Den sista tänkeboken

Det var mörkt i rummet, endast en liten oljelampa gav ett flämtande sken i det som var templets arbetsrum för väktaren av skrifterna. Det låg spridda pergament och en och annan bok kringslängt i rummet. Ingen av dem var av vikt. Hon tittade sig omkring i rummet med sorg och tungt hjärta och doppade återigen fjäderpennan i bläckhornet innan och lät orden formas med säker hand.

”Det blev den sorgligaste dagen i Borgevids stortempel sedan Arned höll sitt avskedsblot här.”

Hennes vördighet Ingunn till Idun var den yngsta och den enda gudaman som burit titeln Väktaren av Skrifterna sedan Borgevid befriades och templet öppnades för två decennier sedan. När prästernas skara minskat en efter en i de hårda krigen mot Njarka så hade det gjort att Ingunn anförtroddes allt större uppdrag. Slaget om Borgevid, där de hårdaste striderna kom att stå på templets trappa, kom att hårt åderlåta de kvarvarande prästerna. En tår föll på Ingunns kind när hon tänkte tillbaka på den bistra vinterdagen, när den siste översteprästen av Borgevid stått på templets trappa och hållit stånd mot lokespräster, vättar och annat härfolk från Njarka. Sedan hade den svarta pilen kommit. En svart pil från ett tak och översteprästen träffades i bröstet. I samma stund som han föll hade undsättningen brutit fram, chelmarriddare och riddersfolk från Aralantha som i sista stund säkrade templet.

Det var den dagen som gudamannen Ingunn blev väktare av Skrifterna, den som ansvarade för världens största och viktigaste bibliotek där många av Nars egna skrifter förvarades. Med ämbetet kom att ta över templets tänkebok. Hon bläddrade till sina första ord i Templets tänkebok.

”Excellensen Gainor av Brage, väktare av skrifterna tillhörde de fallna denna svarta dag. Jag, Ingunn, gudaman av Idun, har av den tillförordnade tempeldrotsen excellensen Jotnir, tempelman av Heimdall, utsetts till att överta ämbetet och axla det ansvar som gått i arv sedan Nar inrättade templet. Jag ber till Idun min härskarinna och Oden den höge att jag kommer att bli värdig både uppdraget och förtroendet.”

Hon bläddrade vidare i boken, sida upp och sida ned med namn på fallna präster, adepter, danserskor, chelmarrriddare, väpnare, tempel­vakter och andra tempeltjänare. När hon kom till sidan där tillståndet för de sårade en vecka efter slaget var nedpräntat stannade hon upp.

”Hans upphöjdhet Derion Dahl, överstepräst för Nars kyrka, tempeldrots av Borgevid, vigd till Odin den Höge svävar fortfarande mellan vår värld och Valhall. Han vakas över av Tili av Daga och de kvarvarande danserskorna. Den enda andra som har släppts in är hans upphöjdhet Derions och danserskan Aurhilds son, kaptenen av Chelmarorden Jorund Morgongåva-Dahl. Vi förenas alla i bön och blot för översteprästens tillfrisknande. Hans klokhet och styrka behövs i dessa svåra tider.”

Ingunns tankar bröts när en ung adept tittade in och med tvekan i rösten harklade sig:

- Ers vördighet. Det börjar bli tid…

- Snart, Jolka, snart.

Hon fortsatte att bläddra lite på måfå i och läste slumpvis vad hon nedtecknat.

//”Den fjärde i Havating. Nu sitter överstepräst Derion Dahl upp. Han är mycket svag, men vi tackar gudarna för att hans hälsa är på bättringsvägen och vi tackar särskilt Oden att han inte bett sin främsta att komma till den höges hallar ännu. Templet är fortsatt svagt med få präster. Sedan läroman Adela och läroman Kendir insjuknat i den mystiska febern finns det knappt präster för att upprätthålla de dagliga bloten.” ”Den tjugofjärde i Havating. En av vakterna föll död vid midnatt, en svart pil avlossades i mörkret och träffade mitt i bröstet. Edar från Lillunda blev nitton år. Trots ett omfattande letande där även stadsvakten blev indragen har inte lokesnidingen hittats.”//

//”Den tjugonionde i Havating. Det viskas i templet sedan bloten denna dag mottagits annorlunda. Hur det ska tolkas har diskuterats av väktarna tillsammans med hans Upphöjdhet och oss väktare. Svaren lämpar sig inte för denna bok.” ”Den första i förstesådd. Det känns annorlunda i Borgevid. Kallare. När jag var ute och gick till marknaden fick jag långa blickar efter mig. Det har också kommit nya resande till staden. Män och kvinnor i långa fotsida dräkter. Vad gör alla dessa magiker här? Var kommer de ifrån?”//

”Den fjärde i förstesådd. I natt kallades vi väktare till hans upphöjdhet. Liggandes blek i sin säng förklarade han att vissa saker i templet inte längre var säkra och att de skulle börja föras i säkerhet. Inte till Triti eller någon annanstans i Naronien – utan ända till templen i Aahren, Chelmar och Gargul. Kapten Jorund Morgongåva-Dahl fick uppdraget att ordna det praktiska. Redan samma natt lämnade de första sändebuden templet genom hemliga vägar.”

”Den sjunde i försteåsådd. Genom att utnyttja en av Aldor Irrfärdur Rävs försändelser till templet har vi gjort om tunnorna så att de har dubbla bottnar. Så ska några av de viktigaste skrifterna nå Aahren. Vaktkapten Jorund Morgongåva-Dahl beslutade att försändelsen var så viktig att både en chelmarriddare och att hennes vördighet Ejlin till Tyr fick följa med förklädda för att vaka över det hela. Om allt går som det ska kommer även en riddartrupp från Odels att möta upp djupt inne i Naronien som eskort.”

