Drottningens fall

Det var tingets tredje dag som det hände, det som skulle leva i historien, det som skulle berättas som sagor i stugor långt efter att de som närvarade hade lämnat jordelivet och det som skulle vara något för laglärda att diskutera i många år framöver.

Efteråt visste alla att det var ett skeende som var uppenbart. Men för ingen, inte ens för de som eftersträvade det var det något att förutse.

Ändå hade översteklanparet lyckats sammankalla detta ting för att försöka försvaga kungens makt. De hade hänvisat till oro i landet, och att många frågor måste dryftas. Rådet hade till sist enhälligt gått översteklanparet till mötes, trots att kung Vidar försökte hålla emot. Tinget skulle sammankallas. Till Lärke reste hövdingapar från hela landet, vid tiden när förstesådd blev sunnifagn.

Under de två första dagarna utkämpades många dolda, men jämna strider mellan kungaparet på den ena sidan, och översteklanparet på den andra. Det var i små frågor som vilka sändebud som skulle skickas prins Kei i Borgevid, till större frågor - vem som skulle ta död mans plats, den som kronprinsens vapenfostrare. Gamle Sigtrygg Erendgridsson av Bisphaugr hade avlidit av sjukdom och ålder på vägen till Lärke.

Den frågan, om död mans plats, skulle avgöras den tredje dagen. Den tredje dagen skulle dock bli ihågkommen för annat. Beslutet om vapenfostrare fick vänta.

Det började med all översteprästcn Ranod Rickmundsson begärde att tala inför tinget.

Tinget var samlat på borggården. Läktare var uppbyggda åt sidorna. Närmast marken satt de som ägde talan, klanhövdíngaparen. Bakom dem satt deras följen, lärde, präster och borgare i Lärke som följde detta klanmöte. Sammantaget fanns det kanske ett tusende där inne på borggården. Den ena kortsidan var öppen, på den andra fanns tronen där kung Vidar och drottning Nanna satt, flankerade av rådet.

Ranod Rickmundsson, åldrig överstepräst, vit som snö, fårad som det plöjda tältet, leddes fram till tinget av två yngre präster. Han stödde sig på sin stav med översteprästens runa. Han var böjd av åren och sjukdom, men ögonen hade ändå en klar lyster.

- Var hälsad du vars herre är den Höge, du lundens upphöjde väktare, hälsade kung Vidar.

- Var hälsad du herre till Randersborg, du konung av Randersmark. Må Valhalls herre skåda över detta ting, och skänka er vishet.

Drotsparet reste sig efter hälsningen mellan kung och överstepräst. De höll varandras händer på randerskt vis och drotsfrun vände sig mot översteprästen.

- Ers upphöjda excellens önskar för detta ting något framlägga.

Översteprästen nickade stilla. Sedan vände han ryggen mot kungen och rådet, han ställde sig ut mot de församlade. Med ens tycktes hans forna dagars krafter rinna till. Ansiktet fick färg, livets rodnad. Den böjda ekstammen till rygg blev till en rak fura. Tre gånger slog översteprästen med staven i marken. Tre gånger tillkallade han den Höge. Därefter sporde han sitt ärende:

- Tre dagar, tre nätter har gudarna visat sig i offerlunden. Tre dagar och tre nätter, lika länge som ni suttit här. Höder har kommit och gråtit över hur orätt har blivit i ryttarnas rike. Heimdall har vält vakande bröder. Vakten varnar. Frigg har sjungit klagosånger. Tor mullrar i denna stund, som ni hör...

Det gick ett sus bland dem som hörde översteprästens ord. Visst kunde åskan anas borta i fjärran, var det inte i sydväst? Viskandet började, åska från Aralantha, orätt i ryttarnas rike...

