Bilder ur den randerska vardagen

—Har ni hört berättelsen om kvinnan som red med Nerods märke?

Gamla Sigyn sänkte rösten, som alltid när hon berättade sina historier. Hon var den erkända historeberättaren i klanen, och många kom långväga ifrån för att höra henne berätta. Dessutom hade hon ett enastående minne, och kunde hela klanens ättelängd med alla viktiga händelser, sedan Rander stötte sin lans i marken vid Randersborg.

Det var skumt i rummet, endast brasan i den stora eldstaden lyste upp, och kastade märkliga skuggor på väggarna. Hela husfolket hade enligt vanan samlats i storstugan efter kvällsvarden. Männen satt utmed långbänkarna med sina mjödkrus, kvinnorna satt närmare elden, de flesta sysselsatta med något slag av handarbete, som inte krävde mycket ljus. Kvällarna var långa, vintern kall, och det fanns gott om garn att tillverka strumpor och vantar av. Barnen lekte i halmen på golvet, men vid den gamlas röst upphörde stojet, och de kröp närmare henne, för att inte gå miste om ett enda ord. De andra kvinnorna nickade mot varandra, och pratet dem emellan tystnade. Detta var en historia man kunde lyssna till många gånger.

—På konung Vidars farfars farfars farfars tid levde en ung kvinna av Tanngjnosts klan, började gamla Sigyns berättlse.

—Hon var som kvinnor mest, hölls hemmavid vid husliga sysslor. Men som hennes far inga söner hade var hon och hennes systrar också vana vid både vapenlek och ryttarkonst. Eityd var kvinnans namn och hon var trolovad med en man från Meilehem, som redan som ganska ung utmärkt sig så väl i strid och tapperhet att han upptagits som en av Nerods ryttare. Deras bröllop skulle stå till våren, men denna vinter drog männen från Randersmark åter i strid mot de grymma vättarna i norr, och Eityds trolovade föll i striden. Då Eityd fick dödsbudet sörjde hon på brukligt sätt i de tolv dagarna, och bad varje dag till gudarna, men när dessa dagar var till ända reste hon sig och gick till sin far.

—Fader, sade hon. Jag har nu suttit på min kammare i de tolv dagarna, och går nu till templet för att blota åt gudarna. Men min käresta ligger ohämnad i norr. Han hade ingen broder, inte heller har jag en bror som kan utföra hämnden. Jag ber dig därför, ge mig häst och vapen, så jag kan rida till Randersborg och försöka bli en av Nerods ryttare och föra hans strid tills han är hämnad.”

Fadern var inte glad åt dotterns önskan, men som hon var envis kunde han till sist inte neka henne det begärda, och Eityd begav sig mot Randersborg

Gamla Sigyns röst var nu den enda som hördes i storstugan. Också männens prat, om Vetrijakten, som nyss varit, om slaget vid Hovas och om hur man bäst dräpte en vätte, hade avstannat. En hund gnällde till, elden sprakade och vintervinden ven utanför, allt medan berättelsen om Eityd och hennes långa kamp för att slutligen lyckas bli en av Nerods ryttare, fortsatte.

—Då är vi överens, broder Atle.

Herngrim höjde bägaren med vin mot sin gamle vapenbroder och log brett. Detta var en efterlängtad dag, äntligen hade de båda männen träffat sin överenskommelse.

—Ja, barnen vill ju ha det så, och din son har utmärkt sig väl i strid. Han lär bli en god make åt Eilisiv, svarade Atle och nickade bort mot de båda unga, som satt tätt intill varandra i den andra ändan av storstugan.

De båda männen var nöjda. Barnen deras hade gjort kloka val. Äktenskapet mellan dem skulle binda deras klaner närmare varandra, och i ofärdstider som dessa var goda förbindelser med rätt klan inte att förakta. Och både Atles dotter och Herngrims son ansågs vara goda partier. Eilisiv hade en ansenlig förmögenhet och en god gård att ärva efter sin mor en gång, och Arnbjörn hade tjänat kung Vidar i fem år, och skaffat sig ett gott rykte som en duglig och tapper krigare. Jo, nog hade man anledning att fira trolovningen med ännu ett krus vin eller två.

Medan deras fäder bekräftade uppgörelsen med finaste Belcharivin, satt de båda unga och talade om det kommande bröllopet.

—Far tyckte vi borde vänta till klanmötet och vigas där av översteprästen, men jag sade nej. Vi har väntat länge nog, och jag vill att vi gifter oss till sommaren, sade Eilisiv.

—Jag håller med, svarade Arnbjörn.

—Vid gudarna, det är ju mer än ett år till klanmötet, och nog vill jag som du att vi ska vara gifta till dess. Vem vet, kanske kan din far på klanmötet få vara med om sitt första barnbarns namngivningsfest istället. Att få bära fram en dotterson inför gudarna ska väl vara en god ersättning för en bröllopsfest.

De log mot varandra, och förlorade sig i planer för framtiden.

—Du är galen! Gränsen går vid bäcken, nu som förr, och ingen liten slyna skall komma och påstå annat!

Gunlög var röd i ansiktet av vrede. Hon visste väl hur gränserna mellan hennes betesmarker och grannens gick. Bäcken hade varit gräns mot väst i hennes mors och mormors tid, och så var den ännu, vad än Ingreid påstod

—Gränsen går vid skogsbrynet, och du har ingen rätt att låta dina får beta på mina marker.

