Drabbningen vid Jalum

Dimman låg tät när det sista nattmörkret kämpade för att hålla sig kvar. Borta vid horisonten anades Sol och hennes vagn. I söder skymtade fästet Jalum. Dess tinnar och torn låg insvepta i dimman. Men den mörka skuggan vakade ändå fridfullt över nejden. Nedanför borgen flämtade facklor och eldar. Det var de belägrandes här. Sedan sommaren hade de arbetat på att anlägga vallar för att skydda sig för utfall från fästningen, och inbrytningar av det fria Aralanthas sista här. Kanske var de nu en handfull tusen man, som låg i sina tält och sov när den sista nattimmen led mot sitt slut. Kanske drömde de om varma eldar hemma i Chelmar, Aahren, Tivestland, Oxsala, Tunmar, Eidensjö, Elymar, och Adaltun.

Thorstein Ulvdräpe andades häftigt där han låg i det blöta och kalla gräset. Han hade fört sin krympande skara av nordbor genom år av krig och död. Snart skulle ännu en strid börja. Han kisade i mörkret och såg hur två vaktposter kom närmare. Thorstein tittade bakåt och höjde handen tvärhanden högt. Bakom honom nickade Fjölnir Stortunga beslutsamt, sedan skickade han signalen vidare.

Dimman lättade något. Thorstein kunde urskilja fiendens förstörelsemaskiner. Maskiner som snart skulle vändas mot sina herrar. Vakterna kom närmare. De tillhörde Tivestlands friherredöme, jarl Ogil Otterbergs eget, och bar jarlens vapen i silver och blått. Den ene var en ung man med bara några fjun till skägg. Han bar på ett spjut och hade yxan i bältet. Hans kamrat var något äldre, men ändå blott en pojke.

Thorstein suckade. Så lade nordbon handen på sitt kastspjut. Ännu en gång andades han hårt. Den varma luften blandades med den kalla, röken blandades med dimman. I en rörelse reste sig Thorstein och skickade iväg sitt spjut.

Detsamma gjorde Fjölnir Stortunga. Allt var över efter en suck eller två.

Thorstein vinkade efter resten av sina mannar och pekade mot de fyra härpaviljongerna. Sedan vände han sig mot den lummiga skogsdungen och vinkade med båda armarna. Signalen betydde att vakten var undanröjd. Fanemästaren Eova Bergshök huttrade till. Det hade gått en vecka sedan hon fått sitt bälte, det gula, som gav henne rangen av fanemästare. Härens enda. Den första delen i hennes första uppdrag som fanemästare hade gått väl. Hon var nervös, men ändå lugn. Sedan den dagen för femton år sedan hon dräpte en man från Tere hade hon levt med striden. Hon spanade intensivt i mörkret. Långt därborta på andra sidan lägret for något vitt genom luften.

- Signalen. Det är vidklyftarna, viskade Illona Roddardotter.

Eova Bergshök tittade på sin faneförare, och tänkte "Tyr vare prisad". Även vidklyftarna från det fjärran berget Daga hade tagit hand om sina vaktposter. Bergshök höjde handen och fällde den sedan under tystnad.

Faneföraren Joar Hendersson visste vad tecknet betydde. Han nickade mot sina rotemästare och började sedan en tyst språngmarsch mot kastmaskinerna.

Eova Bergshök tittade på Illona Roddardotter, och nickade. Illona mötte sin härförares blick och nickade stilla tillbaka. Sedan vinkade hon på sina bågskyttar och så försvann även dessa bort.

Eova Bergshök slätade ut sin tunika. Handen stannade på den röda höken. Höken som följt henne från Noldrias berg. Nu var det hökens tid, tid att slå klorna i sitt byte. Hon steg upp på sin häst, med ett leende spelande på de sammanbitna läpparna, och följde knektarna.

Anfallet hade kommit utan förvarning. Utan en enda förlorad man var Bergshök i besittning av jarl Otterbergs kastmaskiner. Och vad bättre var, fortfarande sov lägret lugnt. Utan att jäkta vändes maskinerna mot fiendens tält.

Där de stora stenbumlingarna skulle ha legat lades tjärtunnor.