- Valhalls herre, segerherren, den vise, runristaren, den allseende har tre nätter kommit till mig med bud. Den första natten kom Freke, vargen, han drog i mig för att jag skulle vakna och se. Jag såg intet. Den andra natten kom Hugin, korpen, han kraxade för att jag skulle vakna och höra. Jag hörde intet. Den tredje natten kom han själv, Bors son, han som tronar i Lidskjalf. Han kastade Gungner mot mig, spjutet satt i stolen med ett sjungande bara en blinkning från mitt huvud.

Översteprästen vinkade mot några präster som bar in en vackert snidad tron med ett hål, stort som en spjutspets. Återigen gick det susningar, viskandet tilltog. Buden vari sanning allvarsamma och oroliga.

- Han som i strid kallas för Ygg, drog sitt spjut. Han talade till mig. ”Allseende är jag, du som tjänar mig borde kunna se något. Freke väckte dig inte. Hugin väckte dig inte. Är du vaken nu?” Sedan försvann den Höge. Undrar ni om jag sover nu? Då svarar jag, jag är vaken. Jag ser det som gudarna gråter för. Ett land som hotas av förfall. Ett stolt folk är på väg mot sin undergång. Våra vapen är brutna i strid. Våra seder förfaller. Våra söner kan inte förtjäna våra döttrars respekt. Gudarna gråter. Jag gråter. Jag kan bara göra vad som ligger i min makt. Berätta vad gudarna säger, vad jag ser. Det är upp till er att tjäna, det är upp till er att göra rätt. Jag har gjort mitt, här vid detta ting, här på mitt uppdrag.

Tårarna föll ned på kinden på den gamle Ranod. Han fick hjälpas ut av prästerna. Innan han hann lämna tinget sjönk han ihop. Andan hade gett upp. Han hade gått till gudarnas rike. Viskandet blev till en orkan. Upprörda reste sig många och talade i varandras mun. Somliga skrek, många grälade. Till sist fick kung Vidar nog. Han reste sig och signalerade till härolden som tog hornet till munnen. Hornsignalen fick de högljuddaste att tystna.

- Ranod har hämtats av Allfader. Vi ska begrava honom, och sörja honom, Tinget återsamlas om tre månader...

- Vänta! Det var översteklanherren som rest sig. Mycket av de hans upphöjda excellens, må hans minne leva i ära i evigheter, talade om var illavarslande saker. Gudarna gråter, inte över att hans upphöjda excellens finns i deras salar, utan för vad vi gör i våra. Vi hedrar honom bäst genom att tala om detta, här och nu. Sedan kan vi begrava honom.

Översteklanherren fick stort bifall av många. Somliga slog med svärden, eller ropade sitt klannamn för att markera stöd för det som sagts.

- Vi har sorg. Tinget ska sannnanträda senare

- Jag kräver att tinget röstar om den saken. Översteklanherren vände sig till drotsparet. Vad läser lagen om detta?

Drotsfrun lade huvudet på sned och funderade:

- Sant är att sorg ska riket ha, i tre månader, efter överstepräst. Sedan ska prästerna en ny välja. Så långt talar Vidar, konung, vist och klokt.

- Samtidigt är det allvarliga saker som översteprästen talade om, fyllde drotsherren i.

- Så detta avgörs av klanerna.

Den första öppna striden mellan kung Vidar och översteklanherren slutade oavgjort. Klanerna skulle avgöra om tinget skulle fortsätta. När samtliga klaner sagt sitt om saken, många talade länge och väl, var det redan eftermiddag. Fler ville fortsätta än de som ville resa hem för sorgen. För varje klan som följde översteklanherrens råd sjönk kung Vidar allt djupare ned i tronen. Där fanns de som gick emot sin kung, som han aldrig trott; som Treje, som Hvike, som Slidrugtanni och Vidblain. Rygjardal och Trivaldi talade också för att fortsätta. Vidar tittade oroligt på sin drottning. Hon mötte hans blick. I hennes ögon läste han en insikt som gjorde honom kall…

När tinget väl bestämt sig för att fortsätta var det många som ville tala. De första talade försiktigt och inlindat. Men med tiden blev rösterna allt vildare, allt hårdare, allt farligare…

