Den stora uppoffringen

Den sista dagsljuset försvinner bortom skogen och frusna fingrar tänder lyktorna så att färden kan fortsätta. Det är något overkligt, olycksbådande över den lilla gruppen på tre personer som tyst vandrar i den kalla vinterskogen. Kvinnan som går först med bestämda steg är kallare än vinternatten och lyktans sken gnistrar i hennes smycken och på den kalla kronan. Bakom henne går en ung kvinnan, hon är så självutplånande att hon knappt existerar och bakom henne går en soldat med bestämda steg.

Som i en dimma går hon vidare, sätter den ena foten framför den andra och går. Hur länge de har vandrat vet hon inte och inte heller vart de är på väg. De ska möta människor, hennes vänner tror hon de är, vet hon att de är. Vilken tid som har gått sen senast vet hon inte heller, inte var de är i världen för tiden och sträckor för en draug är inte samma som för de dödliga. Nu ska hon åter få se kära ansikten, Garm och Lärka, zaardras, alla ska vara där. Eller kommer de vara där? Kanske är det återigen Vandrarens verklighet och inte hennes? Stegen stannar framför henne och av gammal vana så står även så hon still, precis som hon ska! Soldaten med lyktan försvinner och återkommer med en massa främlingar. Slött kikar hon fram ifrån huvan och försöker skaka loss dimman som alltid tycks färdas med henne, visst känner hon de där ansiktena? Som en blixt ifrån klar himmel minns hon så, det är ju Garm! Lärka! Hoppets tänts i de gröna ögonen och blandas med förtvivlan. Ninna är där, och Vanja, och en främmande flicka som redan är stämplad av döden. Ifrån Furst Isengård känner hon kyla, ilska, förakt och ...rädsla. Med ord lika kalla som is bannar hon dem för att de inte tagit med vätten och dvärgen och hon vet varför. Hon har redan kallat på fienden och nu är hon rädd.

Dimma faller åter på plats och hon hör hur de, vännerna bönar för hennes frihet, här och nu. En kort frihet får hon, att återigen vila i den älskades famn, ett kort ögonblick få vara hemma innan hon rycks tillbaka till sin plats som fången. En lång blick, full av ångest, förtvivlan och en bön av förlåtelse får hon innan dimman faller och orden tonar bort till att inte bli något begripligt.

Det pratas och pratas, om barn som Agnor ska offra eller inte offra, det pratas om Elona och hennes barn. Det mest försvinner i den gråa dimman men hon känner vännernas ångest och Isengårds skärande ondska och rädsla. Ute i skogen anar hon andra som smyger, hon får minnen om folk som brukat smyga, folk med pilbågar som gör gott. Bard, Faron och Rouva! Men de kan intet göra. Så lossnar dimman åter och Garm rör sig emot Isengård för att åter förhandla om hennes, Yrjas, frihet här och nu. Med en stegrande skräck hör hon hur han erbjuder sig ta hennes plats, att bli Isengårds frivilliga tjänare! Med en skärande ångest hör hon hur Isengård godkänna erbjudandet och med krafter hon inte visste hon äger slänger hon sig fram, drar Garm bakåt och stirrar bedjande på Lärka att stoppa Garm från denna uppoffring. Samed ett järnhårt grepp dras hon bakåt igen och med iskalla ögon bestraffas hon för sitt tilltag.

Ett skrik ekade genom skogen, ett skrik fyllt av isande smärta som genomborrar hennes kropp, hela hennes väsen. Med den sista smärtan som klingar bort fylls hon av förtvivlan när hon hör Garm ge eden att tjäna och hans sista blick på henne dränker henne i sorg och förtvivlan. Med uppgivna ögonen ser hon hur den iskallt vackra Isengård närmar sig henne och dödens kalla fingrar läggs på hennes kinder. Som morgonsolens första strålar skingrar ängens dimma skingras hennes inre dimma, med klara ögon stirrar hon stort på monstret framför henne och backar försiktigt ett steg, sen ytterligare ett steg, stirrandes in i de ögon som inte längre har någon makt över henne. För vart steg hon backar viskar en röst i henne starkare och starkare tills ordet äntligen ekar i henne.

Så stod hon där i Vanjas och Ninnas famn, hon hör Gudarnas namn och deras välsignelse! Över den vänliga axeln såg hon då honom stå kvar, Garm står på hennes plats och friheten smakar beskt. Garms namn och Oden vilar på hennes tunga och hon vet att hon nu kan säga orden, att något lossnat och hon kan säga dem. Ord som alla andra så naturligt kan säga vilar obekvämt på hennes tunga men de finns där.

Så tystnar skogen och nattmörkret blir ekande svart. Något närmar sig, det känns i varenda vind och det märks på Isengårds stela rygg. Två personer närma sig, sakta och utan oro kommer de emot dem och snabbt förflyttar hon och de andra sig ur deras väg. Elona går där med furst Agnor, fredlig och utan rädsla. Hon förstår inte de ord som byts mellan Elona och Lärka, kan inte ta dem till sig utan stirrar panikslaget på Garm som så stark står där ensam. Så tar Agnor till orda, hans ord är ondskefull, brinnande eld emot Isengårds piskrappskalla svar. Hur lång striden mellan två draugar är osagda innan Isengård viker sig och faller ner på knä, faller ner på knä och ser hur Agnor först dräper soldaten och sedan, mer plågsamt den okända människoflickan. Länge ligger människoflickan och hostar upp sitt eget blod innan hon dör, innan Isengård viker sig. Naturen tystnar omkring dem och med panik inser Yrja att de kommer sen, att det är deras tur. Lärka står närmast, stora, trygga Lärka och rösten bär, rösten bär och väsande säger hon Fly, fly nu, makten är bruten. Sen springer hon genom skog och mark, släpandes på Garms stora spjut och hör hur de andra springer med henne. Vanja snyftande över systern hon förlorade och hon själv med Garms namn brännande på tungan.

Sen står det still, en stiltje och bara väntar, väntar på att zaardras ska komma till dem och nu faller delar av dimman igen. Kanske är det Vandrarens dröm igen, inte hennes verklighet? Så knakar det i skogen och fyra gestalter kommer fram, vita som snön och spöklikt tysta. I en cirkel samlas de, de som överlevde och med sin nyfunna stämma hälsar hon dem alla; Bard, Faron, Rouva, Lo, Lärka, Vanja och Ninna. Hon hör deras förvåning och känner sin egen, varifrån kommer de orden?

Inom henne bränner hämnden, Isengård tog allt ifrån henne, allt hon värderat och nu finns det bara hämnd kvar. Raskt beslöt de sig att vandra vidare, att lämna denna fruktansvärda plats emot och med dem färdas minnet av dem som de lämnade bakom sig.