Earas uppbrott

Eara höjde blicken och tittade bort mot Karsgeir där han stod, böjd över den martall han av någon anledning utsett till att bli ett drakhuvud. Hon kunde inte låta bli att le, trots att Jerins och Hedes tal om hur och vart lägret skulle flyttas påminde henne om att det snart var dags att ge sig av, att det snart var dags att lämna de människor hon kommit att tycka så mycket om. Hur många av dem skulle fortfarande vara kvar när hon och Karsgeir återvände efter sin resa? Hur många av dem skulle ha gått till Gudarna, eller för den delen, till Hel? På sätt och vis kändes det fegt att överge dem, om så bara för en tid.

Hon hade varit beredd att offra sitt liv för varenda en av dem, och trots det som framkommit var hon fortfarande beredd att göra det. Det hade förvånat henne att hon kände så, och ett tag hade det gjort henne arg. Även om hon var för ung för att själv minnas mycket av livet under ödesfurstarna hade hon naturligtvis hört berättas om dem och om kampen som tillslut fick dem på fall. Hennes föräldrar hade varit beredda att dö för att bli kvitt dem, och här satt hon, beredd att dö för att hålla en av dem vid liv. Egentligen var det ett fruktansvärt förräderi, men det fanns ingen poäng med att förneka att det var så det låg till.

Blicken vandrade från den täljande Karsgeir till Slaghök. Kanske hade hon kunnat slå ihjäl honom. Ett kort ögonblick hade tanken blixtrat genom hennes huvud. Hon hade haft ett stadigt grepp kring stridsklubbans skaft, han hade haft uppmärksamheten riktad åt ett annat håll, i ett slag skulle ödesfursten ha förpassats till sin plats i Hel. Men hon hade inte gjort det, för, ödesfurste eller inte, hon hade honom att tacka för sitt liv, och, Gudarna må hålla det emot henne, hon kunde inte låta bli att tycka om honom.

Solen värmde. Det var snart sommar igen och snart ett helt år sedan hon och Ervak stötte ihop med Hede och Idar. Att lämna Ervak skulle nog bli svårast av allt, särskilt nu när han mådde så dåligt, men hon var säker på att Disa och Mirin skulle ta hand om honom och förhoppningsvis muntra upp honom litegrann. De var mycket bättre på det än hon någonsin hade varit. Kanske kunde Toste hjälpa till också, för säga vad man ville om honom, på gott humör var han ju för det mesta.

Hon blundade och andades långsamt in dofterna i den ljumma luften, dofter av skog och varm jord och tobak från Idars pipa. Alla tankar på strid och död kändes avlägsna, och det var nästan svårt att förstå att de som så fridfullt satt i sluttningen och spelade tärning, skrattade, pratade och lyssnade till textrader från Alanas nya sång, i en inte alls avlägsen framtid skulle plocka upp de vapen de nu hade bredvid sig och döda eller dödas. Hon undrade om Ranja skulle vara med och slåss något mer nu, eller om det väntade barnet skulle göra henne lugnare? Kanske Haldor skulle hålla henne borta från striderna? Kunde hon ens stanna kvar här bland dem, skogen var väl knappast en plats för ett barn?

Själv hade hon försäkrat att hon inte skulle komma tillbaka i Ranjas tillstånd. Hon hade nog till och med lovat att det inte skulle hända. Var det ett löfte hon kunde hålla? Var det ett löfte hon ville hålla? Någonstans längs vägen hade hon förlikat sig med tanken att hennes liv inte skulle innehålla sådana saker som barn och ett tryggt hem. Hon hade bestämt sig för att det var det här, kampen mot Njarka och Loke, som var hennes liv, och varit inställd på att det också en dag skulle bli hennes död. Och här kom Karsgeir och erbjöd, om så bara för en tid, något annat. Visst, han sade att de skulle återvända, och det menade han säkert. Men om hon bad honom att ändra sig på den punkten, skulle han göra det?

Egentligen var det en meningslös fråga att ställa sig, för hon skulle inte be honom. Hon hade fattat ett beslut en gång, och det var inte ett beslut man rev upp bara för att det plötsligt fanns fler vägar att välja på.

Eara öppnade ögonen igen, säker på sig själv. Det var bland de här människorna hon hörde hemma, och det var hit hon skulle återvända. Med Gudarnas hjälp skulle de alla överleva sommaren, och när hon och Karsgeir återvände någon gång i lieting, eller senast i lövbrand, med förstärkningar, om allt gick som de ville, skulle de nog se till att ta igen förlorad tid. Till dess skulle hon ägna sig åt något så ovanligt som att njuta av livet. Här, i solskenet, omgiven av vänner, kändes det inte som om det skulle kunna vara så svårt.