Det var när Erna av Lofn talade som det hände. Hon beskrev hur illa läget i landet var, hur allt illa började för över dussinet år sedan. Ja, att det som varit illa, var kommet med ett giftermål som bröt alla traditioner. För ett ögonblick var det tyst. Detta var något oerhört. Klanfrun kom på sig själv när hon sagt de förbjudna orden och såg förskräckt ut. Sedan hördes från den bortre raden hur det ropades: Gladhellir. Bifall från Gladhellir. En klan som alla visste var i fejd med Lofn. Sedan följde fler klaner från Utbyfjärding som gav sitt bifall. Även en och annan klan i Erdfjärding yttrade klannamn.

Drotsfrun tystnade dem genom att resa sig upp:

- Har klanen Lofn några anklagelser att framlägga? Om inte vill detta ting varna klanen Lofn...

Klanfrun hade fått kraft från det oväntade bifallet. Hon tog sin mans hand och fick honom förvånat upp på benen.

- Vördade drotspar, randerska klaner. Klanen Lofn har anklagelser de vill lägga fram för detta ting.

Kung Vidar såg ut som om han ville protestera, drottningen lade sin hand på honom och han satt kvar. En lärd från skolan i Lärke gick fram och viskade saker till drottningen. Han såg upprörd ut, men hon lugnade även om honom.

Klanparet för Arvakr reste sig upp och protesterade mot att anklagelserna skulle läggas fram oanmälda. De fick bifall från flera av Randersborgsklanens nära och förbundna. Drotsparet såg ingen annan utväg än att låta det gå till ytterligare en omröstning. När alla sagt sitt hade återigen Trivaldi, Rygjardal och många andra stora klaner röstat för att anklagelserna skulle få tas upp.

- Detta ting ska nu ta upp anklagelser från klanen Lofn mot drottningen, förkunnade drotsparet.

Klanen Lofn talade länge och väl, mest talade klanfrun. Hon talade med Brages hela skicklighet om hur landet försvagats. När nämnandet av sorgesamma platser som Hovaskulle, Vidarsborg och förnedringen i Wenheim där vätorna blev fredade, blev det till en tidvattenvåg - omöjlig att stoppa med mänsklig kraft. När Lofn talade om hur en prinsessa av riket skänkts bort till främmande land var det många som satt med tårar i ögonen av tanken att skänka bort sitt barn till okända främlingar, som inte vördade hjältarnas ideal. Inte en enda gång visade drottningen någon reaktion. Hon satt stilla, oberörd och obeveklig. Lofn talade vidare om hur illa drottningens inflytande varit, hur hon dragit in landet i utländska klanfejder. Slutligen kom Lofn till den sista anklagelsen, att drottningen måste vara i förbund med onda krafter då hon inte åldrats en dag på femton år.

Den lärde från Lärke såg ut att vilja protestera, men drottningen höll honom tyst med ett ögonkast. Kung Vidar hade kramat sönder sin guldbägare och kastat den till backen medan anklagelserna lagts fram.

När Lofn talat klart var många upprörda, arga röster hördes, både för och emot. Sorlet steg med en orkans styrka. Vakter fick skynda till för att hålla de hetaste isär. Återigen fick härolden tysta tinget.

- Vad har drottningen att säga om anklagelserna?

Drotsparet vände sig till kungaparet för att få ett svar.

Drottningen gav kung Vidar en blick, som gjorde att kungen satt kvar. Ett beslut han skulle banna till sina sista dagar i jordelivet. Men kraften i hustruns ögon kunde han inte mäta sig emot. Egentligen hade han inget val. Genom att inte resa sig och förena sig med sin hustru i denna stund, blev det ett budskap till klanerna, som han inte stod för. Han skulle alltid undra vad som gjorde att hans hustru valde att göra som hon gjorde.

Drottningen reste sig i sin fulla längd. Hon mötte den anklagande klanfruns blick. De som såg drottningen den här dagen skulle efteråt minnas att det var som om allt ljus fallit på drottningen när hon talade, samtidigt som omgivningen bara var bleka skuggor.