Det var tur för oss, tänkte Bergshök belåtet medan maskinerna laddades, att fienden skulle tjära sina maskiner och pallisader. När maskinerna var laddade hade också bågskyttarna, tillsammans med nordbor, vidklyftar och Henderssons folk formerat en försvarslinje. Höken var redo att slå.

Jalum hade en gång för länge sedan anlagts för att skydda Arneds rike i väster. Men hittills hade fienden aldrig kommit från bergen. I två år hade inbördeskriget rasat i Chelmar. I två år hade friherren Elof av Vindeland härdat ut belägringar och angrepp. Det kunde han tacka det gamla fästet för. Starka murar, gjorda av Väktarbergens bästa sten, löpte runt toppen av en höjd. I muren vilade sex präktiga runda torn, tio alnar högre än bröstvärnet. Tre torn hade vinklat skiffertak, tre var utan. Porten var lagd mot vägen mellan Chelmar och Feodras. Tunga ekdörrar med järnbeslag vilade säkert i ett stort porthus. I borgens mitt fanns ett kastell, som byggts ut av Elofs farfars farfars far. Kastellet pryddes av fyra torn. På det högsta, och det smalaste, vajade ett banér delat i svart och grönt som bryggades samman av en sparre i silver. Runt hela fästet löpte en vallgrav. Sedan den förra belägringen, i början av kriget hade murarna stärkts och blivit högre, vallgraven djupare och försvararna fler.

Friherrens styrka räknade nu till sju hundra krigare. Det var nästan så många som fanns i Jalum. Barn och onödigt tjänstefolk hade lämnat fästet innan fienden slagit sin ring runt. Allt för att förråden inte skulle täras. Elof visste att han hade mat till våren, vatten fanns i brunnen, endast veden kunde bli ett problem om vintern blev sträng. Han hade därför givit order om att stänga alla onödiga rum. Nästan alla i styrkan sov, åt och levde i riddarsalen. Allt för att spara värme och ved.

Den första tiden av belägringen hade Elof av Vindeland använt till lyckosamma utfall. Men sedan jarl Otterberg börjat bygga sin vall hade försvararnas frihet beskurits kraftigt. Nu löpte en åtta fot hög vall runt fästet. En pallisad hade börjat att löpa runt, men denna var ännu inte klar. Även på utsidan hade fienden uppfört en vall. Denna hade ännu inte slutit sig runt fästet. Kanske blott en vecka återstod innan den var klar. Men fortfarande en tid låg fienden öppen med två gap.

Nästan hela fiendehären hade flyttat sitt läger mellan dessa vallar. Friherren lutade sig över murkrönet. Morgonljuset började att komma. Nedanför honom bredde härlägret ut sig. Det var några hundra paviljonger i varierande storlek och färger. Stora paviljonger med guldbroderier och vapensköldar var omgivna av mindre, färglösa, fältpaviljonger. I centern vajade jarlens blåvita banér, på den högra flygeln den aahrenska friherren Garon av Olsmarks gulsvarta vimplar och på den vänstra flygeln låg Elgor av Eidensjös läger.

Garon av Olsmark förde befälet över Aahrens folk, och var en reslig krigare med ett brunt jätteskägg. Elof av Vindeland tänkte med blandad vrede och sorg på sin äldste sons öde. Jorm Elofsson hade slutat sitt 22-åriga liv i ett utfall mot belägrarna. Han föll i strid mot Garon. Fadern hade själv sett sonens dödskamp. Och sedan hade han fått sonens huvud på ett fat.

Fadern grep tag i murkrönet så att en bit sten lossnade. Han knöt näven runt stenen och smulade den till grus. För ett kort tag såg han framför sig sin son sitta i Valhall och höja en skål till de som fortfarande stred. Så försvann synen och Elof av Vindeland tittade åter ut över fiendens här.

Elgor av Eidensjö var en annan av Mornams brutala anhängare. Han hade hört om ryktena som sade att Elgor plundrat byarna i trakten. Och att han i jakten på prinsens anhängare visat ringa nåd.

Tittade Elof riktigt noga kunde han skymta svarta skuggor, likt brickor på ett bräde, röra sig i lägret.

