upp min dolk, Reilis dolk, och offrade blod. Därefter ropade vi tillsammans, i tur och ordning, de tolv gudarnas namn. Jag tackade för styrka och seger, berättade om vår glädje över att ännu ett folk, ett land, äntligen tillhör gudarna. Rösten blev starkare när jag bad om livskraft, styrka och mod för Njarkas prövade folk. Sedan läste vi blotversen. När vi nått slutet kunde var och en av oss känna gudarnas kraftfulla närvaro. De hade hört oss, och de når in i våra sinnen. Vi hade öppnat ett fönster för gudarna till Njarka. Må det ännu stå öppet.” ”I templet visade gudarna oss trädet. Det sjuka trädet i Björkskogen, och vi reste dit. Räddade trädet från Hels döttrar och världen från Loke, och för en skimrande stund var allt som det skulle.” Noras röst är ljus av förundran. ”Njarka var fritt, världen var räddad, Kei tillbaka och båda hans söner i säkerhet hos honom.” ”Men sen,” Vanjas ord skär in, hårda och bittra ”sen förklarade Kei sig furste av Nemevid och gav Njarkas tron till gamle Karg och vi var tvungna att välja mellan att erkänna oss skyldiga och avrättas som förrädare eller se prins Almar dö.” ”Almar lyckades fly. Rana, Isa och Garm valde ändå att försöka döda Kei. Jag valde att fortsätta kampen, och Rana skickade Vanja med mig.” ”Det var då Garm gav oss spjutet, och bad oss lämna det vid templet i Borgevid.”

”Och nu ska vi göra det.” Nora reser sig och tittar ut genom fönstergluggen, lietingsnatten har sänkt sitt mörker över staden. Hon vänder sig mjukt mot Torgeir, drar sin dolk och sätter klingan mot hans hals. ”Jag är inte alls säker på att jag litar på dig, du vet alldeles för mycket om vilka vi är och vad vi gjort. Det går inte an att du ropar på Keis pack, vi har för viktiga saker att göra för att bli fångade här. Ditt liv är ett lätt pris att betala för kampen.” “Nej.” säger Vanja skarpt. “Du behöver inte döda honom.” Torgeir sitter mycket stilla och tittar på prästinnan med skräck och en bön om sitt liv i blicken. “Kanske inte. Berätta du för dina herrar, vilka de än är, vems spjut som står på templets trapp, och att kampen fortsätter.” säger Nora och sänker dolken. Torgeir flämtar till. “Men är du den du utger dig för att vara förstår du varför jag måste göra det här, och är du det inte kan du tacka din lyckliga stjärna för att det inte blir värre. Den här gången.” Hon slår till honom i bakhuvudet med dolkskaftet. Han faller tungt av stolen.

Stjärnor glimmar på en mjukblå himmel när de kommer fram till templets port. Vanja ställer spjutet på trappen och lägger handen mot porten. "Heimdall, ondskans främste fiende bland gudar. Minns den som levt och dött för kampen och endast för den. Hedra den krigare som aldrig tvekat, aldrig låtit sig skrämmas och aldrig vacklat. Ge honom en krigares vila, det ber jag som din kallade." Nora lägger sin hand jämte hennes. “Frigg, jag är Hlin, din hjälpare. Hör mig och hjälp en av de mina. Garm stred mot Loke och föll i kampen. Tala med din make om Garm, kanske har Allfadern några dumma tankar om eder som inte hållits. Det är oviktigt, Garm levde och dog för kampen. Be din kämpe Rana Köldgrip berätta mer ifall du inte tror på mitt ord, hon är redan med dig. De kämpade och dog tillsammans, blödde och brann. Se till att Garm får dricka i Allfaderns hallar. Hedra honom som han är värd.” “Oden Allfader,” fortsätter Vanja, “minns att Garm levde och dog som din kämpe, minns hans styrka och mod och hans offer. Ge honom en plats vid ditt bord, ge honom äran att strida för dig när Ragnarök en dag kommer. Kampen var hans liv, låt honom fortsätta den också efter sin död.” “Oden Allfader,” fyller Nora i, “om inte Garm är i Valhall när vi kommer dit ska du bli varse vilken sorts malm Njarkas folk är smidda av. Det svär jag.”

De greppar tag om spjutspetsen tillsammans, fattar om varandras händer med det kalla stålet mellan sig. De kramar till och spetsen färgas röd. Nu kommer orden, under askan flammar glöd till, en låga tänds.

//Er är ofreden
eviga gudar
våra är vapnen.//

//Stöd och slagkraft
gudars styrka
krävs i kampen.//

//Klarsynta krigare
kallade är vi
att blöda och brinna.//

//Er är äran
eviga gudar
vår blir vilan.//