- Vid den Höge. Det som sagts hittills är inte ens värt att bemöta. Jag är Nanna, drottning. Mitt samvete är rent. Det som hotar Randersmark är inte jag utan andra. Hon gav översteklanherren ett genomträngande ögonkast, sedan såg hon på Trivaldi. Slutligen landade blicken återigen på Lofns klanfru. Klanfrun backade ett halvt steg av bara kraften.

Drottningen satte sig igen. Lugnt, värdigt och till synes oberörd.

- Klanen Lofn, era anklagelser har vi hört. Vad vill ni ha gäldat?

Nu när drottningen satt verkade hon inte lika skräckinjagande längre. Klanfrun tog sig mod, kramade sin makes hand.

- Att drottningen skiljes från sitt ämbete och sin klan.

- Så talar klanen Lofn, fyllde hennes man i.

Återigen bröt tinget ut i upprörda röster som grälade. För tredje gången fick häroldens horn tyst på tinget.

- Anklagelserna är framförda på lagligt sätt. Gälden är begärd. Beviljar ni gälden?

Drotsparet vände sig mot kungaparet. Drottningen såg ut att vilja säga något. Men hon hann inte innan kung Vidar reste sig upp. Han stegade fram ett par steg. Blicken var rasande och förtvivlad.

- Detta kungapar godtar inte gälden. Jag vädjar till att vänner ska visa sig vara vänner även i prövningens stund, att de vars vänskap vi inte vunnit ska visa vilja på vänskap i denna stund. Avslå denna gäld i röstning.

Kung Vidar drog sitt svärd och klöv en bänk i två delar. Två skräckslagna svenner for upp på fötter. Kungen höll svärdet slappt, släpandes vid sin sida.

- Minns orden: ”till oväns vän skall ingen man någonsin vän vara.” Som klanherre för Randersborg säger jag, jag och mina fränder kommer att minnas Lofns gärningar. Som konung är mina ord; avslå gälden.

Drottning Nanna satt rak i ryggen och såg kallt på medan klan efter klan röstade. Kung Vidar kastades mellan förtvivlan och hopp. En efter en reste sig klanparen och uttalade sig för eller emot gälden. Trivaldi talade för, så gjorde Randgrindr, Treje, Havahall, Silvhyttr, Dannsleif, Kattisberg, Hvrå och många, många andra. Arvakr, Jafnhar, Ed, Ottr, Girnle, Slidrugtanni, Nevishugg, Midvitr, Sindre och många andra ordade emot gälden.

Flera klaner avstod fiån att rösta. Rygjardal hörde till dessa. När samtliga klaner låtit sin röst bli hörd var det uppenbart för alla vad som hade hänt. Kungens blick var långt i fjärran. Drottningen var blek men ögonen ljungade av blå eld. Drotsherren och drotsfrun tog varandras händer och reste sig samtidigt.

- Hör, randerska hövdingar, hör randerska klaner, började drotsherren.

- Hör, från söder till norr, hör från väster till öster, fortsatte drotsfrun.

- Hör, vad detta ting dömt.

- Att Nanna, dotter till Gladoron, är fråntagen krona, klan och skiljes från sin make.

- Så har klaner på detta ting, i den höges vishet, dömt.

- I enlighet med fäders sed sedan mödrars tid.

Drottningen reste sig upp. Kungen såg ut som om han vaknade upp ur en mardröm, och såg på sin hustru. En tår tycktes skymta i ögonvrån. Drottningen såg med medlidande på honom.

- Jag, Nanna, dotter till Gladoron, prinsessa av Aralantha, ättling till Nar, finner mig i er vilja.

Sedan reste även han sig.

- Jag, Vidar, son till Arngrim, herre till Randersborg och konung över Randersmark godtar… detta tings beslut.

