Den trettonde

- Då behöver jag en frivillig! Soldaten stod med repet i händerna och tittade uppfordrande på dem. Plötsligt kände Lomena en kraftig knuff i ryggen, och hon snubblade fram emot soldaten. Överraskningen tvingade henne att stödja på sitt skadade ben och hon fick ta emot sig med händerna för att inte falla omkull helt.

- Händerna framför kroppen! Medan hennes händer bands ihop sneglade hon bakåt. Det var Elinda, hon som uppenbarligen var gruppens ledare, som knuffat henne. Alldeles nyss hade hon träffat på den här gruppen människor, först skrikit skräckslaget i tron att de var lokestrogna, därefter lättad insett att de också var sända från Aahren på samma uppdrag som hon. De hade fått tag i vapnet som dräpt en hel by föregående natt, men inte kunnat rädda mannen som hållit i det. Lomena hade tvingats ge sig eftersom hon omöjligt själv kunde ta mannen till ett tempel. Om bara Hilla varit i närheten, hon hade kanske kunnat hjälpa honom. Hursomhelst, vapnet hade äntligen varit säkrat. Men det dröjde bara några ögonblick innan hon och hennes nyfunna vänner omringats av en lokespräst och hans soldater. Det var åtminstone inte Blodstand, och de var bara tre stycken, men knappt hade Lomena konstaterat det förrän kvinnan med båge i hennes sällskap utväxlat något slags lösenord med prästen, och förrått dem. Nu stod hon här och bands ihop med övriga ur sällskapet. Deras händer var låsta inåt i ringen, och prästen och hans soldater rörde sig bakom deras ryggar. Förrädaren berättade vem som hade dolken, vem som visste vägar in i Borgevid, och att Lomena nyss hade anslutit och hade fler vänner i närheten.

- En präst kanske? undrade lokesprästen leende. Lomena blev alldeles kall och öppnade munnen för att protestera. Åsa, hon som uppenbarligen var läkekunnig, hyssjade henne. Inte det, tänkte Lomena. Vad som helst, men inte det. Inte Hilla. Hur skulle hon själv kunna fortsätta utan den präst som varit hennes trygghet? En adept utan ledare.

- Hon skrek mycket hon, tillade prästen, och Lomena kunde känna hans skadeglada blick i mörkret. Hon försökte dölja sin förtvivlan, men var säker på att den var uppenbar. I Frejas namn, du kommer att ångra det här, utbrast hon.

Prästen bara skrattade. Han var ute efter henne. Givetvis. De kunde känna igen gudarnas tjänare, det hade hon ju hört. Säkert hade de känt Hillas kraftfulla närvaro på långt håll och övermannat henne därför. Och nu var det lärjungens tur. Innan de band henne hade han redan varit inne i hennes sinne och gett henne en fruktansvärd hallucination. Ormar hade krälat över hela hennes kropp tills hon i skrikande panik kastat sig på marken. De försvann lika fort som de hade kommit, så det måste trots allt ha varit inbillning. Det var ju alltid en tröst, att han faktiskt inte kunnat frammana verkliga ormar, men de hade sannerligen känts riktiga. Deras slingrande muskulösa kroppar hade känts genom kläderna, hon hade hört dem väsa från alla håll, och känt deras bett tränga igenom huden på armar och ben. Nu stod prästen åter bakom hennes rygg, lade plötsligt sin långa piska kring hennes hals och drog åt den. När hon äntligen kom fri och kippande efter luft kastade sig framåt för att återfå balansen kom hon åter att stödja på det onda benet. De andra hjälpte henne upp i stående igen, och hon grimaserade av smärtan. Prästen gick laget runt och utsatte de andra för samma behandling. Lomena försökte värja sig mot bilder av en plågad Hilla, och undrade om någon av de andra kunde vara vid liv. Avlägset hörde hon hur Åsa uppmanades att välja vem som skulle leva. Hon kände prästen bakom ryggen igen, innan han flyttade sig mot Elinda. Långsamt insåg hon vad som sagts. Åsa skulle alltså välja vem han skulle döda, Elinda eller Lomena. Hartass, som haft dolken, var tydligen undantagen eftersom hon kände vägar in i Borgevid.

Hoppet var ute. Hon såg de andra fingra på repen kring sina händer, men själv orkade hon inte längre. Hilla var borta, och den här prästen skulle döda henne oavsett, det var hon säker på. Hon kunde inte hoppas på mer än att Freja hjälpte henne att härda ut tills det var över.

Ta den blonda. Det var Åsa, som efter en lång väntan uttalat domen. Lomena tittade upp på henne, men slog snabbt ned blicken igen. Inte kunde hon förebrå Åsa. Förutom att de hade mindre band till henne var hon ju skadad och skulle har svårast att rymma av dem. Det var inte förvånande alls. Dessutom var hon prästadept och kunde inte föreställa sig att lokesprästen skulle låta henne gå levande oavsett Åsas beslut. Men ändå, den dova känslan av harm fanns där.

- Förresten, hörde hon lokesprästen säga, dröjande bakom hennes rygg. Det är ju mycket roligare om du gör det. Förbannade varelse, skulle han tvinga Åsa att själv döda Lomena? Skulle någon av dem ändå överleva, han hade talat om att hämta "Blodständerna" när han var färdig.

- Det blir nog bättre så, jag skulle ju inte kunna låta bli att... dra ut på nöjet. Lomena kände hur han tog tag i henne. Du kan känna hur det skulle vara, viskade han. I samma ögonblick kunde hon åter känna det kvävande trycket från hans piska mot strupen, och en pulserande smärta i hela kroppen. En rödaktig hinna skymde hennes sikt, och förtvivlat jämrande försökte hon röra sig, panikslaget dra efter andan, men musklerna lydde henne inte. Så släppte känslan lika plötsligt. I ett djupt, rosslande andetag insåg hon att prästen och hans piska befann sig många steg bort, att han åter bara lekt med hennes sinne. Skälvande tittade hon upp på Åsa, som tycktes ha resignerat inför prästens budskap. Med bruten röst frågade hon vilket vapen hon skulle få använda.

Åsa stod med svärdet i handen, och förde ett viskande samtal med Elinda. Soldaten med armborst höll dem under uppsikt. Med en växande känsla av overklighet hörde Lomena hur Åsa bad om råd, hur skulle hon göra för att döden skulle bli så snabb som möjligt, hugga, sticka eller skära? Hon kände att hon borde säga något tröstande, visa Åsa att hon inte höll henne ansvarig. Hilla hade säkert kunnat utdela gudarnas välsignelse i en sådan här situation. Lomena skakade på huvudet. Hilla var borta. Vapnet var förlorat. Resten av de utsända var förmodligen lika förlorade som hon själv. "Blodständerna" var ju tydligen alldeles i närheten.

- Freja är med mig, sade hon lågt och sammanbitet.

- Freja är med dig, svarade Elinda. Lomena försökte frammana en bild av Valhall för sitt inre. Hon lyfte blicken och mötte Åsas en sista gång, tittade sedan på klingan som i en motvillig och långsam rörelse närmade sig hennes hals. Därefter svalde hon och såg bara nedåt, mot den väntade lövtäckta jorden.