Friherren strök sitt grånade skägg betänksamt med den järnklädda handsken. Han var till åren kommen, och kriget hade gjort honom äldre. Han tittade på sin yngste son som stod bredvid. Ynglingen spanade sammanbitet över murkörnet, som om han letade efter något. Pojken var sjutton somrar fyllda, inte ens riddare, men arvtagare till Vindeland. Han hade sin moders lingula hår och sin faders skarpa blick och stålblå ögon. Han bar Vindelands vapen sitt bröst, silversparren som spände mellan det svarta och det gröna, från det okända västern till Chelmars jungfruliga jord. Ynglingen ryckte till, så drog han fadern i armen och pekade på himlen.

- Där far, där.

Elof drog en suck av lättnad. Över himlens valv for en komet i vid bana. Den började sin färd vid skogsdungen och slutade i lägrets mitt. Den brinnande tjäran spred sig när tunnan krossades mot marken. Ett tält antändes och skrikande rusade några brinnande män förvirrat omkring. Hornsignaler ljöd i fiendens läger och alarmklockorna ringde.

Ett fräsande ljud nådde viskande friherren och hans son när en, två, tre brinnande tunnor lämnade skogsdungen.

Friherren drog sitt svärd och tittade ned på sitt rustade folk på borggården. Här fanns hans trogna hird, här fanns enstaka överlevande från de kungatrogna i andra delar av Chelmar, här fanns Båtfares två hundra ärrade kämpar från Noldria.

- Nars blod, skrek friherren med sådan kraft att orden rullade mellan murarna.

Unisont och med dragna vapen svarade Jalums försvarare:

- Nars blod.

Friherren och hans son banade sin väg genom folket och steg upp på de hästar som väpnarna höll redo. Vindbryggan rasslade till när kedjorna släpptes fria. Med ett dån for de svarta ekplankorna till marken. Ut strömmade Jalums försvarare.

På en kulle norr om fästet satt prinsen och hans närmaste skara på sina hästar. Edarin själv satt rak i ryggen, utan hjälm. På hans högra sida lutade en ung kvinna sig fram i sadeln. Snett bakom prinsen fanns en rödhårig veteran i röd tunika med ett gyllene svärd. Bakom prinsen fanns hans härold och föraren av kungatornet.

När den första tunnan for genom luften tittade prinsen på sin första härförare, friherrinnan Dana av Verdfeldt. Med en kort nick svarade den bistra kvinnan sin herre. Prinsen drog sitt svärd från bältet, budbäraren av svärdet; Eron Ersson Tride, gjorde detsamma. Sedan red de båda ned för slänten utan att invänta de andra. Friherrinnan av Verdfeldt vinkade till ryttarna som gömde sig nedanför kullen. Tio täter om trettio man följde sin prins. Resten red upp på höjden för att under friherrinnan utgöra Edarins enda reserv.

Dana av Verdfeldt, den gamle Ruriks dotter, rös när hennes älskade prins närmade sig fiendelägret. Om hennes plan, som hon utarbetat tillsammans med två chelmarriddare natten efter att prinsen givit order om att belägringen skulle hävas, misslyckades skulle kriget ta slut idag. Prinsen skulle dö, hoppet skulle dö, och även hon själv skulle dö. Hon fingrade på sin spikklubba och följde nervöst prinsens anlopp från norr. Med blicken letade hon mot söder, där den andra täten skulle komma. Täten under riddar Henrik av Oxsala slott. Henrik var bror till förrädaren som nu styrde Oxsala, men han var också segraren vid Meldar, segraren av Midsommarkransen och kapten i Chelmarorden.

Det var vid Meldar den kyrkliga ryttarkåren, som kommit från Naronien, tog Peder Oxblod till fånga. En lysande seger mot en svår fiende.

Men var höll han hus i denna stund?

Dana av Verdfeldt såg hur Illona Roddardotters bågskyttar och Joar Henderssons knektar slog tillbaka ett halvhjärtat försök av fienden att ta tillbaka kastmaskinerna. Hon såg hur prinsens försvinnande lilla ryttarstyrka närmade sig fienden. Hon såg hur Elof av Vindeland ledde det planerade utfallet från Jalum. Hon såg hur jarl Otterbergs folk kämpade mot tiden för att hinna möta prinsens tappra anstormning. Men var höll riddar Henrik hus?