När Vidar yttrat dessa ord insåg han konsekvenserna av det som hänt. Han hade ingen maka längre. Samtidigt hade hon offrat sig, för honom. Var det av kärlek? Var det av skäl som bara var synliga för en ättling av Nar? Hans hustru hade varit måltavlan när kritiken riktats mot honom i många år. Nu fanns det inget sätt för översteklanparet att komma längre, inte just nu i alla fall. I alla fall inte om hans förtrogna tjänade honom väl. Att vinna Rygjardal, eller i vart fall inte förlora Rygjardal var det viktigaste just nu...

För de som såg på såg det ut som om kungen sjönk djupt nedslagen tillbaka i tronen. I själva verket var det en konung med stor sorg, men som ändå smidde planer.

Drottningen nickade till sin uppvaktning, lämnade sedan tinget rakryggad, med obruten vilja och hållning. Bakom henne tilltog viskningarna, flera ångrade sin röst i det ögonblicket, då de fick på allvar se vilken drottning landet hade, andra andades ut av lättnad att det inte kommit till strid, medan vissa svor tyst över de illvilliga som låtit detta ske. En valde att inte tiga. Nu fanns det heller inte någon drottning som kunde få honom att tiga. Från sin plats på andra raden snett bakom drotsparet reste sig en mäster vid skolan i Lärke. Den gröna rocken nådde fötterna, i handen höll han en bok. De fåtaliga som satt nära nog, och som var skolade kunde urskilja att boken var lagen såsom den lästes av Nar.

- Jag, Thorgeir Boklärd, godtar inte detta beslut. Jag godtar inte detta ting. Jag godtar inte den lag som lästs här.

Ett sus gick genom församling.

- Sitt Boklärd, ni äger inte talan, sade drotsfrun i moderlig ton.

Mästern var högröd i ansikte och lyssnade inte på den lugna tillsägelsen. Han stegade fram till mitten. Han höjde boken.

- Detta är den lag som all rätt vilar på, eller borde vila på. Inga klaner äger rätt att döma över Nars ätt såsom det gjorts här.

- Mäster Boklärd, vi bjuder er tystnad för andra gången, sade drotsherren.

- Detta ting måste ogillas, då det…

- Tig, mäster Boklärd!

Drotsfrun hade tröttnat på den lärdes protester. Hon reste sig upp i sin fulla längd, och strök en hårslinga bakom örat. Hon stirrade stint på mannen som stod mitt i cirkeln av hövdingar, deras fruar, och bakom dem riddare, väpnare, ädlingar, lärda, borgare, präster och andra.

- Trenne gånger har tinget sagt att ni ska tiga, då ni inte äger rätt att yttra er. Trenne gånger har ni inte hörsammat randersk lag och sed. Trenne gånger är ert brott gjort. Thorgeir Boklärd, er okunnighet i ert eget folks göranden skänker er ingen heder, ej heller hedrar ni er klan.

Trejes klanhövding skruvade på sig besvärad där han satt längre bort. Besvärad för att en av de som bar Trejes nanm inte visade tinget större respekt.

Illröd i ansikte tog Boklärd ett steg framåt mot drotsfrun.

- Detta är inte lag, detta är inte rätt. Det som detta ting dömt är en skam mot ett folk som stammar från Nar. Det bryter den rätt som skrevs i urtider, som världen vilar på, mot gudarnas vilja. Av alla skändligheter som begåtts...

- VAKTER! Drotsherren reste sig upp och ställde sig vid sin makas sida medan vakterna gick fram.

- Lyssna nu, Thorgeir Boklärd. För ert trots mot sittande ting och för ert hävdande att annan rätt råder döms ni här och nu till förvisning från detta land. Ert liv och er rätt är förverkat i Randersmark, sade en illröd drotsherre. Vakter, för bort honom!

Detta var ett ting som det skulle talas om i många år. Det var de flesta överens om när de lämnade Lärke för att dra hemåt. Vissa menade att besluten här skulle skänka landet frid och styrka, andra var djupt oroade. Men ingen var oberörd av det som hände i Lärke de dagar förstesådd tog slut och sunnifagn tog sin början.