Draugar och granar

Av Lennart Egerquist.

Brinnande smärta; budbärarens ryckande kropp; lilla Sestrid stilla i blod; de två odöda furstarna i stilla kamp, öga mot öga; katastrof. ”Spring! Banden är brutna!” Lärka tog några stapplande steg; en liten del av hans hjärna registrerade att det var den stumma Yrja som ropat orden. Sedan vände han sig om för att dra Vanja och Ninna från Sestrids kropp. Innan de sprang såg han i ögonvrån Varja Isengård på knä inför Agnors höjda näve; ”Det här skall du få ångra, Agnor!” väste hondraugen. Lärka rusade.

Iväg; iväg; måste få veta vad som hände; ”Fortsätt ni framåt stigen. Jag viker av upp mot höjden,” flåsade Lärka. Smärtan brände i brösten, men han tvingade sig uppför den lilla moränryggen; Zaardras måste ligga där om han räknat rätt. Kanske kunde de ha sett något av kampens upplösning på håll. Om Agnor besegrat Varja ... ringen ... ringen; måtte inte! ... en nästan omärklig kontur uppåt vänster fångade Lärkas öga. I mörkret i snön satt en kortväxt man i vit snödräkt: Faron! Lärka vände upp mot konturen och höll ut båda armarna för att visa att han inte hade vapen i hand. När stapplade fram så drog sig mannen i snödräkten bakåt. Kanske kände Faron inte igen Lärka i mörkret? Lärka försökte viska sitt namn; det blev bara en hes väsning: ” ... läää-äärrrrka- aaa ... ”, samtidigt som han snubblade fram med fingrarna utspärrade och båda händerna utsträckta mot Faron. Mannen i snödräkten höjde sin långbåge för att skjuta. ”Nej, Faron! Det är ju jag!” Lärkas röst bar plötsligt.

En annan skog; en annan natt. Lärka kände för sig i mörkret med staven. Hällmarkerna var förrädiska i natthimlens dunkla ljus, då den grå snöns konturer suddades ut och en grop inte märktes förrän man klev i den eller satte sin stav i den. Han hade bara fallit en gång och då hade staven tagit upp stöten. Snön knarrade när han balanserade fram över den smala spången. På sidorna låg träskvattnet ofruset under bara några tum snö; det kunde lätt bli ett ofrivilligt fotbad om man halkade eller klev fel. Svetten rann längs Lärkas rygg och panna. Det var en varm vinternatt; en tunn yllekjortel räckte då man bar packning. Om han tappade bort stigen skulle han i alla fall inte frysa ihjäl; möjligen dö av törst, vid Lokes långa rövskägg! Han hade låtit bli att ta vatten med sig eftersom det fanns en brunn vid stugan.

Det var en vecka sedan han så nätt undgått att dö för Farons pil. Han hade kommit överens med Zaardras att de skulle mötas i den lilla jaktstugan för att lägga planer. Lärka hade velat ha med sig de övriga i sin gamla grupp, men omständigheter hade kommit i vägen och det slutade med att han fick gå själv. Nåja, kanske var det lättare att ensam försöka övertyga Zaardras; det fanns så mycket att förklara, så mycket att berätta: varför de skänkt en draugs ring till en draug; varför blodshornet nu var hos Agnor trots alla ansträngningar; varför Lärka trodde att Isengård ännu hade kvar Agnors ring trots att hon tvingats på knä; varför det var så viktigt att få tag på Isengårds ring; varför Garm offrat sin frihet i Isengårds tjänst och Garms ordensband nu hängde från Lärkas svärdsfäste; varför Yrja kunde tala (nå, det begrep inte Lärka själv just nu); varför man måste nå Städets stad inom snar tid; varför man inte fick skjuta på vissa vättar. Det skulle inte bli lätt att få Zaardras att förstå vissa saker ... men kanske, med gudarnas hjälp, skulle planen ändå kunna gå i lås. Ett högt spel med höga insatser, och nu behövde de Zaardras hjälp.

Plötslig var stugan där. En barnslig idé for genom Lärkas huvud; han smög fram mot fönsterrutan. Innanför skymtade han välkända ansikten; skulle de vara så lätta att överraska? Plötsligt öppnades stugdörren. ”Jasså, är det du nu igen, Lärka,” sade Faron glatt. Innanför hördes ett dovt morrande som från en väldig, mullrande best; ”Darann, håll i din vakthund”; ”Tyst Arra, så ja!”; ”Darrvi, tar du grytan?”; ”Den här grytan måste böjas ihop. Darann, kom hit!”; ”Jasså Lärka? Vi som trodde du var Bard.”; ”Skulle Bard ha med sig mjödet?”; ”Hoppas han inte trillar uppe på hällarna, då.”; ”Någon som vill ha ost?”; ”Godkväll, mitt namn är Åslög.”; ”Lo och Rouva, vill inte ni ha ost?”. Lärka suckade. Man fick vara glad att de var ens vänner.