Drottningens kurir

Lärkorna i trädet tystade sin sång. Löven slutade darra. Skogen höll andan. Allt var stilla. Skogens väsen väntade på den som störde friden. Hovslagen ekade mot stenarna, och dämpades mot rötter. Väntan bröts. Vinden fick liv igen, men lärkorna var borta. Ryttaren flög fram i full galopp, över stockar och under utskjutande grenar. Han bröt igenom skogsdungen och kom ut på fältet. Där stannade han upp en kort stund. Borta i fjärran låg den randerska kungaborgen, målet för hans resa. Så här i skymningen hade dimslöjor börjat svepa in fästet i en behaglig nattlig dvala. Ryttaren spottade blod, och manade på sin häst. Hästen tog några stapplande steg, som om den ville falla ihop, innan den bestämde sig för att fortsätta en bit till.

Vaktposten som vandrade ute på vindbryggan stördes i sina tankar när ryttaren dök upp vid vägkröken. Hans anrop avbröts, då hästen stupade och ryttaren föll framstupa. Vakten ropade till och sprang fram. Hästen var död, av utmattning. Ryttaren kravlade sig stelt upp och tittade på vakten.

- Jag är budbärare av Tornet, mitt ärende är till drottningen. För mig till henne innan jag går samma väg som min häst.

I tronsalen satt drottningen och höll hov. Hennes make var på resa, och det var hon som styrde i hans ställe. Hon lyssnade till två klaner som trätte om ett vattendrag. Båda sidor lade fram sina argument väl, och hade sin sak styrkt. Men drottningen kände sig bara uttråkad. Hennes tankar var i Aahren, den stad som var i händerna på den man som låtit dräpa hennes far och mor.

Mannen som stod framför henne och talade var klanhövding för den ena klanen. Han var en storväxt krigare med burrigt rött skägg. Drottningen försökte hålla sig koncentrerad på hövdingen, men hennes blick fastnade vid dörren. Där hängde en man mot dörrposten. Han var utmattad och blek som lik. Hans kläder var sönderrivna och färgen i tyget var dolt av lera och levrat blod. På en fläck av tabarden tyckte hon sig se ett bit av ett gyllene torn. Drottningen viftade irriterat med handen åt klanhövdingen, som stannade mitt i en mening, röd i ansiktet av bli avbruten. Hela hovet höll andan.

Svagt från andra sidan salen hördes ett viskande Ers majestät, innan kuriren föll ihop. Ljust blod från lungorna rann sakta ut genom mungiporna. Drottningen var framme vid den fallne i en hast. Hon lade kurirens huvud i sitt knä och strök sin hand mot den gråa kinden. Där drottningens fingrar rörde huden kom färgen åter. Kurirens blick blev åter klar. Han kämpade för att resa sig, men drottningen höll tillbaka honom. Hon viskade ömt i hans öra att vila var vad han behövde. Kuriren spottade blod, och drottningens klänningsliv blev fläckat. Han försökte fylla sina sargade lungor med luft, och drottningen lade sitt öra mot kurirens mun.

- Ers majestät, er bror, prins Edarin av Bergen, rikets föreståndare, har intagit Aralond. Tyr ske pris...

När budet var överlämnat rann kurirens livskraft ut. Drottningen kände hur kroppen blev slapp efter den sista sucken. Kurirens gråa ansikte föll åt sidan. De blå ögonen stirrade mot dörren, därifrån han kommit. En tår föll på kurirens kind. Drottningens ansikte var tårfyllt, av sorg för den okände och av glädje för hans bud. Hon slöt hans ögon, och lade ned honom stillsamt. Hon reste sig upp och tittade på det tysta hovet.

Med stadig röst tog hon till orda:

- Ge mannen en fjärdingsväktares begravning. Låt templen i hela landet hålla tacksägelseblot. Min bror, Edarin av Bergen, har intagit Aralond.