Dit stigen bär

När Rimdis äntligen stannade dunkade pulsen hårt i halsgropen och hon var så andfådd att hon hade svårt att dra efter luft. Ljudet av bäcken var starkare här och hon kröp den sista biten fram till vattnet; benen tycktes inte längre vilja bära henne.

Förutom bäckens porlande och plaskande framför henne var allting tyst, knappt ens en vind gick genom skogen och i mörkret syntes inga tecken på liv. Hon kastade en snabb blick över axeln, bakåt mot lägret, men allt hon kunde se var otydliga skepnader av träd och buskar. Hon var ensam.

Strömmen var smalare här än hon sett den tidigare, men lika snabb, klar och kall. Rimdis doppade handen och rös till när den domnade och kylan spred sig upp längs armen, men hon höll den kvar under ytan och såg det levrade blodet blötas upp och virvla bort i det bleka ljuset från de få stjärnorna som syntes i gliporna mellan molnen. Hela hon kändes varm och klibbig. Tunikan var genomfuktig och håret hängde i hopkletade testar mot ansiktet och mot ryggen, och hon insåg med stigande äckel att det var blod alltsammans.

Det blev så mycket blod därborta, och den enda trösten var att inget av det var hennes eget. Den första döda, den sovande, hade mest blodat ner hennes arm och kniven hon höll, men den andre hade stått alldeles nära, omfamnat henne och kysst henne med den berusades hela glöd, när hon stack in kniven i hans hals och vred till för att vidga såret. Hans blod var över hela henne, i hårbotten och ögonen och munnen och över kläderna, och hon hade haft blodets doft av jord och järn i näsborrarna hela vägen bort därifrån genom skogen.

Med en grimas stack Rimdis ner även den andra handen i den flödande kylan och började sedan skölja ansiktet rent så gott det gick i mörkret. Hon andades lugnare nu och kylan hjälpte till att dämpa kväljningarna och samla tankarna. Sensommarnatten var varm omkring henne och ett ögonblick fick hon lust att bada i strömmen och låta allt blodet svepas bort och dölja spåren efter nattens båda dråp, men hon besinnade sig. Att kyla ner sig nu skulle göra vandringen hon hade framför sig ännu besvärligare; dessutom kunde blodfläckarna visa sig bli användbara så småningom.

Månen gled fram bakom molnen och gav skarpa konturer och skuggor åt stenarna vid bäcken. Rimdis höll ut handen framför sig, vände och vred på den för att se så att allt det äckliga var borta. Handen skakade; hon kunde inte hålla den stilla hur mycket hon än försökte och det hade mycket lite med kylan att göra. Hon tänkte på de båda dräpta och kände ingen ånger, bara en djup avsky för vad rädslan och desperationen kunde få henne att göra. Det var fiender hon hade stuckit ihjäl, ett njarkiskt befäl och en soldat, och ingen av dem skulle mer kunna hota Naroniens bönder, eller för den delen soldaterna på slagfältet imorgon. Men att det var så lätt att döda, att det föll sig så naturligt, det oroade Rimdis nu. Det är ju inte ens svårt! Vad säger det om mig? Hon hade dödat förut men det var för så länge sedan, i ett annat liv, och sedan dess var mycket annorlunda. Jag är annorlunda nu! Eller?

Hon reste sig upp och huttrade plötsligt till; med ens kändes natten kylig och hotande. Långt bakom henne hördes svaga rop och vapenskrammel, och för första gången sedan hon flytt därifrån undrade Rimdis hur det gått för de båda som skulle möta prästerna hon sett i Hedevi när templet brann. Det minnet fyllde henne fortfarande med fasa; ingen makt i världen skulle förmå henne att söka upp en av prästerna med mord i sinnet nu. Hon hoppades att Nora och Rana fortfarande var i livet och att de hade lyckats i sitt uppsåt, men hon tänkte verkligen inte stanna här för att se efter. Det bästa nu var att lägga natten bakom sig och fortsätta framåt, låta de andra leva eller dö så gott de kunde och sätta sig själv i säkerhet.

Molnen hade dragit undan, och med stjärnorna i ett glittrande band över sig var det inte svårt att ta ut riktningen mot Nares klinga dit den naronska hären färdades för att möta fienden. Rimdis följde bäcken motströms, bort från det njarkiska lägret och mot det stundande slaget. Hon hade gjort det som Rana krävt av henne, fört dem alla tre säkert in i njarkiernas mitt så att de andra kunde möta Lokes präster, och hon var nöjd med sitt nattverke. Att möta den njarkiska hären i riktig strid hade hon verkligen inte tänkt sig, och att dyka upp så här efter en nattlig räd insmord med blod borde kunna ge henne en trygg plats bland helarna, långt bakom stridslinjen. Hon provade ett par olika sätt att halta på tills hon fann ett som kändes bra, och med det levrade blodet i håret skulle hon mycket väl kunna ha ett sår i bakhuvudet som blödde...

Rimdis log för sig själv i mörkret. Det skulle nog lösa sig.