Hon fäste sin blick mot åter söder, där ryttartäten borde dyka upp. Några strån av hennes korpsvarta hår blåste i vägen för hennes blick. Hon strök bort håret. Hon tvekade. Skulle hon våga vänta längre på den försvunna styrkan? Eller skulle hon slänga in sig själv och reserven i striden?

Det var försent att avbryta anfallet. Allt låg i vågskålen, prinsen, Jalum, Chelmar, framtiden...

Alltså fanns det ingenting annat att göra. Hon lossade sin spikklubba från bältet när härolden Doran Haldor ropade så att ekade mellan dalarna.

- Där! Jag ser dom! Dom kommer! Dom kommer!

Dana lät sin blick följa häroldens skakande hand. I gryningsljuset kunde hon urskilja hur en ensam, svartklädd ryttare red i våldsam galopp. Han var på väg mot den andra sidan av lägret. Och sekunden därpå skymtade hon ytterligare en svartklädd ryttare, kanske femtio steg efter. Ytterligare femtio steg därpå jagade en mindre grupp ryttare i olika färger och efter dessa kom en svart massa av hästar och ryttare. Med van blick konstaterade Dana att de var minst det dubbla prinsens antal. Banerén fladdrade för vinden och stålet blänkte när Sol blygt tittade fram.

- Det är Torskåren och friherren av Meldar. Jag kan se hans färger, skrek härolden hest.

Dana av Verdfeldt släppte spikklubban. Riddar Henrik hade kommit till valplatsen. Planen hade gått i lås. Några tårar av lättnad rann ned på friherrinnans kind.

Prins Edarin, son av Gladoron, son av Grim, och hans trogna vapendragare, budbäraren av svärdet Eron Ersson Tride, nådde fiendens linjer först. Med narsk urkraft högg Aralanthas riksföreståndare sig igenom muren av spjut. Budbäraren försökte följa sin herre, men en stöt i armen gjorde att han föll från hästen. Innan knektarna hunnit gå lös på budbäraren hade han slitit av sig hjälmen och kommit på fötter. Det röda håret glänste som eld i gryningen när han med bärsärkens vrede följde sin prins vidare in i det brinnande lägret.

Edarins ryttare var inte långt efter sin herre. De främsta slöt snart upp vid hans sida. Ju längre de kom, desto hårdare formerade sig motståndet. För var fiende som föll kom två i hans ställe. Blotta anblicken av att ha Gladorons siste son inom räckhåll sporrade fiendens riddare till att göra sitt yttersta. Men det var bara på Edarins front som striden var svår. Ty det var här som fienden formerat sig först. Friherre Elof Vindeland mötte också motstånd, men inte lika svårt. Mot den försenade Torskåren hade fienden inte mycket att sätta emot. Anloppet i ryggen blev lätt och efter kort kunde chelmarriddar Jorund Morgongåva och hans vapenbroder Arnur Kem som första kämpar hälsa på Elof av Vindeland. De gjorde sedan gemensam front mot fienden och fortsatte att slå sig fram mot Edarin.

I denna stund var Edarin nära att bli kringränd. En hop från Aahren, anförda friherre Garon av Olsmarks högg ned kämparna närmast prinsen. Själv nådde Garon prinsen från sidan. Edarin såg hugget komma ur ögonvrån och vände sig halvvägs i sadeln. Hugget tog på svärdet, men gled ned i sidan och skar genom brynjan. Smärtan ilade genom prinsen. Likblek och med blodlösa läppar vände han hästen mot friherren som högg på nytt. Prinsen föll framåt och undgick yxans banesång. Prinsens svärd rände rakt i magen på Garon. Med blod rinnande från munnen och med blicken fäst på valkyriorna som kommit till slagfältet höjde Garon yxan för ett sista hugg. Prinsen såg slaget komma, men kunde inget göra.