”Den tolfte i förstesådd. Norlunda tempel, en dagsmarsch öster om Borgevid, med sina tre präster brann i natt. Vangerd, Ilmar och Jerin kommer till gudarna i natt. Det var den tredje tempelbranden på Borgevids landsbygd på lika många veckor. Var branden ännu en olycka eller inte?”

Ingunn var nu övertygad om att inget av det som skett var en slump. Det hade varit så många händelser som på olika sätt försvagat templet och Nars kyrka. Det fanns arbete kvar att göra och hon fattade fjäderpennan igen, bläcket mötte pergamentet och formades till nya ord.

”Hans upphöjdhet Derion Dahl gick runt, talade med var och en i templet. Han nämnde alla vid namn, nämnde tillfällen då de gjort väl ifrån sig, han skämtade och han manade till mod och styrka. Hans ord ingöt lugn och beslutsamhet. Han stöddes av sin son och av danserskan Yolvi. Många grät öppet. Sedan gick han till porten.”

Nu rann det nya tårar på Ingunns kinder, hennes hand som tidigare varit så säker och stadig på hand darrade betänkligt när nu orden allt långsammare skapades för hennes hand. Ingunn ville nu få varje ord rätt.

”Innan han gick ut vände han sig om en sista gång. Och för första gången denna dag höjde han sin stämma så att alla kunde höra det. ’Söner och döttrar, tjänare till Asar och Vaner. Nars tro står inte och faller med detta tempel. Detta är inte Ragnarök. Loke kommer inte att segra, vilken skepnad hans tjänare än klär sig i. Templet har överlevt 600 svarta år, och kan om det så ska behövas leva vidare under 600 svarta år till.

Gråt inte över mig, och gråt inte över detta tempel. Minns istället kraften, ljuset och glädjen från våra heliga lundar. Sprid berättelserna om dess härlighet och vår längtan till att komma tillbaka hit. Sprid hoppet i mörkret.

Jag är stolt över er, och när jag i afton sitter vid den Höges bord kommer jag att sjunga er lov, var och en av er – så att när den dagen kommer så kommer era namn och gärningar vara omsjungna bland gudarna.

Jag går nu ut för att försegla tempeldörrarna med mitt eget blod, så att ingen må öppna dessa innan Nars sanna blod rivit ned ormen och hissat Nycklarna över stadsmuren.’

När tempeldörren öppnades kunde jag skymta det nya Nemevids sändebud som krävt att templets verksamhet skulle upphöra, men lovat att vi alla skulle få fri lejd till Aralantha. Det var ett löfte från den Kei som tagit titeln furste, alla furstars prins. Så lönade den lömske Nars kyrka för att vi hållit ihop hans sargade och utsatta rike under de många årens fångenskap bortanför Norrskenströskeln. De överraskande orden från kappskiftaren hade kommit denna morgon och backades upp av en hop av krigsfolk om ett par hundra man. Inte tillräckligt för att storma templet, men tillräckligt för att skära av vår möjlighet att lämna templet den vanliga vägen. Hans upphöjdhet Derion Dahl klev ensam ut genom porten. Med gemensamma krafter stängde Jorund Morgongåva-Dahl och danserskan Yolvi tempeldörrarna. Den nya tempeldrotsen Jotnir till Heimdall klev fram och inledde mässandet och det blotandet som skulle bistå översteprästens låsande av templet. Efter vad som kändes som en evighet skakade hela Templet som av en väldig stöt, väggarna liksom morrade och träden i den heliga tempellunden piskade sina grenar av vrede. Det hade hänt. Borgevids sista överstepräst var död, templet var åter förseglat.

Excellensen Jotnir tog till orda. ’Systrar, bröder. Borgevids tempel har stängt. Flamman är återupprättad. Det är vår herre Derion Dahls sista vilja och lag att de som inte ska följa flammans väg nu förbereder sig för att lämna templet och bär vittnesbörd om vad som har skett. Era uppgifter och era plikter vid detta tempel är från nu lösta. Ni som följer flammans väg och flammans lag vet vad som väntar. Det kan bli århundrade av vakttjänst för att säkra att ingen niding skändar det heligaste, träden som planterades av Nar själv tillsammans med gudarna.’

Senare samma dag var de flesta plikter avslutade. De skrifter och andra heliga ting som skulle bli kvar hade förts ned i katakomberna. Avskedens stund var inne.

Templets sista tänkebok slutar här, på den sorgligaste dagen av de alla. Jag, Ingunn av Idun, väktare av skrifterna, lägger nu ned min penna för att återuppta den i Den Andra Flammans första bok. Uppdraget att vakta skrifterna i katakomberna och nedteckna vad som där sker kommer att vila på mina axlar. Må Idun vara med mig i detta, må den Höge stå oss bi, må Heimdall beskydda oss alla.”

Ingunn slog ihop tänkeboken och tittade upp på adepten Jolka. Han räckte henne det insmorda vattentäta lädret och Ingunn slog varsamt och noga in boken och lade det sedan i en sadelväska och räckte över det till Jolka. När adepten lämnade rummet kunde inte Ingunn låta bli att undra hur hennes ord skulle mottas i stortemplet i Aahren. Men hon slog ifrån sig tankarna, att oroa sig för sådant fanns inte tid till när så mycket nu behövdes göras…