Ingreid var inte mindre arg, men lyckades bättre behärska sig. Hon hade nyligen tillträtt arvet efter sin mor, och var viss om att hon hade rätt. Den egentliga gränsen gick vid skogsbrynet, och att Gunlög lyckats lura hennes mor betydde inte att Ingreid var lika lättlurad.

Tvisten mellan de båda familjerna var lika gammal som de båda gårdarna. Otaliga gånger hade klanherren försökt medla mellan dem, men alltid förgäves. Än var det ett får som förirrat sig till fel betesmark, än var det en hund som gjort skada bland djuren. Och fanns inget annat att gräla om kunde man alltid falla tillbaka på den gången då Gunlögs morfars farmors far köpt en kviga av Ingreids mormors morfars farmor, och båda ansett sig lurade av den andre.

Och nu var det alltså gränsen mellan betesmarkerna som var föremål för grälet.

—Jag låter mina får beta var jag vill på MINA marker!

—Ser jag dina får på min sida gränsen en gång till behåller jag dem!

—Tjuvhynda!

—Löskekona!

Tillmälena haglade i luften, och de båda kvinnorna hade nu helt glömt klanherren, som hade kallat dem båda för sig, för att göra ännu ett försök att få slut på fejden. Han hade inga stora förhoppningar, denna fejd hade pågått för länge, och hade för många inblandade, för att ett beslut från honom men som klanherre hade han ansvaret för att klanen hölls samman, enig mot yttre hot och stark mot krav från kung eller råd. Stridigheter inom klanen hade man inte råd med, särskilt inte i orostider.

—Tig!

Klanherrens röst skar plötsligt över de båda kvinnornas.

—Denna tvist måste få ett slut. Nu har jag medlat länge nog mellan era familjer, och mina företrädare före mig. Vår klan splittras och försvagas av era ständiga strider. Mitt beslut blir därför att dra både er gränstvis och denna fejd inför nästa klanmöte. Den dom som där fälls, av konung Vidar eller hans ställföreträdare, skall gälla. Är ni inte eniga om detta utesluts båda era familjer ur klanen.

Varken Gunlög eller Ingreid kom sig för att säga ett ord. Att uteslutas ur klanen var ett straff värre än döden, en vanära värre än att förlora en vapenstrid. Den som uteslöts ur klanen var inte bara ensam och utan all den gemenskap klanen gav, man var också skyddslös, försvarslös. Ingen hämnades en om man dräptes, ingen ville låta sin son eller dotter gifta sig med en klanlös. Den klanlöse var föraktad av alla randersmarkare, och hade inte mycket mer att välja på än att gå i landsflykt. I Randersmark hade han ingen framtid.

—Nå, hur blir det?

Klanherrens röst var bister, när hans blick från den ena kvinnan till den andra. De blängde ilsket på varandra, men nickade slutligen. De hade inte mycket val, och de insåg det.

—Då blir det så. Er fejd är bilagd tills klanmötet. Vad än för dom som där fälls gäller för all framtid. Den som bryter mot klanmötets domslut utesluts ur klanen, och hans eller hennes barn är klanlösa i hela sin livstid. Detta är mitt beslut. Gå nu.

—Här var det hudar! Prima hudar från Zaardras!

—Salt! Salt från Aralond!

—Torkad fisk! Kom och köp torkad fisk!

Ropen ekade över Handelstorget i Havaport. Det myllrade av folk från alla Randersmarks ändar, och tillresande handelsmän från Naronien, Wenheim och Aralantha kämpade med Rygjardalingar och och andra randerska köpmän om att bjuda ut sina varor. Marknadsdag i Havaport var en livlig affär. Här såldes allt, från det lilla smör och ost en fattig bonde kunde avvara till stora lager av värdefulla varor, som salt och finaste kalkstensbilder från Nibble.

En av handelsplatserna var Hästtorget, så kallat eftersom det här såldes och köptes hästar, både de finaste Hjorvahästar, som konungahuset hade avels- och handelsprivilegier på, och vanliga rid- och arbetsdjur. Köpet av en av de sistnämnda höll just på att avhandlas i ett hörn av torget

—Hon är ett prima sto. Två guld är ett gott pris, menade bonden som sålde hästen.

—Nja, är det inte litet väl högt för en tioåring? Ett och ett halvt guld är jag beredd att ge, tyckte den tilltänkte köparen, en man från en by någon dagsmarsch utanför Havaport.

—För henne! Hon är en bra dragare, och du kan få flera goda föl efter henne. Två guld, inte ett koppar mindre ska jag ha för stoet, annars kan du söka en annan häst.

Köparen gick ytterligare ett varv runt hästen, lyfte hovarna, undersökte tänderna och kände än en gång med handen utefter länder och hasor. Så nickade han.

—Nåja, jag köper henne. Men för två guld får du allt skicka med seldon också.

Efter en kort stunds tvekan nickade bonden, och de två guldmynten bytte ägare. Stoet leddes bort mot det långa träräcket, där hon bands tillsammans med de andra sålda hästarna. De båda männen gick tillsammans bort till närmaste värdshus, för att bekräfta köpet med en bägare vin.