Men hugget nådde aldrig fram. Yxan fångades på ett svärd som farit emellan. Det var riddar Eirik, Ossian av Tuves kämpe, som i sin första strid med sporrar visade sig vara värdig. Snart var prinsen omgiven av de sina som slutit upp och bildat en mänsklig mur. Edarin drog åt sig svärdet, stegrade hästen och höjde svärdet mot skyn.

- Framåt, framåt, vid Nars blod, framåt!

Med förnyad kraft pressade prinsens ryttare fienden tillbaka. Prinsen stannade på platsen och förde sin högerhand mot såret, och tittade hur blodet droppade igenom. Hrolf från Tunmar red fram, tidigare en vanlig soldat i hären, men sedan han räddat prinsens liv budbärare av Tornet.

- Bah, köttsår, väste prinsen.

- Ni borde låta fältskärn se om er.

Edarin skakade på huvudet åt Hrolf. Sedan nickade han bortåt, mot striden. Hrolf nickade tillbaka. Han förstod. Segern var i deras händer. De hade trängt några hundra fot in i fiendens läger. På den andra sidan av hopen skymtade Torskårens hammare och Vindelands silversparre. Befästningarna som skulle fånga Jalums försvarare hade istället blivit en dödsfälla för Mornams folk. Fångade mellan två ryttarstyrkor, anfallna i sidan av hämndlystna krigare från Vindeland och Noldria kunde de inte göra annat än att dö eller sträcka vapen. Vallarna som skulle skydda dom utgjorde murar som höll dem kvar. De kunde inte fly, de kunde inte dra sig tillbaka för att bilda en ny sköldmur. Striden var hopplös.

Med hjälp av ett vitt tygstycke på ett blodigt spjut tog en riddare och en härold sig fram till prinsen, som stod kvar på samma plats som han sårats på. Riddarens vapenrock var trasig, på hans bröst vilade en balk och tre stjärnor i silver.

- Ers höghet, sa riddaren med sprucken stämma och bockade sig i sadeln.

Prinsen tittade med förakt på riddaren.

- Ers höghet, tilltog härolden. Vi undrar över vilka villkor ni erbjuder.

Prinsen fortsatte att titta med avsmak på riddare. Sedan bet han ihop.

- Sträck vapen nu och jag skonar era liv, trots ert förräderi.

Riddaren nickade. Härolden vände om och red mot striden. Snart ljöd "sträck vapen" genom de stridande leden och kämparnas lekar avstannade helt.

Riddaren böjde på sitt huvudet. Sedan drog han svärdet ur en sliten skida. Svärdet hade flera djupa hack och var blodigt. Riddaren tittade vemodigt på svärdet, sedan svalde han stoltheten och sträckte det mot prinsen. Budbäraren av Tornet, Hrolf från Tunmar, tog emot det åt prinsen.

- Vem är ni som ger mig ert liv?

- Riddar Angeir från Tungård. Mitt liv är i era händer, bugade riddaren.

- Mina villkor är följande. Allt frälse blir mina fångar tills lösen har betalats ut. Allt manskap ska vända hemåt efter att högtidligen lovat att aldrig mer resa vapen mot Nars ätt, eller de som är ätten trogen. Så lyder mina villkor. Så lyder Edarins av Aralantha ord.

- Ni är storsint, ers höghet.

- Var är kräket Ogil av Otterberg?

- Ers höghet, han är inte här. Han reste igår natt till Chelmar i sällskap med Elgor av Eidensjö och andra ädlingar. Ni vet, hans kusin Ilman ska bli blotare.

Edarin svor tyst. Men han visste att segern hade öppnat vägen mot Aralond. Han visste att jarl Otterberg inte skulle ha kraft nog att hota hans planer den här vintern. Han visste att Nars ätt åter kunde nära hopp. Han vände sig mot solen som vandrat någon timme, knappast mer. Strålarna smekte hans frusna ansikte när segerskriket rullade genom hären, från Bergshöks kämpar vid kastmaskinerna, till prinsens egna ryttare, vidare till friherren av Vindeland och hans tappra styrka, sedan till riddar Henrik och Torskåren och slutligen till Dana av Verdfeldt som sken av lycka på kullen norr om fästet.

Belägringen av Jalum var hävd.