Den värsta dagen

Nedåkra, Wenheim, 635. Av Karin Andersson.

Sigyn Stenbräckes betraktelser från Bröllop i Nedåkra.

Hon visste redan innan att detta skulle bli en dålig dag, men hon trodde faktiskt inte att det skulle bli den värsta sedan mor dog. Hon trodde att eländet skulle stanna vid att Torgeir gifte sig med någon annan än henne. Det spelade ingen roll hur många gånger Ragnhild och Torgun förklarade att deras bror inte var någonting värt att tråna efter, hon älskade honom!

Hon inbillade sig att hon gråtit klart för länge sedan, att hon minsann skulle klara sig igenom det här fasansfulla bröllopet utan att röra en min. Men när hon såg bröllopsväven kunde hon inte förmå sig att väva in det band hon tagit med sig för ändamålet, utan tråcklade in en kvist istället. Sedan när hon skulle ge ett gott råd till bruden kunde hon inte tänka ut något annat hon skulle vilja säga än ”gå och dränk dig”, och alltså höll hon tyst. Vid det laget hade eländet utökats betydligt av att hennes far tårögt och motvilligt berättat att han inte alls var den hon i hela sitt liv trott att han var.

Att han kommit från Njarka hade hon alltid vetat, men att hans efternamn var Köldgrip och att han var bror till markfurstinnan och alltså adlig var någonting han tigit och ljugit om. Och om inte omständigheterna hade tvingat honom att berätta sanningen om sig själv hade han förmodligen fortsatt att ljuga.

Det gjorde ont inuti att veta att far inte litat tillräckligt mycket på henne för att avslöja sitt riktiga namn och ursprung, och det gjorde ännu ondare när hon tänkte på att han inte heller litat tillräckligt på mor.

Det hela innebar ju också att alla dessa främmande människor, som hon gått runt och blängt ogillande på, var hennes släktingar. Bruden var hennes kusin, och den hemska, stirrande markfurstinnan var hennes faster (när hon såg henne förstod hon i alla fall varför far lämnat sin familj, hade hon en sådan syster skulle hon också rymma hemifrån). Detta myller av nya släktingar var mer än hon kunde och ville hålla reda på, och frågan om hon nu skulle ta sig sin fars namn och kalla sig Köldgrip orkade hon inte ta ställning till. När sedan nyheterna om Borgevid kom bekräftades det hon redan visste, att detta var den absolut värsta dagen sedan mor dog.